Den Långa Vägen

Jag satt en timme vid din grav idag. Satt bara tyst och lät tankarna virvla. Det var så rofyllt och varmt. Tyst omkring mig. Jag kände ingen ångest, bara en stilla saknad som fyllde hela mig. När jag satt där under trädet knakade och knäppte det bland grenarna, som om någon rört sig i trädet. En ekorre eller fågel, tänkte jag. Förmodligen. Men jag såg inget fast jag försökte kika mellan grenaran. Plötsligt dalade ett hjärteformat löv ned bredvid mig i gräset där jag satt. Med lövet i handen satt jag och lät gråten rena själen. Framför mig såg jag ditt ansikte, Peter.

En äldre man med grått hår kom till graven bredvid. Plockade bort lite ogräs. Stod med böjt huvud en stund och gick vidare till följande grav en bit bort. Och sen till följande. Jag tänkte - han har hunnit mista många på vägen. Men han är kvar - även om ryggen är lite böjd och håret är grått. Jag undrade hur du hade sett ut om du fått leva 30 år till. Ditt hår hade säkert varit lika grått, men hade din rygg varit böjd?

En hare sprang genom gravgården. En bit efter kom en hund, som ylande och skällande jagade den. Jag tänkte på dig, Peter. Hur du ofta kände dig jagad. Trött av alla krav och uppgifter. Din svåra balansgång med att fylla ditt eget behov av bekräftelse, att fylla andras behov och att hitta ro och balans i ditt eget liv. Du hade kommit en bit på vägen. Varför måste du lämna allt på hälft?

När jag satt där under trädet kom det plötsligt en kvinna och ursäktade sig. "Jag ser att du är väldigt sorgsen - ta det här och läs det. Gör det." Jag fick en broschyr med texter från bibeln - hur man genom bibelstudier och tro kan möta sin älskade på nytt.

Jag tror inte på en himmel eller ett helvete. Jag tror inte på domedagen eller evigt liv. Inte så som det står skrivet i skrifterna. Jag tror på ödet. Jag tror att själen fortsätter att leva i andevärlden. Det som finns runt omkring oss och vi kan känna ibland - Om vi tillåter oss och om vi öppnar våra kanaler för det vi inte ser och förstår. Jag tror på änglar - att dom som lämnat oss finns bland oss.

Jag tror att du finns runt mig, Peter. När du fällde dina tårar när vi tog farväl vid din säng på sjukhuset - då fanns din själ kvar i rummet, även om din kropp slutat att leva. Du fanns runt mig som en sval vind en kväll, innan begravningen och du fyllde mig med ro och välbehag. Du fanns med mig i bilen en mörk kväll när jag missade älgen som sprang ut framför bilen. Du fanns vid graven idag - därför ville jag inte gå därifrån.

Alla goda ting är tre, sägs det. Det står tre brinnande ljus på din grav. Tro, hopp och kärlek. Men tre månader utan dig är inte bra - ingenting utan dig är bra. Inte en dag.