Obegripliga tankar

Jag skyller allt på Bronchitis. På febern. På hostan och den snoriga näsan. Det är därför jag inte orkar stå emot tankarna. De trista, ledsna, tråkiga, sorgliga saknadstankarna som har bestämt sig för att ockupera min hjärna just nu. Och jag gråter så det skvätter. Näsdukarna fylls turvis av snor och av tårar och soppåsen håller på att sprängas. Och jag försöker tänka glada tankar och då tänker jag på Peter och då gråter jag ännu mera.

För jag saknar honom. Så mycket att det inte har plats i ord. Så mycket att alla snordukar inte har plats i soppåsen. Så mycket att alla tårar inte har plats i tårkanalerna utan rinner tvåfiligt ut genom mina uppsvullna ögon. Så mycket att jag inte ens orkar tänka hur mycket. För det finns inget mått för min saknad.

Idag saknar jag honom. Jag saknade honom igår. Förmodligen saknar jag honom i morgon också. Och jag vill kräkas. Skrika och säga fula ord. Förbanna ödet. Förbanna allt som måste hända. Förbanna att det hände. Att jag ska stå här ensam och längta mig sjuk efter någon som aldrig kommer. Som jag vet att aldrig kommer - och ändå längtar jag.

Och soppåsen brister med alla snordukar. Mina tårkanaler svämmar över och jag drunknar i all min längtan. Livet bara fortsätter, utan att fråga om jag vill eller inte...


Sen en tid tillbaka
är min vilja ytterligt försvagad,
perforerad av akut förtvivlan.

Världen står stilla.

Den stillheten upplever jag
som ett dödligt hot,
varje rörelse
är till synes obefogad -

himlen faller
jorden sjunker
inte ens din röst, dina händer
påminner mig om något:

Hela livet ter sig obegripligt.


Siv Arb (1975) ur Dikter i mörker och ljus


Kommentarer
Postat av: Marika

styrkekramar



Krya på dej från bronchitisen!

2011-01-07 @ 18:14:33
Postat av: Monica

Jag blir så ledsen när jag läser ditt inlägg. jag vet exakt vad du går igenom.

Jag har också förlorat min själsfrände. Han dog i dödlig lungcancer den 16 oktober. Å jag saknar honom lika mycket som du saknar din Peter. (gråter) Jag vet precis hur ont det gör. Det är förfärligt. Jag gråter med dig.

Kram

Monica

2011-01-07 @ 23:35:07
Postat av: Malle o lilla R

Ja jag vet inte heller vad jag skall skylla på..."efter juln-blues?"....mina tankar finns bara hos E hela tiden med....tungt tungt tungt. Hoppas det är en fas bland alla andra som snart ger lättnad igen....Stor kram Lisen



Monica: beklagar sorgen, verkligen. Vi är en liten skara som följer varandra här och där med liknande öden, min man gick bort i April -10 i Diabetescoma. Oktober är väldigt nyss - så stor sorg....

2011-01-08 @ 14:18:16
Postat av: Gunilla

Kan bara säga att jag förstår hur du känner.Jag miste min man på vår bröllopsdag hastigt i en hjärtinfarkt helt oväntat.Två månader har gått vet ej hur jag skall stå ut jag tycker att livet har mist sin mening.Jag grät när jag läste det du skrivit känner helt igen mig själv i desom står i din blogg.

2011-03-01 @ 17:07:03

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0