Den Långa Vägen

Så var vår saga slut. Din och min, Skipper. Egentligen hann vi aldrig få ett riktigt förhållande till varandra. Vi var ut på streeten några gånger, men jag blev aldrig riktigt förtjust i dig. Tyckte du var för stor och bökig. Dessutom vägde du för mycket. Men fin - det var du. En riktig pärla. Och visst vände sig blickarna när vi susade fram - du och jag.

Men allt har sin tid. Lite vämodigt var det att se dig försvinna med en annan, men det är säkert bäst såhär. Du får säkert mera uppmärksamhet nu, än vad du fick av mig. Lycka till i det nya hemmet, min gula fara!

Vågar man lita på att sommaren är här på riktigt för att stanna? Det ser i allafall lovande ut. Även om morgnarna varit tungt lastade med moln så har solen fått dom att skingra sig när vi börjat närma oss middagstid. Och solen har verkligen värmt. Både kropp och själ. Det är förunderligt vilken inverkan solen kan ha på humöret.

Tjejerna njuter i alla fall för fulla muggar. Och självklart är mina solstolar ockuperade av de fyrfotade små liven. Men vad gör väl det. Värre är det när dom tuggar i sig mina terrassblommor och sen ser oskyldiga ut när dom blir haffade mitt i akten. Dom är luriga dom små blomtjuvarna...

Jag är trött och jag saknar Peter. Det är länge sen som känslan varit så stark. Längtan så stor. Kanske är det årsdagen som har påverkat mig och fått mig ur balans. Eller är det kanske de tunga dagarna jag haft på jobbet. När jag insett att ingenting är så som det ser ut. Att kohandel pågår bakom lykta dörrar och den egna vinningen går före lojalitet. När snacket är tufft men när man ska skrida till handling så försvinner dom som gapat mest. Agnarna skiljs från vetet. Kvar står dom lojala. Den här gången var dom många. Men att nå dit tog alla mina krafter. För stunden.

Ja, jag saknar honom. Hans kloka, analyserande tankar. Hur många visa ord hade jag inte fått på vägen. Jag undrar vilka råd han hade gett mig. Jag har försökt lyssna inåt men allt jag hör är bara en stor tystnad.

Ibland reflekterar jag över hur mycket jag glömt. Eller hur lite jag egentligen kommer ihåg. Det är bara fragment av stunder då och då. Bara en liten bit av verkligheten som finns kvar. Ibland så flyktig att jag inte ens hinner känna efter hur det känns. Och jag är inte säker på om det är så jag vill ha det.

Därför påminner jag mig ibland. Ger mig ut på farliga vatten. Läser våra kärleksbrev till varandra. Tittar på bilder av vår tid tillsammans. Bara för att inte glömma helt. Bara för att friska upp minnet. Återkalla dom känslor som får mig ur balans. Så motstridigt och så destruktiv. Men ändå så nödvändigt.

För mina minnen av honom är bitterljuva. Vackra och skira men ångestframkallande. För jag vill vara där igen. Hos honom och i hans famn. Känna tryggheten i hans famntag. Höra hans andetag. Känna hans händer. Honom.

Och när min känsla hinner ifatt mig så fylls jag av separationsångest. Jag vill inte glömma men jag klarar inte av att komma ihåg. För minnena gör fortfarande ont när jag tillåter mig att känna. Skär i mig och biter sig fast för att sen tunnas ut och försvinna i intet.

Och jag återgår till mitt liv. Min ensamhet. Med hjärtat fyllt av tomhet och längtan fortsätter jag att vara kvar i nåt jag lämnat.

Ännu ett år av saknad ligger bakom mig. Kan inte förstå att det redan gått två år sedan jag strök dig över kinden och tog farväl. Jag kan andas igen, men mina andetag är inte samma som förut. I varje andetag finns en längtan efter dig. I varje ögonblick ett minne av vår kärlek. Även om du inte finns hos mig så finns du inom mig.

