Det är länge sen jag drömt om Peter. I går natt drömde jag att vi åkte tåg. Vi var på långresa och utforskade främmande ställen. Jag är inte riktigt säker på var vi var men någonstans i Asien. Vi hade åkt länge och jag hade sovit nästan hela resan. Var irriterad över att inte ha sett någonting. Vi stannade till på en station. Det var så vackert. Jag skulle gå ut och titta och fotografera lite. Peter stannade kvar i tåget. Plötsligt åkte tåget iväg. Alla mina saker blev kvar på tåget - pengar, telefon, kamera, kläder - och Peter. Jag hade ingen aning varifrån vi kommit eller vart tåget var på väg. Jag stod kvar på perrongen och visste inte hur jag skulle få tag på Peter eller vart jag skulle ta vägen.
Plötsligt gick jag in på ett tåg. En liten vagn utan någon inredning. Som en vagn för boskap. Konduktören visade var lampans avbrytare var och for vidare. Jag började söka mig fram i tåget och kom till vagnar som var stora som matsalar. Folk satt finklädda och åt och blev underhållna av dansgrupper. Jag vandrade vidare genom salarna och kom till sovkupéerna och tyckte att jag kände igen mig. Knackade på en dörr och innanför fanns landsmän. Jag bad dom om hjälp att ringa Peter. Fick plötsligt en känsla av att han var i följande kupé. Innan jag hann undersöka kupén vaknade jag med en ångestklump i brötet. Det var en obehaglig dröm. Inget bra uppvaknande alls.
Jag var trött hela dagen. Matt och kraftlös. Hade vart färdig att gå och lägga mig redan vid halv åtta men höll mig vaken till halv tio. Somnade så fort jag lagt huvudet på dynan och sov 10 timmar i ett streck. För jag är rätt trött nu, efter alla flyttar, kalas, resor och dimissioner. Och inte minst årsdagen av Peters död. Flera veckor innan började jag känna den där ångesten inför dagen när alla minnen skulle rivas upp igen och salt strös i såren. Men dagen gick bättre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Lite mera gråt och mera sakand än vanligt, men mycket mindre ånget än jag förväntat mig. Det har verkligen skett en stor förändring på ett år, fast man inte märkt dom små stegen.
Det har tagit på krafterna att byta miljö, men det har gjort mig gott. Jag känner att det är rätt beslut jag gjort. Väldigt lite påminner mig om Peter i mitt nya hem. Hans bilder finns utplacerade, men väcker ingen ångest eller negativa känslor. Den saknad jag känner väcks och matas av helt andra saker. Oftast är det känslor av ensamhet som lockar fram saknaden. Men mest är det dom fina, vämodsfyllda minnena av allt det vi gjorde och allt det vi skulle göra. Mat är också, fortfarande, en svår bit för mig och väcker kanske den största ångesten. Det var ju maten som vårt liv kretsde runt. Men det har blivit mycket bättre och idag kan jag göra mat utan att magen knyter sig i en stenknut. Det är en stor förändring.
Jag är lycklig över att jag har mina hundar. Dom ger mig glädje och ro i kroppen och många skratt om dagen. Igår flög en fågel i fönsterrutan och landade vimmelkantig på vår terrass. Fyra nyfikna ögonpar stod och stirrade på den lilla varelsen när jag kom ut. Försiktigt nosade dom på fågeln, en i taget. Vi lyfte fågeln med en mössa och placerade den i häcken så att den fick ta igen sig i lugn och ro innan den var klar för att flyga iväg. Kvittrande tog den skydd bland lövverket i busken och vi lät den vara ifred. Jag hoppas att den har hittat hem.
OPERATION FÅGELRÄDDNING
