Utrensning
Min sömn försvann. Har legat hela natten och vänt och vridit mig, tittat på tv och på nytt vänt och vridit mig. Ingen sömn ville infinna sig. Sista gången jag tittade på klockan var den 7.23. Efter det har jag slumrat till. Kanske har en timmes tupplur i går på eftermiddage, Teater och kaffe på kvällen samt en otroligt starkt lysande fullmåne något med saken att göra. Men så infinner sig plötsligt John Blund mitt på dagen och kastar sitt sömnpulver. Undrar var han var i natt, den filuren.
I augusti var jag och fotograferade Wasa Teaters säsongutbud för ett reportage i Vbl. Jag fastnade speciellt för en pjäs. Så igår var jag med min svägerska Ann-Christin och tittade på Sofi Oksanens "Utrensning". En dramatisk och tänkvärd pjäs som handlade om en ung och en gammal Aliide, hennes svek, skuld och skam gentemot systern, kärleken till samme man och viljan att överleva i skuggan av den ryska ockupationen av Estland. Många starka scener och ett bra skådespeleri. En berättelse i olika tidsplan som skickligt vävdes samman och visade hur olika samhällssystem kan brutalisera människan.
Själv fick jag också en själslig utrensning. Inte av pjäsen, men av dom samtal vi hade med Ann-Christin under bilfärden och medan vi väntade. Jag insåg att osynlighet kan vara något konkret. Att inte släppa in på livet, att avskärma sig och att inte möta blicken. Idag handlar det inte så mycket om hur "dom" ska bemöta mig utan hur jag ska bemöta "dom". För jag känner mig inte trygg i själva varandet i vissa sammanhang och bland vissa människor. Jag är inte rädd utan osäker - för jag vet inte var jag står. Jag är inte tillräckligt stark för att stå med rak blick och rak rygg och vara den jag är idag. För jag vet inte riktigt vem jag är ännu. Har inte anpassat mig till min nya roll. Och jag vet inte riktigt vilken roll jag blivit tilldelad.
Själv fick jag också en själslig utrensning. Inte av pjäsen, men av dom samtal vi hade med Ann-Christin under bilfärden och medan vi väntade. Jag insåg att osynlighet kan vara något konkret. Att inte släppa in på livet, att avskärma sig och att inte möta blicken. Idag handlar det inte så mycket om hur "dom" ska bemöta mig utan hur jag ska bemöta "dom". För jag känner mig inte trygg i själva varandet i vissa sammanhang och bland vissa människor. Jag är inte rädd utan osäker - för jag vet inte var jag står. Jag är inte tillräckligt stark för att stå med rak blick och rak rygg och vara den jag är idag. För jag vet inte riktigt vem jag är ännu. Har inte anpassat mig till min nya roll. Och jag vet inte riktigt vilken roll jag blivit tilldelad.
Igår insåg jag att utställningen blivit en kompensation för allt det där. Den har blivit mitt sätt att ta farväl. Avsluta någonting vi påbörjade - inte bara en fotoserie utan hela vårt gemensamma liv.
Utrensning, Wasa Teater, 26.8.2010
Kommentarer
Postat av: Annelie
Jag förstår precis vad du menar. Jag var också "bara" sambo och existerade inte någonstans. Men jag fick existera på Peters begravning tack vare en underbar kvinna från fonus. Hon bekräftade mitt varande som sambo, som flickvän. Jag fick existera!
Du kommer att hitta tillbaka till den du är, om än kanske lite annorlunda mot den du var, men du kommer att hitta henne. Var glad över alla fantastiska bilder du har på er, på Peter och minns vad DU betydde för honom! Inget annat spelar någon roll om du existerar juridiskt eller inte. Du existerade för Peter.
Styrke och bamse kramar till dig från mig.
Annelie, I hjärtat finns ett rum..
Postat av: Lavranshanne
Excellent site.
Trackback