Ja, det är kanske så. Eller det känns så ibland. Fortfarande.

Att man inte kan släppa taget om det man sörjer för att det är det enda som gjort en lycklig.

På en viss nivå så är det så. En viss form av lycka har jag bara kunnat känna med det som gjort mig sorgsen. En känsla som tydligt finns kvar - under ytan. För vissa dagar kommer den tillbaka och är stark. Påminner mig om och om igen att det inte är över. För att sen försvinna och glömma mig en tid igen.

Idag känns det så. Och jag blir matt och trött.

Jag vill inte.
Jag orkar inte.

Jag vill bara släppa taget.

Ångest.

I dag är det ett år sedan jag sov i min nya lägenhet för första gången. Den första dagen av mitt nya liv i min nya stad. Ensam men ändå stark. Sorgsen men ändå framåtsträvande. Det var första dagen på en förändring jag då ännu inte förstod skulle bli så stor.

Att vakna på morgonen, förväntansfull, och titta ut genom fönstret för att konstatera att snön vräker ner - det kallar jag för dålig start på dagen. Att dessutom känna den annalkande huvudvärken gör ju inte saken bättre. Nej, så här ska det inte se ut i mitten på april.

Igår startade Sirkus Florentino sin sjätte turné inför fullsatta läktare. Jag fick möjlighet att göra ett besök på arbetets vägnar, och det kändes kul. Det är länge sen jag varit på cirkus så det var lite spännande. Jag fick se både clowner, en häst, duvor, akrobater och jonglörer. Tyvärr hann jag bara se den första halvleken. I andra halvleken skulle hundarna uppträda och dom hade jag ju velat se, men jag får väl ta dom en annan gång.

För en vecka sen började vi på agility med Agnes och Wilma. Agnes var rätt duktig, vilket jag väntat, men hade inte så långt tålamod. När det inte var kul längre så då var det kört. Då satte hon den ointresserade minen på och struntade blankt i vad jag bad henne om. Inte ens hundgodis lockade.

Jag har för länge sen slutat räkna månader. Den 7. går förbi varje månad utan att jag längre tänker att det är ett dödsdatum. Så som jag gjorde ännu för ett år sen. Kände hur ångesten steg varje gång man närmade sig den dagen på månaden. På något sätt plockade den dagen fram de smärtfyllda minnena. Men när ett år var fullt fick det än vändning. Den där ångestladdade känslan lakades ur och försvann.

Insåg plötsligt att man snart börjar räkna år. Att det snart har gått två år. Det känns overkligt. Som om tiden aldrig funnits. Som om man levt ett helt annat liv. Efter-livet. Utan honom-livet. Ensam-livet. Den tidlösa tiden.

Fortfarande saknar jag honom. Men det är en flyktig känsla. Den kommer över mig med jämna mellanrum. Fladdrande i tanken, stannar en stund och flyger vidare. Med lätta vingar som en fjäril på en sommaräng. Den stannar inte kvar, men den sätter spår. Avtryck av minnen som man alltid kommer att bära med sig.

Och jag brukar titta på hans bild. Minnas allt det där vi hade. Komma ihåg hur kärlek kändes. Ibland undra om man någonsin kan tillåta sig att känna så. Undra om man någonsin känner sig klar att öppna hjärtat igen. Våga utsätta sig för risken att tvingas gå genom samma sak en gång till.

Jag tvekar.

Hur skönt är det inte att vakna och se att det blir en härlig, solig dag. Att se morgonens först solstrimmor smyga sig in mellan persiennerna. Att få en morgonpuss av en gosig hund och dessutom få sitta en stund med dottern, innan hon åker iväg till skolan - det kallar jag för livskvalitet.

