Den Långa Vägen

Jag vaknade lite efter klockan 4 av en obehaglig dröm. Olustkänslan höll i sig länge och jag hade svårt att somna om. När jag slutligen fick tag på sömnen igen var det dags att gå upp. Jag var färdigt irriterad och kände hur adrenalinet flödade redan när jag åkte till skolan. Jag hade svårt att riktigt koncentrera mig eftersom irritationen bara växte.

På lunchen hittade jag ett mindre trevligt brev i postlådan och blev så förbannad att jag fortfarande känner ilskan koka i mig bara jag tänker på vissa människors inkompetens. Har man en revisors lön ska man också göra en revisors arbete. Tycker inte det är för mycket begärt att en sån person skall kunna läsa av kontoutdrag, kunna läsa innantill vem som gjort inbetalningen och även kunna räkna ut att 4x109,50 inte blir 547,50. Tycker inte heller att man skall behöva vänta 17 månader på en utredning.

Ett litet plåster på såren var handledningen med vår föreläsare, fotograf Ben Kaila, som trodde starkt på mitt slutarbetesprojekt om Ilona, som drabbades av cancer när hon var 13 år. Han tyckte mycket om bilderna och vi dikuterade bokformat, fontval och bildernas placering i boken. Det var ett riktigt givande samtal och hans långa erfarenhet av fotografering och fotoböcker gav mig mycket nya insikter och nu börjar min idé vara ganska färdig i mitt huvud. Nu gäller det bara att få den skriftliga delen av slutarbetet igång också.

En ljusglimt var också att få läsa tidningen Västra Nylands positiva kritik om vår utställning Origo i Karis. Den blev väldigt bra mottagen så vi får hoppas att det är många som vill gå och titta på den. Vill någon läsa artikeln så kan man göra det här.

På kvällen fick jag mail av Ilona. Hon skall sista gången till sjukhuset den 12.11 och sen är behandlingen över för hennes del. Då ska jag träffa henne där och ta dom sista bilderna till boken. Det känns så himla skönt att veta att sagan har ett lyckligt slut.

Trots ljusglimtarna har ångesten frodats. Jag märkte idag att det inte behövs mycket motgångar för att dra ner humöret och få ångesten att krypa fram. Just nu känns det som om jag åkte full fart i en nedförsbacke utan att kunna kontrollera farten. Det mesta känns mer eller mindre obehagligt. Jag hade nästan glömt hur förlamande ångesten kan vara.

En av Kailas favoriter - Ilona hemma i Villmanstrand