Vardag
Livet har börjat stabilisera sig. Vardagen har börjat kännas som - vardag. Man vaknar. Låter dagens händelser gå genom hjärnan. Analyserar snabbt det som skall hända under dagen. Organiserar tankarna och sen tar man sig ur sängen och börjar dagen. Jag gör saker. Försöker ta tag i alla "måsten", vara aktiv och prioriterande. Få saker utförda. Men jag gör det utan riktig känsla. Den är något jag tappat på vägen. Känslan av entusiasm? Iver? Glädje över att skapa? Vardagen har hunnit ikapp mig, men mina egna känslor har hasat efter. Bara fotograferingen påminner mig om hur kreativ glädje kändes...
Jag saknar Peter fortfarande, men jag tänker inte hela tiden på honom. Han finns ständigt inom mig, men tanken har lärt sig att gallra. För att man ska stå ut - orka ta steget vidare. Bli tvingad att befinna sig i nuet. Lära sig att leva i det nya livet utan Peter. Men känslorna finns på ytan. Under den tunna huden ligger den sköra själen. Minsta lilla påminnelse bränner som slag på dom blottade nervändorna. Tankarna gör ont. Minnen gör ont. Att vara utan Peter gör ont. Men man kan lära sig att leva med smärtan. Man lär sig att leva med tomheten - man lär sig att omedvetet stänga av.
Jag gråter allt mera sällan, men när tröttheten kommer över mig bränner tårarna bakom ögonlocken. Jag kan gråta utan förklarlig orsak. Känslan bara kommer över mig och tårarna börjar rinna, och det kommer som lokala regnskurar. Efter ett uppehåll kommer följande skur av tårar. Men det är inte samma gråt som tidigare. Det är inte den djupa sorgens tårar - det är mera tårar av saknad och uppgivenhet. Längtan till dået - det förgångna. Det som aldrig mera kan återupplevas - återskapas. Jag har börjat förstå innebörden i att Peter inte längre finns. Inse verkligheten. Jag vet inte om jag är färdig...
Nykarleby 28.9.2010
Kommentarer
Postat av: Malle o Zassa o Rakel
Så fint skrivet och stor igenkänningsfaktor. Uppgivenhet är ett ord som hänger kvar i luften efter att ha läst....uppgivenhet.
Jo man skapar en vardag....sorgen har hängt kvar så länge att den ar blivit vardag, hålet och tomheten är numera "det normala" och man lever vidare...på något sätt.
Kram
Trackback
