Ödet och skuld
"Inget avstånd kan skilja dem som ödet förenar. Ingen närhet kan förena dem som ödet skiljer."
Författare: okänd
Det var så ödet ville ha det. Det var förutbestämt att vi skulle mötas. Det var förutbestämt att vi skulle åtskiljas. Men vad är meningen? Kommer jag någonsin att förstå?
Jag läste i en blogg om skuldkänslor. Hur man bär på skulden för den andras död. Varför for jag inte hem just då? Varför kände jag inte på mig? Varför lyssnade jag till andras råd hur jag skulle göra?
Det är skrämmande hur jag känner igen mig. Den där skulden jag går och bär på. Varför ringde jag inte Peter den där natten? Varför sände jag bara sms? Varför skrev jag att jag måste gå och lägga mig nu för att orka upp på jobb följande morgon - för att markera att vi tar det i morgon. VARFÖR??? VARFÖR???
Hade det gjort någon skillnad? Hade han varit på ett helt annat ställe just den tiden det hände ifall jag bromsat upp honom med ett telefonsamtal? Hade han klarat fallet då? Hade han kanske inte alls fallit? VAD KUNDE HA BLIVIT ANNORLUNDA OM JAG HADE RINGT???? Hade han fortfarande varit i livet?
Jag känner ständigt den där samma förbannade ångesten och skuldkänslan för att jag kunde ha handlat annorlunda. En minut, två minuter skulle ha kunnat avgöra hur, när och var han föll.... att han föll eller inte gjorde det. ATT HAN DOG ELLER KANSKE INTE SKULLE HA DÖTT!!! Samtidigt har jag försökt tänka: Hur många gånger HAR jag räddat honom tidigare? Det vet jag ju inte eftersom inget hänt - är det så att det inte hänt just därför att jag HAR ringt? Borde det ha hänt dagen innan - egentligen??? Men då pratade vi 2,5 timmar i telefon och då fick han bonustid. Ett extra dygn. Följande dag räddade jag honom inte. VAR DET MIN LIVSUPGIFT? Att veta när jag skulle ringa och när jag skulle sms:a. Kan vi rädda andra människor omevetet? Kan vi ta på oss det ansvaret? Och Peter skulle egentligen inte behöva räddas - det var en normal dag. Ingen visste vad som väntade. Ingen visste att det skulle hända. HUR STOR ÄR SANNOLIKHETEN ATT MAN DÖR OM MAN RAMLAR PÅ GATAN???
Jag vet att jag inte kunde veta - inte då. Men nu efteråt ser jag helheten och NU vet jag att jag hade kunnat göra saker annorlunda. Jag är också medveten om att mina skuldkänslor inte är befogade - men dom finns där trots allt. Just därför att det gick som det gick. Och jag vet att det hade funnits ett alternativ. Slutresultatet vet jag dock inte - kanske han hade dött i alla fall. Om det var meningen så. Om hans dagar var slut. Och jag tror ju på ödet fortfarande...
"Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte."
Författare: okänd
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du borde verkligen läsa boken "Om änglar kunde tala"!
Postat av: Malin
Fastnar alltid i det du skriver. Du skriver så intressant, som om du redan visste en hel del om ödet osv. Funderar ju också massor på ödet, om vi har en bestämd tid? om man kan påverka sin tid på jorden? Om allt har en mening? osv... Vi kommer väl aldrig få veta, eller inte i det här livet iaf...
Ta hand om dig!
Trackback
