Ingen ro så långt ögat kan nå

Jag tar min tillflykt till graven. Hela gravgården är igensnöad. Gravstenarna syns knappt bakom alla drivor av snö. Gångarna är oplogade och inga steg leder till Peters grav. Får igen gräva fram lyktorna. Förundrar mig över isrosorna som lyckats svänga sig upp och ner av sig själv.

Tänder dom ljus som slocknat. Formar hjärtat. Och sen bara står jag där. Ordlös och tom inuti men samtidigt så fylld av längtan, saknad och Peterbilder.

Den våta snön blöter ner mina skor. Vinden får kinderna att bränna. Fåglarna tjattrar i trädet bredvid. Skymningen sänker sig över gravgården och jag bara står där. Snön smälter från gravstenen och rinner som små vårfloder längs stenen. Kommer till dom förgyllda bokstäverna och droppar ner som tårar på ljuslyktorna och ängeln. Och jag glömmer att mina skor blivit blöta. Jag glömmer att snoren rinner i kapp med tåraran. Jag glömmer att kinderna svider i vinden. Jag glömmer att mörkret kryper på. Jag bara står där. I den lilla bubblan av jag, grav, Peter, minnen och sakand.

Där, i bubblan av längtan, inser jag att inget aldrig mera blir som förr. Och jag vänder mig om och går. Med tunga steg från graven. Mot bilen. Hem. Till den eviga ensamheten.

Kommentarer
Postat av: Malle o lilla R

Åååååååh Lisen. Lilla lilla Lisen :( det är ju så det är....det är ju nu jag skall komma på världens peppigaste saker att skriva men sitter bara tyst och instämmer. Stor kram

2011-01-09 @ 21:29:56
Postat av: Den Långa Vägen

Ja, kära Malle. Ibland känns sanningen så fruktansvärt sann. Kramar tillbaka

2011-01-09 @ 22:51:16
URL: http://lisenstankar.blogg.se/index.html
Postat av: Anne-Lie

Usch och fy.... Vad kan man säga...det finns liksom inga ord känner jag. Jag gråter med dig och skickar lite styrka!

2011-01-10 @ 10:55:05
URL: http://hedmelin.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0