Ökenvandring
Jag är frustrerad. Kan inte peka på vad. Det är mera summan av allting. Maktlösheten man känner. "Utan Peter-ensamheten" som ingen annan förstår. Känslan av att vara annorlunda. Någonslags utanförskap som inte beror på människorna runt mig utan på någonslags osynligt skal som man omger sig med. En mantel jag är tvingad att bära. Energifält som bara några få kommer genom. Dom som gör det neutraliserar mig. Får mig att känna mig tillfreds och vanlig för en stund.
För ibland är största problemet att jag själv inte riktigt vet hur jag vill ha det. Ena stunden vill jag, följande inte. Känner att jag inte vandrar på samma mark som alla andra. Jag har inte valt min väg och har ingen karta som berättar vart jag är på väg. Känner den där obekväma känslan av att inte riktigt hitta rätt - irritation för att ingen förstår att jag själv inte heller förstår. Frustration över att jag förstår att ingen kan förstå och så känns allt bara - ledsamt och förvirrande. Känslan av att Peter var den personen i hela världen som förstod mig bättre än någon annan någonsin kunde blir väldigt uppenbar.
Ibland finns den verkliga känslan av utanförskap, något vi pratade om på terapin igår. Om känslan av att vandra ensam i öknen och söka oaser.
Terapin i sig är en oas. Jag känner att det är min fristad där jag får blotta hela min repertoar av Peter-saknad som jag inte längre delar med andra. Där är det tillåtet att vara irrationell, att prata om Peter, om hur ont det gör och där får man röra sig bakom kulisserna - det är därfär jag går dit.
Jag hittade en oas till igår. Min klasskompis från högstadiet och gymnasiet kom och hälsade på. Vi har inte setts sen gymnasiet, förutom på begravningen. Vi satt många timmar och pratade om allt från gamla minnen och spådamer till vykort och socialskyddet i Spanien, där hon nuförtiden bor. Vi pratade om att vara österbottning, om bubblor och hur det är att vara annorlunda. Men vi pratade inte om Peter. Inte om det som hände. Och det kändes på något sätt också skönt. Att också ha en fristad från gråten, där man får prata och ventilera andra saker. Slippa känna efter hela tiden. Bara sitta och dricka en pulverkaffe och prata. Tack Britti för den givande eftermiddagen. Det kändes bra.
För ibland är största problemet att jag själv inte riktigt vet hur jag vill ha det. Ena stunden vill jag, följande inte. Känner att jag inte vandrar på samma mark som alla andra. Jag har inte valt min väg och har ingen karta som berättar vart jag är på väg. Känner den där obekväma känslan av att inte riktigt hitta rätt - irritation för att ingen förstår att jag själv inte heller förstår. Frustration över att jag förstår att ingen kan förstå och så känns allt bara - ledsamt och förvirrande. Känslan av att Peter var den personen i hela världen som förstod mig bättre än någon annan någonsin kunde blir väldigt uppenbar.
Ibland finns den verkliga känslan av utanförskap, något vi pratade om på terapin igår. Om känslan av att vandra ensam i öknen och söka oaser.
Terapin i sig är en oas. Jag känner att det är min fristad där jag får blotta hela min repertoar av Peter-saknad som jag inte längre delar med andra. Där är det tillåtet att vara irrationell, att prata om Peter, om hur ont det gör och där får man röra sig bakom kulisserna - det är därfär jag går dit.
Jag hittade en oas till igår. Min klasskompis från högstadiet och gymnasiet kom och hälsade på. Vi har inte setts sen gymnasiet, förutom på begravningen. Vi satt många timmar och pratade om allt från gamla minnen och spådamer till vykort och socialskyddet i Spanien, där hon nuförtiden bor. Vi pratade om att vara österbottning, om bubblor och hur det är att vara annorlunda. Men vi pratade inte om Peter. Inte om det som hände. Och det kändes på något sätt också skönt. Att också ha en fristad från gråten, där man får prata och ventilera andra saker. Slippa känna efter hela tiden. Bara sitta och dricka en pulverkaffe och prata. Tack Britti för den givande eftermiddagen. Det kändes bra.
Kommentarer
Trackback
