Den Långa Vägen

Jag sitter kvar här i min bubbla som på ett märkligt sätt känns trygg och bra. Det är här jag vet vem jag är. Det är här jag har en egen identitet. Den identitet jag vilset och famlande sökte efter att jag tappat min egen när Peter inte längre fanns. När jag fick "Den sörjande Lisen" identiteten och lärde mig leva med den. Det blev på något sätt enkelt. För människor har accepterat och behandlat mig så - vant sig. Men nu då? När det börjar kännas trångt här inne och jag vill komma ut men inte vågar.

Hur gör man när man skall göra hål i bubblan och komma ut i det skrämmande livet igen? Hur ska jag då vara? Hur ska jag lära mig leva med den nya identiteten som "Den vanliga Lisen" som inte längre ska sörja och gråta? Som ska vara glad och nöjd och ... vanlig. Jag är förvirrad och rädd. Jag har ju aldrig levt som "Den vanliga Lisen" efter Peter. Och jag sörjer ju fortfarande fast jag kämpar med att vägra känna. Samtidigt som jag kämpar med att få livet att rulla på som vanligt. Kan jag överhuvudtaget bli vanlig igen? Kan man bli vanlig om man bär saknaden med sig överallt. Kan man någonsin sluta sakna?

För jag saknar Peter fortfarande. Med en sådan intensitet att jag vägrar att tänka på honom. Ibland undrar jag om det syns utanpå när min hjärna arbetar på högtryck för att radera tankarna. De vämodiga tankarna. Ensamma tankarna. Peter-tankar. För jag orkar inte bearbeta dom längre. För bearbetning betyder gråt och jag är så innerligens trött på att gråta. Orkar inte känna den där ångestkrampen i magen varje gång tankarna dyker upp. Så jag låter hjärnan arbeta. Försöker med våld rikta tankarna på något annat. Ibland som helt irrationella tankar och handlingar bara för att inte släppa dom svåra till ytan. Jag räknar högt. Visslar. Harklar mig högljutt. Börjar gosa hysteriskt med hundarna och prata forserande. Bara för att slippa känna... Men ibland bryter tankarna genom alla murar och skyddsmekanismer och det känns som om luften går ur mig och jag ramlar ihop och känner mig maktlös och urlakad och ---- så innerligt sorgsen och ensam.

Jag saknar honom. Jag saknar kärlek. Den där känslan att vara älskad och att älska. Att få sitta tätt intill. Känna någons hand. Förtroligheten. Vi-känslan. Men det är bara Peters kärlek jag känner jag kan acceptera. Bara Peters kärlek jag vill ha. Mitt hjärta är så fyllt av honom fortfarande. Det finns ingen plats för någon annan där ännu. Och jag är rädd att jag aldrig kommer att ha plats för någon där. Samtidigt som jag inte vill vara ensam i hela mitt liv. Kommer jag någonsin att bli färdig? Konflikten växer till ångest i min mage - Konflikten av en längtan efter den kärlek man aldrig kommer att få och längtan efter någon man inte kan ta emot. Så jag håller mig kvar i min bubbla ett tag till och sitter här och inväntar den skrämmande årsdagen...