Den Långa Vägen

Idag var det dags att reflektera över känslor. Hur starkt vissa människor känner. Hur andra saknar känslostormarna.

Jag har flera gånger fått höra att jag är en person som känner väldigt starkt. Många avundas den starka glädjen, den starka kärleken jag känner. När lycka verkligen är LYCKA. Man har sagt att hela jag "lyser" när jag är glad. "Åh, om jag också skulle kunna känna sådär", har man suckat.

Jag förstår fullständigt att ingen ännu varit avundsjuk på när jag varit ner i min dal. När ångesten bitit sig fast. När sorgen har famnat mig och det har kännts som att bli kramad av taggtråd. Att ingen varit intresserad av att byta med mig då. Det skulle jag inte heller göra, om jag kunde komma undan.

Att vara mera jämn i känslorna är säkert ett mycket lättare alternativ. Man har inga känslostormar åt någotdera håll, men man kan ändå KÄNNA. Man kan ändå älska. Man kan ändå glädjas. Det är bara toppen som sakans. I motsats behöver man inte heller känna den bottenlösa ångesten - det riktigt svarta. Som min en väninna, som själv hör till den jämna kategorin, uttryckte det - det känns ganska tryggt, men ibland lite tråkigt.

Ja, kanske ligger det något i det. Att man missar något när man inte kan känna vågtoppen eller dalens botten. Att livet kan kännas lite, lite fattigare. Någon kanske upplever det som en rikedom att INTE behöva gå ner i dalen. Och den delen kan jag hålla med om. Men vågtopparna vill jag inte vara utan. Det är själva varandets guldkorn. Det som känns som meningen med livet. Livets rikedom. Därifrån får jag min energi att klara dalarna. Tyvärr går dom hand i hand och jag kan inte bara välja den ena.

Idag, när jag vaknade första morgonen i min gamla lägenhet - tillbaka i verkligheten - kändes det först helt tomt. Jag kände just ingenting. En svag ångest i maggropen. Men samtidigt en känsla av vardag. Som om jag inte varit borta härifrån alls. Två månader går så snabbt.

Sen gick mina tankar till min bror Stig. Han och Ann-Christin hjälpte mig med flytten igår. Hämtade mitt pick och pack och här stod allt inburet när jag kom hem. Stig och Ann-Christin - min allra största och stabilaste klippa. Hur tryggt det är att veta att dom finns. Så många gånger dom har varit min hjälp i nöden. Inte bara funnits till i praktiska saker - även funnits till när livet känts tungt. Hjälpt mig att ta mig uppför backarna när jag har upplevt det som omöjligt att orka ta ett enda steg till. Matat mig både fysiskt och psykiskt. Känner en så otroligt stark kärlek till dom. Tillit. Tillhörighet. Trygghet. Utan dom hade det varit svårt att klara sig. Svårt att få huvudet ovanför vattenytan. Två av dom viktigaste människorna i mitt liv.

Jag blir så varm inombords när jag tänker på dom. Känner en sån djup tacksamhet för att dom finns. En bra sak med flytten - att det geografiska avståndet krympte.