Aldrig mera
Jag har gråtit idag. Läste att Tilda, den cancersjuka flickan jag berättade om i ett tidigare inlägg, har blivit sämre. Det berör så starkt. Blir samtidigt påminnd om mitt fotoprojekt med och om Ilona, den 13-åriga flickan jag följde under 7 månader under hennes cancerbehandlingar. Ett projekt som startade ett par veckor innan Peter dog. Minnena kommer tillbaka. Både oron för Ilona och den tunga sorgen som skuggade projektet. Men utgången var god. Hon klarade behandlingarna och mår idag jättebra. Inga tecken på att cancern skulle ha spridit sig. Jag hoppas på ett mirakel även för Tilda och att det vänder till det bättre även för henne.
Det är så konstigt. Jag kommer ihåg den tunga känslan från sommaren 2010 men har glömt så mycket av den tiden. Har minnesluckor som jag helt enkelt inte kan återkalla. Kommer bara ihåg fragment av den tiden men har svårt att få ihop en helhet. Det handlar säkert om självbevarelesdrift. Hjärnan som gallrar för att man skall orka och få tid att läka.
När jag tänker tillbaka på den tiden så fylls jag alltid av samma starka känsla av tomhet och ensamhet. Hur ofantligt liten man kände sig. Osynlig. Som om man var isolerad från den övriga världen. Ensam i den egna sorgebubblan. Annorlunda. Oförmögen att vara en del av yttervärlden. Avskärmad. Sen den bedövande känslan av "aldrig mera..." som var så svår att acceptera. Att aldrig mera få se, höra, uppleva, känna, röra eller skratta med honom.
Nej, jag vill aldrig mera gå genom samma skärseld.
Tildas insamling för Barncancerfonden pågår fortfarande.
Den som vill hjälpa Tilda att hjälpa kan göra det här.
Livet är så orättvist alla dessa barn som precis har börjat sin vandring i livet visst undrar man ibland vad finns meningen med allt.Finns det någon mening?Varför får vissa leva ett långt liv medan andra skall lida redan från början.Kanske finns det ändå en mening fast vi inte har sett det än men kanske en gång får vi visshet.Låten du valt är så fin hörde den igår i "Så mycket bättre"och som vanligt
Ja, Lisen. Jag kommer ihåg när jag träffade dig den sommaren. Den svarta sorgen du hade i ögonen kändes hemsk. Jag tror jag aldrig har sett någon med en sån svart sorg tidigare och inget kunde man göra. Därför känns det härligt att se dig idag och se hur du har fått tillbaka livet i ögonen. Nog kan man fortfarande se att du är präglad av sorgen och allt du har gått genom och jag vet ju vad Peter betydde för dig och du för honom. Men livet går ju vidare och du har också tillåtit dig att leva igen.
Önskar dig allt väl. Kram från Gitta
