Vissa dagar är värre än dom andra!
Idag tänkte jag första gången - Jag klarar inte av dethär. Jag orkar inte gå vidare utan Peter. Jag ser bara en avgrund som breder ut sig framför mig. Vet inte hur jag ska ta mig över den. Hittar ingen väg. Och det gör fortfarande så fruktansvärt ont. Det blir bara värre när det borde bli bättre. När ska det svänga? Måste jag vänta veckor? Månader? År? Jag orkar inte vänta, inte vara sorgsen. Orkar inte gråta mer. Vill helst bara sova bort min ångest. Men jag sover inte - jag håller mig igång.
På jobbet går det lättast. Jag har mycket att göra - hjärnan är fullt sysselsatt och har inte så mycket plats för sörjandet. Men ibland kommer stunder när jag sitter i mitt hörn och gråter. Det är inte så farligt. Jag är oftast ensam i mitt hörn.
Idag efter jobbet var det värst. Fick en sorgattack som inte ville ta slut. Jag satt i bilen och skrek ut min förtvivlan. JAG VILL INTE VARA UTAN DIG, PETER!!! JAG VILL ATT DU KOMMER TILLBAKA!!! JAG KLARAR INTE AV DETHÄR!
Jag tog Ellen och åkte till hundrastgården igen. Där är så fridfullt att gå i skogen. Det var många hundar idag. Mattar och hussar som satt och umgicks medan hundarna fick springa och leka med varandra. Ellen var inte sällskaplig, hon ville bara sitta i famnen eller gå med mig - nära, nära. Så vi började gå vår vanliga runda runt hundrastgården. Ett par hundar kom med som sällskap. Följande varv anslöt sig några till. Till slut hade vi nästan alla hundar med oss och tassade på - runt, runt. Vilken fridfull känsla - jag och alla hundarna.
När jag kom hem hittade jag boken som Barbro hade skickat. Den bok jag tidigare sökt, men som jag inte hittade i en enda bokhandel och bara ett exemplar i hela landets bibliotek - "Själsfänder" av Rita Rogers.
Boken var signerad med följande ord:
Till Lisen
Hoppas att du kan finna tröst
i denna bok och få bekräftat
att det ni hade var något få förunnat
Sköt om dej
Barbro
Ett ödmjukta tack till Barbro som sände mig sitt eget exemplar. Jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket vänlighet det finns runt omkring mig.
Men på bilden står ågren bredvid
Och klappar mej på axeln
Sen lägger vi in backen
Och kör så långt in i mörkret
Att vi inte hittar ut"
Jag lider med din sorg och hur du kämpar för att hålla dig flytande. Sorgen är nödvändig, mota inte bort den även om den känns hemsk, du kommer att känna dig bättre till mods bara du möter den. Jag har själv gått i sorgbearbetning, som jag rekommenderar åt alla, vare sig man mist nån eller inte så har vi alla en hel del obearbetad sorg inom oss. För mig kom den i form av utbrändhet, då måste jag möta den sorg jag så länge hade försökt tränga bort, men det är en befrielse efteråt och man kan gå vidare. Låt sörjandet ta den tid den tar, det är så individuellt hur den beter sig, alla reagerar på sitt eget unika sätt. Skrik ut den, släpp loss den via tårar, sparkar, bara du får ut den.
Redan att du sätter allt i ord hjälper dig framåt ska du se. Man får vara svag, orkeslös, sorgsen, hjälplös, arg, det är bara sunt i längden.
Kramar till dig!
