Årets sista dag
Äntligen är det här förskräckliga året slut. Fast det ändrar ju ingenting egentligen. Inget får man att återgå. Ingen Peter kommer tillbaka. Nya året börjar utan Peter, liksom det här året slutar. Ett år som går till min historia som det värsta året i mitt liv. Men jag överlevde.
Årets sista dag har jag fördrivit med Ilse. Vi var ute i Stockholm en sväng. Åkte tunnelbana och glömde stiga av vid vår hållplats. Skrattade åt våra interna skämt. Hade så roligt åt våra egna historier att vrålskrattet klingade och tårarna rann. Det kändes skönt. Samtidigt som den gnavande känsla av saknad ibland gjorde sig påminnd. Jag vill bara vara glad. Jag ville bara känna mig tillfreds. Men sakanden kryper in på skinnet ibland och känns, och det går inte att skaka den av sig. Som om den var tatuerad på min hud. Inbränd som en stämpel. Men jag håller på att lära mig att leva med känslan.
Jag vill inte tänka på förra nyårsafton. Vill inte tänka på våra planer. Vill inte tänka på alla framtidsutsikterna som var så positiva. Vill inte tänka på det...
Idag ska jag tänka på nästa år. Inte ge några nyårslöften men tro att nästa år blir bättre. Ja, nästa år ska bli SÅ mycket bättre. För värre kan det väl inte bli...
Stockholm 31.12.2010
Ilse och jag bedrev dagen med att åka tunnelbana. 31.12.2010.
