Att platsa

Idag känner jag mig osynlig och trött. Grå och obetydlig. Ledsen. Besviken. Kanske mest besviken. För att jag inte platsar. För att "att göra sitt bästa" inte gäller alla. För att "snäll" inte räknas. För att något man trott på inte hade något värde.

Jag platsade hos Peter och dög precis som jag var. Ändra dig aldrig, sa han. Jag vill ha dig precis som du är. Men vad nu då... Jo, jag platsar så länge jag ler och är snäll. Jag platsar om jag stryker medhårs. Ja, jag platsar om jag ställer upp. Jag platsar om jag orkar lyssna. Men sen då? När jag inte orkar. När jag är på dåligt humör. När jag inte är medgörlig i allt. När jag ställer krav. Då platsar jag inte längre.

Det har väl alltid varit så, så det är inget nytt. Alltid, men inte med Peter. Även om vi tvistade och hade våra konflikter så dög jag ändå. Det var skönt och befriande att veta. Att vara trygg även i den mest bitande konflikten. När man lärde sig det - och vågade. Men det var inte självklart från början. Jag minns stunder när jag var rädd. Men jag lärde mig. Vi lärde oss.

Och sen försvann han.

Och jag återvände till ruta ett. Där står jag fortfarande och trampar. I osynlighetsrutan. Obetydlighetsrutan. Där alla vi betydelselösa står inträngda och tittar på när de betydelsefulla högljutt och med vassa armbågar tar sig fram till den ruta där vi velat stå. Men som inte var för oss betydelselösa och gråa. För oss som försöker vara snälla och göra vårt bästa. För rutan är upptagen av de betydeslefulla som pratar och intygar sin beträfflighet.

Sen tappar man den sista gnistan av tro på sig själv. Sista gnuttan av själförtroende. Lusten att ens försöka. Och så har man själv gjort valet att inte bli vald. Får skylla mig själv. Och sen finns inte längre något att förklara och försvara. Man har valt det själv. Att ge upp. Varför spelar ingen roll om man har gjort valet. Avsagt sig rätten till förståelse. Punkt. Slut.

Saknar honom!


Och ingenting kan splittra oss
och ingenting kan söndra oss
och ingenting kan slita oss isär
Och ingenting kan få oss
att överge varann
Stormar kanske tystar oss
Skuggor kanske slukar oss
Sorger kanske tvingar oss på knä
Men ingenting i världen
kan lösa våra band

Jag är med dig vart du går
Genom månader och år
Jag är med dig alla dar
Jag är med dig vart du far
Du är den jag kunde va

Du är med mej där jag e
Du är med mej vart jag ser
Du är med mej alla dar
Du är med mej vart jag far
Du är den, jag kunde va

~Du är den jag kunde va/Mikael Wiehe~




Jag i ett nötskal. Hängig och grå.





Kommentarer
Postat av: Leila E

Lisen var inte ledsen fortsätt att vara precis som du är men jag känner igen mig i vad du skriver.Saknaden efter den som älskade en precis som den man är känns in i själen ibland men man får tänka på det fina som var och försöka trösta sig med dom kloka ord som ens livskamrat sa och tro på det.Människor har en tendens att bara ta och sällan ge då är det lätt att tänka "Jag kan lika gärna bli likadan"Bli inte det var den du i grunden är.Den sången du valt spelades på min mans begravning han tyckte så mycket om den och den är så vacker och orden är så fina.



Kram/Leila

2011-11-07 @ 13:17:03
Postat av: maria

Har också forlorat min livskamrat och när jag läser din blogg,känner jag igen mig och saknaden efter någon som förstår utan att dömma. Du ger mig tröst tack!

2011-11-07 @ 23:03:22
Postat av: Malle o lilla R

Åh fina Lisen, så smärtsamt! Jo men det är ju så...vi är ju ensamna nu, precis lika ensamna som vi var innan våra män, så orättvist att de måste dö. Fast vi måste ju tro! Säger jag som har en urusel tid själv ;) men du förstår vad jag menar....lågt där inne i tvivlet och misströstan måste vi ändå tro....på att det ordnar sig. Och på att vi duger, alltid har varit fullt dugliga och att det är de andra som har fel! Kärlek till dig och hälsa FAWE!

2011-11-08 @ 21:04:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0