Ut ur dalen
Jag läste i Malins blogg om hennes funderingar över tiden. Jag undrar samma sak. Vart försvann sommaren? Ibland kan jag bara inte förstå hur tiden har kunnat glida iväg trots att själva varandet känts meningslöst. Tiden framför känns oändlig lång medan tiden från Peters död till nu känns så kort - och på något sätt som om den inte existerat på riktigt. Det känns mera som en film man någon gång sett men inte engagerat sig i så mycket. Man kommer bara ihåg fragment härifrån och därifrån. Lite som att ha tittat på sitt eget liv från åskådarbänken. Väldigt mycket har jag blockerat. Glömt och gömt för att jag inte orkar ta till mig allt.
Jag känner hur vardagen går i vågor. Från att ha haft en sämre period är jag nu inne i en fas av stiltje. Är på besök i den sorgfria-zonen, när själen vilar. Har inte gråtit lika mycket dom senaste två dagarna. Har heller inte kännt någon riktig glädje, men jag nöjer mig med att slippa gråten. Periodvis har jag upplevt vardaglig förnöjsamhet som i den här fasen av sorgearbetet nästan kan jämföras med någonslags glädje - trots allt. Som när jag går i svampskogen, fotograferar eller som idag när jag gjorde dom första testkopiorna på utställningsbilderna.
Ibland blir inte färgerna och kontrasten som man tänkt sig och som det ser ut på datorskärmen - men nu motsvarade papperskopian det jag sett på skärmen. Jag var lättad och nöjd. Jag kommer att ställa ut 7 bilder av vilka 1 bild är tagen av Peter. Mest glad blev jag över hans bild - den såg ut precis som jag hade tänkt att den skulle. Hans bild var den finaste. Den käraste. Och för mig den allra viktigaste. Vad jag önskar att Peter fått se sin bild färdig.
Det känns skönt att utställningsförberedelserna är såhär långt för det har varit en tung resa. Tungt att rota bland minnen och att gång på gång tvingas möta verkligheten. Men jag känner att jag hittat det bästa sättet att förena bildernas innehåll, minnen och känslor för att motsvara det som bilderna idag står för.
Jag var och tände nya ljus på graven. Det var kyligt - kände hur den kalla viden kröp genom märg och ben. Graven såg också höstlik ut med alla löv som blandats med blommorna. Men jag lät dom vara kvar. Idag får det vara höst.
Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
Inger Arvidsson
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
Inger Arvidsson
Peters bild från Riga
Kommentarer
Trackback
