Den Långa Vägen

"Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."

Det citatet hade jag som status på FB när jag träffat Peter. Det var då jag förstod vikten av att vara två. Ensam är inte stark - ensam är bara... ensam.

Jag mötte en man idag, som jag aldrig träffat förut. En lugn och vänlig man. Vi pratade en lång stund och jag kände mig förunderligt tillfreds och - glad. Det känns väldigt länge sen. Och avsaknaden och behovet av att ha någon att pratat med blev plötsligt så uppenbart. Vi pratade ju så mycket med Peter och jag saknar våra samtal. Så nu, när jag hade möjlighet så pratade och pratade jag. Men samtidigt kände jag ett sting av dåligt samvete för att jag tillät mig känna mig glad i en annan mans sällskap. Som om jag var otrogen för att jag lät glädjen gå före sorgen en stund. Har man sorg kan man inte känna glädje eller rent av får man inte - eller? Är det så eller är det bara jag som sätter dom gränserna? Vem planterar dessa tankar i min hjärna? Jag själv? Omgivningen? Kulturen?

Mannen lät mig prata, lät mig gråta - lyssnade. Jag spydde ut min längtan efter Peter. Han förstod min saknad. Han bar själv på sin egen sorg - efter någon som fortfarande finns.

Så där satt vi på ett café - mitt i våra sorgeprocesser - och funderade över livets uppförs- och nedförsbackar. Hittade likheter och olikheter i sorgen. Det kändes bra att dela sorgen med någon en stund - fast vi inte känner varandra. Och ja - jag tänker tillåta mig att känna glädje över det. Men jag kunde inte låta bli att fundera över livets gränslösa ironi. Han heter Peter och är lärare...