Den Långa Vägen

Det ät höst nu - det märks. Kvar finns en och annan solig dag, men luften har förändrats från varm till lite råkall. Naturen håller på att förbereda sig för att klara den kalla vintern och färgprakten börjar vara på topp - som den är just innan löven ramlar av och kvar finns bara allt det gråa.

Jag känner att jag redan tappat mina blad. Känner mig färglös, ful, avskalad och naken. Som ett  träd som ingen lägger märke till på grund av sin gråhet. Jag har på något sätt tappat min identitet. Vet inte riktigt vem jag är eller var jag står. Vems värld jag är en del av. För vem exicterar jag och för vem inte. Känns som om man lever i en bubbla varifrån man ser allt, upplever allt men är inte del av någonting. Känner mig bara osynlig och genomskinlig. Finns jag? Vem är jag egentligen?

I allt flera sammanhang känner jag att jag inte längre "tillhör" - räknas med. Ibland märks det väldigt konkret och det är mera än bara en känsla.  I såna situatoner känner jag mig som en plaskvåt hundvalp som glömts ut i regnet. För ibland räcker det inte till att göra sitt allra bästa. Och jag orkar inte armbåga mig fram. Inte skratta högst, prata längst eller göra väsen av mig bara för att jag ska synas. När jag känner att jag inte passar in drar jag mig undan i stället. Gör det som jag ska men tränger mig inte på i gemenskapen om jag känner att där inte finns plats.

Värst är känslan att inte veta varför det blivit så. Var har det gått fel?  Har jag en negativa aura som folk känner av? Jag är ju väl medveten om att jag inte är någon lustigkurre just nu. Och om några dagar är det redan fyra månader - dags att sluta älta och sörja? Folk orkar inte med sånt. Men jag fortsätter att älta och sörja, jag fortsätter tills min kropp och själ känner sig mogen för att sluta. Jag har inte lärt mig att stänga av. Jag känner...

I stället för att banka huvudet i väggen gömmer mig inom mina egna trygga väggar, för här behöver jag inte analysera om jag är ensam och varför - för jag vet att jag ÄR ensam. Här förväntar jag mig inte att det skall finnas någon. För Peter finns inte - det var han som skulle finnas här. Nu har jag insett att han inte längre är här och jag förväntar mig inte längre att se honom komma in genom dörren. Med utsträckta armar, skjortan full med pennor och byxfickan full med Läkerol Cactus och det där blixtrande leendet han alltid hade. Nej, jag vet att han inte kommer mera.

Samtidigt är det också här som saknaden känns som mest påtaglig. Den bitande Peter-saknade. Det var här vi har tillbringat den mesta delen av den gemensamma tiden. Det är här det största tomrummet finns.