Den Långa Vägen

I världen är du bara någon - för någon kan du vara hela världen!

Jag - i tiden.

För ett år sedan regnade det. Jag stod i en blå klänning och en svart virkad långväst med min hjärteformade blombukett i ena handen och ett paraply i den andra. Regndropparna smattrade mot paraplyets tyg och skvätte in mot ansiktet och blandade sig med tårararna. Det var den dagen vi stod på gravgården och såg din vita kista sänkas i den svarta gropen för att gömma resterna av din kropp - för alltid. Det var en tung dag. En svart dag.

Idag - ett år senare. Det hade utlovats regn men solen skiner mellan molnen. Jag sitter ute i min lilla trädgård med hundarna och tittar på blommorna, min jordgubbsplanta och kruka med tomater. Jag odlar. Lite för husbehov men mest för att ha något att göra och följa. Se hur det växer och bär frukt. Lite bildligt och mycket bokstavligt. För jag är inte längre så mycket på gravgården. Varken i tanke eller fysiskt. Jag är här - i tiden. Nuet. Försöker få min vardag att bära frukt. Blomma. Ge mig liv i dagen. Försöker att inte leva i det förgångna utan söka glädje i det som finns här - mitt framför mig. Hitta min egen oas.

Allt oftare lyckas jag. Inte hela tiden men oftare. Ännu har jag inte kunnat känna den samma glädje och ro jag hade med Peter, men jag är på väg. Och jag nöjer mig med mindre. För allt som är bra är bättre. Ingenting är mycket värre.

Min jordgubbsplanta med massor av blommor och början till jordgubbar

Bland bladen hittade jag den här skönheten

Min oas i nuet

Nu väntar jag att mina tomater skall mogna

En hundnos dyker upp för att inspektera graden av mognad på tomaterna

Vädret har varit gynnsamt för växterna, som blommar så det knakar

Pelargonen full med blom och nya knoppar

♥ F.A.W.E - the fabulous four ♥

NU är mycket bättre än DÅ

Det är inte bara regn som faller...

Där, under ditt träd...

Du har en fin oas! Precis som du säger så var det så mycket värre då än nu. Livet får en helt annan innbörd, man vet hur skört det är och kanske därför nöjer man sig med det lilla.... Livet vi återvänder men blir aldrig sig likt igen! Vi har verklligen kämpat för att kunna börja om på nytt, skapa något annant, aknske aldrig lika bra men gott nog!



Ta hand om dig! Kramar!

Men ååå vilket fint ställe du har skaffat dig, ser ju jättemysigt ut där på uteplatsen med alla hundar och blommor!!!! Och va MÅNGA det var på P´s begravning!

...ja du...livet...jag tror det är bra att nöja sig med mindre, man kanske missar mindre då? och njuter mer?! För är det ngt vi har lärt oss så är det att man aldrig vet när det tänker ta slut...lika bra att passa på att försöka njuta när man kan. Stor kram....pussa hundarna.

Jag tänkte på dej, Peter och begravningen idag när jag gratulerade min dotter till deras ettåriga bröllopsdag, och jag tänkte på det du sa/skrev när jag inte kunde komma på begravningen p.g.a. bröllopet, att livet segrar över döden, och det är nog det som hänt för dej nu också. Livet har segrat, trots allt. Kram på dej, Lisen! Vi borde verkligen ses snart!

Kram kära Lisen!

Livet är här för att levas nu!

Och det är i de småsmå detaljerna man finner glädjen!