Den Långa Vägen

I dag var det dags. Jag har skjutit fram editeringen av begravningsbilderna så länge jag kunnat. Jag har ju vetat att det ligger framför mig och har blivit påmind genom alla som undrat när dom kommer. Det var lika bra att ta tjuren vid hornen och sätta igång. Men det var som att rota i ett öppet sår, känna hur kniven borrade sig in i köttet - det gjorde så fruktansvärt ont. Jag ville inte bli påmind om att han är borta - ville inte se kistan - eller det stora hålet i marken där han skulle ligga. Ville inte åter igen få den mardrömslika verkligheten kastad över mig - Peter finns inte mer. Jag ville inte... När ska jag vakna ur denhär mardrömmen?

Men jag editerade, bild för bild - med en känsla av panik och ångest - ville bara snabbt bli klar så jag kom undan tortyren. Jag gjorde ett fruktansvärt dåligt jobb även om jag ville att det skulle bli vackra bilder - men jag karade inte av det. Klarade inte av att bli påmind.

Jag blev tvungen att ta en paus. Stod inte ut. Tog Ellen till den lummiga hundrastgården - gick varv efter varv runt hela hundrastgården. Ville skrika ut min sorg, min saknad - min ilska över det som hänt. Ville spy ut allt det onda som rev i min själ, åt upp mig inifrån, ringlade sig som taggtråd runt mitt hjärta. Men jag var tyst - gick runt och runt och runt... tårar. Varifrån kommer alla dessa tårar? När skall dom ta slut?

Peter fick en fin begravning - den såg precis ut som Peter. Mycket sång men bara en psalm - "Den blomstertid nu kommer". Den psalm han själv sjungit vid skolavslutningen en dryg vecka tidigar. Begravningen var enkel, men varm och personlig. Kanske annorlunda - men Peter var annorlunda. Han såg på livet från ett mycket vidare perspektiv än många andra, hans andlighet och livsfilosofi bands inte till någon speciell religion. Han var öppen för alla religioner, alla livsåskådningar  även om han hittade det som passade in bäst i hans egen lifsfilosofi i de buddistiska läroran. Som han själv uttryckte det - han var buddist på sitt eget sätt.

Han hade lärt sig mycket, fått ut mycket av dom veckor han levde med Dalai Lamas munkar i McLoad Ganj i Dharamsala, nära Himalaya. Deras sätt att leva i så enkla förhållanden, utan ägodelar, hade gjort ett stort intryck på Peter - och även satt igång en process hos Peter att hitta lyckan i det enkla. Varför skulle man då binda hans begravning, hans sista färd, till inrotade traditioner? Det var inte många bibeltexter jag kände att passade in. Den enda jag kunde tänka mig och som jag ville att prästen skulle läsa var lovsången till kärleken, som man vanligen läser vid bröllop. Det var en text jag visste Peter skulle ha tyckt om och den passade in i hans sätt att tänka:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delat ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken. (1 Kor 13)