Den Långa Vägen

Vaknade klockan 6 av att lungorna var fyllda med slem. Fick stiga upp för att få det uthostat och det gjorde ont. Riktigt jädrans ont. Drack lite, tog en värktablett och somnade om. Det bara visslade när jag andades. Vaknade följande gång av att Ellen stod och stirrade på mig. Hon försökte krama mig och puttade med nosen under hakan. Svansen viftade infernaliskt. Hon tyckte definitivt att det var dags för matte att stiga upp nu. Klockan var redan 11. Ida sov fortfarande. Jag försökte ta mig ur sängen men kroppen hade inte lust. Den segade och det kändes som om den legat under ett tåg hela natten. Stackars lungorna började yla igen och jag insåg att det var dags att åka efter en penicillinkur. Tredje dagen och fortfarande ingen bättring.

Så jag ringde HVC. Släpade mig dit. Konstaterades en ordentligt förhöjd sänka. Så jag åkte hem med intyg att jag hade bronchitis, vilket jag redan visste. En början till lunginflammation, som jag misstänkte. Några tabletter penicillin och ett recept på dom samma pluss hostmedicin. Väl hemma stöp jag i säng och sov flera timmar till. Ja, det är nog snäppet värre idag igen.

Stackars Ida. Har kommit hit från södra Finland för att vara några dagar med mamma - och jag bara sover. Till råge på allt hade hon lagat lasagnette och bordet var dukat när jag vaknade. Den goa ungen! Min lilla pärla! Skönt för mig att hon är här. Inte lika roligt för henne. Men jag ska försöka gottgöra det när jag är på benen igen. Sen ska vi göra något roligt tillsammans.