Sorgearbete - ett heltidsjobb
Ibland känns det som om allt står stilla. Inget händer. Man vaknar på morgonen med samma saknad man lade sig med kvällen innan. Samma ångest sitter på sängkanten och väntar när man slår upp ögonen. Jag försöker genast sysselsätta tankarna med något för att slippa känna efter, men jag är fölföljd av tankarna.
Jag läste någonstans att det är vanlig att man är arg. Att det är en del av sorgearbetet. Man behöver få vara förbannad. Har även läst att ilskan kan riktas mot den som dog. Själv har jag inte kännt ilska mot Peter. Jag känner bara saknaden. Min ilska riktar sig mot allt annat och ingenting - egentligen. Den bara finns där inne och vill ut. Kanske den är en del av den trötthet jag börjat känna. En utmattning efter all gråt, saknad och sorg.
Jag förstår varför det kallas för sorgearbete - det är som ett heltidsjobb fast utan lediga veckoslut, semestrar och pauser. Man vilar aldrig. Det malar ständigt på. Ibland mera aktivt, ibland mera i bakgrunden - men den malar på hela tiden. Samtidigt skall man försöka leva det valiga livet på sidan av. Balansera mellan dom olika känslosvängningarna - som att gå på lina. Ständigt med ena ögat blickande mot avgrunden.
Det behövs så lite för att humöret skall svänga.
Hittade av misstag bilder från våren när vi grillade, daterade 15 maj. Kommer inte ihåg att jag sett bilderna - minns däremot att jag tagit dom. Dom fanns på ett minneskort jag inte brukar använda.
Vilke känslostorm dessa bilder fick till stånd. Från att ha varit rätt jämn i humöret och neutral fick jag en fullständig knock out. Tårarna attackerade. Jag blev livrädd att förlora dessa bilder. Att minneskortet skulle gå sönder. Att hårdskivan skulle krascha innan jag fick dom sparade. En totalt obefogad panik. Det var inga speciella bilder i sig, men dom hör till dom sista bilderna jag har av Peter. Därför blev dom så speciella.
Känner verkligen igen din ilska. Jag kan också bli arg, och ibland vet jag inte riktigt på vad. Min psykolog säger att det är helt normalt och en del man ska igenom. Vet egntligen inte vad som är värst, att vara arg eller lesen.. ilskan kanske är lite lättare att hantera...?
Ett heltidsjobb är det verkligen att sörja. Jag är ju mammaledig och något mer orkar jag inte med, förutom allt praktiskt som måste lösas...
Du skriver så fint om den andra dimensionen, du verkar ha en stark tro! Jag har alltid trott att allt har en mening och att allt inte bara försvinner, att de döda finns bland oss... jag vet inte vad jag ska tro längre...?
Ta han dom dig!!
alla i min klass såg så framemot att få ha peter pånytt nu sista året i optima. vi hade han på 1.an också :/
Du ska veta Julia, att känslan var ömsesidig. Jag minns hur hans ögon lyste när han kom hem och berättade att han till hösten skulle ha treorna och att han skulle få ha er igen.
jag var annars en av de 2 flickorna som peter var med till luleå i oktober!
