Idag har det varit något av en "rensa tankarna" dag. Hade stora planer för vad jag skulle göra - steg upp från morgonen. Men gjorde inget av det jag tänkt - däremot en massa annat. Det mesta gjorde jag inne i huvudet - tänkte och funderade. Skrev några långa brev. Editerade några bilder från veckoslutet. Tänkte på Peter - mycket!
Jag har två bilder på honom, som nu står på en hylla och väntar på upphängning. Vet inte vart jag ska hänga dom. Vilken vägg skulle göra sig bäst. Dessutom är väggarna av betong, så jag behöver en borr så att jag får upp dom ordentligt så dom inte ramlar i golvet. Dom andra tavlorna har jag fast med dubbelsidigt teip. Peter vill jag inte ha hängande i teip. Peter skall hänga på en krok. Oj, det där lät ju nästan lustigt. Nästan... galghumor?
Jag är trött på att gråta. Vill inte ha kvar den där klumpen i halsen längre. Vill få bort den för den hindrar mig från att leva. Men gråten har andra tankar. Den klänger sig fast och tvingar sig på som en objuden gäst. Och jag är tvungen att ta emot - hålla dörren öppen och säga välkommen. För det bor så mycket gråt kvar i mig. Så många tårar som väntar på att komma ut. Så jag får väl kapitulera och vänta ut den sista droppen. Sen ska jag fira "sluta-gråta-dagen", sätta upp den i min almanacka som en ny högtid. I stället för julen, kanske. Eller midsommar. Det gör det samma. Jag ska fira stort varje år. Min egen "Dagen jag inte längre var sorgsen-dag". Eller kanske "När jag åter började tänka på Peter med glädje"-dagen?
Jag är glad att jag har mina hundar hos mig. Blir lugn i kroppen när dom finns i min närhet. Dom har en lugnande effekt och sprider så mycket positiv enregi. Det var bra att ha bara Ellen på sommaren, men visst känns det fint att ha nästan hela gänget samlat igen. Bara lilla, speciella studsbollen Wilma saknas. Den mobbade. Den utsatta. Jag hoppas hon har samlat självförtroende under sommaren så hon klarar av ett liv med oss igen, och att Fannys fula trick har avtagit. Annars får vi börja fundera på andra lösningar - för Wilmas bästa. Det vill jag inte tänka på - inte just nu.
I morgon är det terapidag. Det har jag sett fram emot. Kände att jag har fått precis rätt människa att prata med. Det är viktigt. Att det fungerar. Och det kände jag instinktivt att det gjorde.
Vad väntar jag mig av terapin? Ja, helst önskade jag ju att hon hade det som hon redan informerat mig om att hon INTE har. Det vill säga ett trollspö som hon viftar med och - vips - sorgen är borta och jag har fått mitt liv tillbaka. Nej, lätt ska det inte vara. Man ska känna att man lever.
Så, istället förväntar jag mig att hon ska ha ett öskar. Ett redskap hon ger mig att ösa ut min sorg med för att den ska ge plats åt glädjen. Det är väl det jag förväntar mig av terapin.
Agnes, Ellen, Wilma och Fanny