Out of order

Ibland saknar jag ord för att riktigt förklara den där känslan man har av saknad blandad med oro. Inte direkt en ångest känsla, mera som en molande saknadsvärk som breder ut sig i kroppen. Den där vemodskänslan som ibland känns som sorg, ibland som längtan. Men som trots allt är odefinierbar. Den bara hänger över en som ett osynligt svart moln. För jag är fortfarande rädd för framtiden utan Peter. Känner mig så halv och så obeslutsam. Samtidigt som jag står och väger för och emot utan att veta vad som blir bäst. Det är nu jag velat få bekräftelse, få höra att jag tänker rätt. Att han kommer att finnas där oberoende. Men han finns inte här. Oberoende. Och jag förbannar mitt öde och känner mig gammal, trött och förbrukad.

Out of order. Ur bruk. Sönder. Ratad.

Jag har aldrig varit rädd för att bli gammal och ensam. Inte varit rädd för att inte duga. Inte före nu. När jag är ensam. Inte känner mig duglig. Såna saker spelade ingen roll när jag hade Peter. För honom var jag alltid duglig. För honom var jag värdens finaste Lisen. Även såna dagar när jag själv hatade mig och kände mig trött och gammal och ful. Det var dom dagarna han visade sin uppskattning. Det var såna dagar jag var världens bästa Lisen. Och han var MIN människa. Och jag fick älska. Och jag fick känna mig trygg. Vågade planera. Se framåt. För HAN fanns med i allt.

Nu är jag ur bruk. Och så vettlöst rädd för framtiden. Livrädd.

Jag saknar DIG, Peter.


Kommentarer
Postat av: Annelie

Förstår dig precis älskade Lisen.. har exakt samma känslor och tankar. Tankarna på framtiden gör mig rädd, dom skrämmer mig. Hur skall jag kunna acceptera att jag är ensam då jag INTE kan acceptera att han inte lever med mig längre?

Jag behöver honom, han fattas mig!

En dag skall vi stå där, starka och beslutsamma, och ännu ödmjukare än idag.



Stora, stor kram från lilla mig

2011-03-26 @ 19:20:33
URL: http://annisund.blogg.se/
Postat av: Malle o lilla R

NICKAR INSTÄMMANDE TILL HELA INLÄGGET. ja....rädd är man. Kram

2011-03-27 @ 15:02:03
Postat av: Gunilla Erixon

Jag håller till fullo med känner mig precis likadan rädd för framtiden.Vill inte vara utan min man men har inget val han är ju död.Detta oförändeliga faktum död jag är rädd rädd rädd.

2011-03-28 @ 12:42:07
Postat av: Ulla.S

Det är som att gå på isen. Man halkar och ramlar och glider bakåt. Men försöker ändå ta sig fram. Hela tiden är man rädd för att isen ska brista och man ska ramla ner i det svarta iskalla vattnet. Kanske det blir bättre när våren och sommaren kommer. Vi måste hoppas på det.

2011-03-30 @ 12:39:20

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0