Den Långa Vägen

Jag fick ett samtal från min båtkollega och vän sedan 16 år tillbaka, Jürgen. Jag blev så glad - även om jag grät. Han ville höra hur jag hade det. Berättade att han skjutit fram samtalet gång på gång för att han inte visste hur han skulle bemöta mig. Visste inte vad han skulle säga. Men det blev så enkelt. Han frågade hur jag mådde...

Jag kan förstå att det kan vara svårt att möta någon med sorg. Vad kan man säga? Vad passar sig inte? Vad borde man säga?

Du behöver inte förstå hur jag känner det - för det gör du inte - men det räcker att bara finnas till. Orden är inte så viktiga. Det är närvaron, empatin - viljan.

Det värsta som kan hända när man möter mig är att jag förmodligen gråter en skvätt - men jag smittar inte. Jag är inte sjuk - jag är bara sorgsen. Jag saknar Peter. Är förkrossad över att han är borta. Har ångest över att jag inte vet hur jag ska klara mig genom sorgen - hur jag ska ta mig genom hela den långa vägen. Men sorg är ingen sjukdom, bara ett tillstånd.

Gå inte lovar runt mig - Möt mig.

Vänd inte huvudet åt ett annat håll - Möt min blick.

I stället för att undra - Fråga.

Låtsas inte som om inget har hänt - för det har det.

Ingen behöver undvika mig bara för att jag är sogsen. Jag går inte sönder av att man frågar. Jag kan prata om det som hänt. Jag kan också prata om andra saker. Det är tillåtet. Liksom det är okay att vara sig själv. Jag tycker inte heller det är olämligt att skratta i min närhet. Det är tillåtet att känna glädje över livet, även i mitt sällskap.