De senaste dagarna har det varit hundar som har varit på agendan. Alla hjärtans dag gick i fotograferingens tecken. Hundfotografering med och utan familjemedlemmar hos stadens djuraffär. En provisorisk studio nere i källaren bland all hundmat och andra tillbehör. En trevlig liten happening som drog en hel del folk OCH ett par katter minsann. Så följande dag satt jag med en hel hög med foton som skulle editeras. Kul, men tungt i längden att bara sitta still. Det blev totalt ca 10 timmar editering.

Jag har börjat känna den allt oftare - känslan av lycka. Det är lycka i dom små sakerna. Att se solens strålar som gnistrar i snön. Att bli mottagen som en drottning när man kommer hem - av fyra överlyckliga hundar som tävlar om ens gunst. Att titta på min dotter, som verkar ha hittat sig själv. Att ha en vän som bryr sig om mig och hur jag mår. Den underbart härliga känslan när man kommer hem till den egna lägenheten och omges av lugn och ro.

Öde och elände. Här sitter man motvilligt och stirrar på väggarna på tågstationen i Seinäjoki. Om allt gått som smort hade jag vid dethär laget fått stiga av tåget i Vasa och krypa ner i min egen säng. Men så är inte fallet. I stället sitter jag här och är smått irriterad. Ibland är det inte lönt att vara så himla artig och vänlig, det skulle lönas att armbåga sig fram så skulle man komma dit man vill. Jag ska förklara varför.

Presidentvalets andra omgång fortsätter. Idag var det dags för Pekka Haavisto att besöka Vasa och jag var självklart på plats. Inte enbart av nyfikenhet, utan även för att verkligen lyssna på hans framförande och vad han hade att säga. Och jag blev inte besviken. Hans lättsamma och enkla sätt uttrycka sig och hans skicklighet att ta publiken var otrolig. Han utstrålade någonslags vänlig värdighet som var svår att motstå. På något sätt fick han allt negativt vänt till något positivt utan att behöva kasta smuts på motståndaren. Något som har genomsyrat hela hans kampanj och som var en av orsakerna till varför jag bytte kandidat - till just Haavisto.

Vilken underbar dag. Vackert väder med sträng kyla och sol. Trevligt besök av Marika, som jag inte sett på länge. Och som grädde på mosen fick jag 3,5 timmars ansikts- och annan behandling hos blivande estenomer. Min dotters kompis behövde ett lämpligt offer när de skulle öva på "mogna kvinnor". Jag var inte sen att säga "JA TACK".

Allt fler sorgesystrar börjar se sig runt. Försikigt kika ut mellan draperierna på ridån för att se vad som finns runtomkring. Lite, lite glänta på dörren till något nytt. Men det är inte så lätt att glänta så mycket på dörren att man skulle våga släppa in någon. De flesta tycker att det är helt otoligt svårt. Speciellt att lära sig att ta emot någon typ av känsloyttringar när det går åt det positiva hållet.

En av mina sorgesystrar skriver att hon känner sig som överkörd av en bulldozer när hon blir uppvaktad, för det väcker rädsla och ångest. Samtidigt som det är just det hon någonstans långt inom sig vill ha. Nån som bryr sig. Uppvaktar. Säger vackra saker. Ger ömhet och kärlek. Det blir bara lite i fel proportioner. Liksom lite överdosering. För mycket och för snabbt.

Det är så lätt att älska på avstånd. Få sitta hemma och längta efter nån och i fantasin få leva ut sin längtan. Ha förväntningar. Fantisera om hur det kunde vara. Spela kärleksballader för sig själv och fnittra lite barnsligt åt sig själv. Men det är långt ifrån det samma som att stå öga mot öga och slå slag i saken. När verkligheten knackar på, hoppar haren fram, och inget är längre enkelt. Då kommer kraven. De outsagda förväntningarna. Ångesten. Rädslan. Osäkerheten. Och så vill man inte alls så mycket som man ville i fantasin för ångesten har ätit upp viljan och kvar finns bara haren... som inte vågar. Som istället vänder ryggen till och sätter benen på ryggen.

Jag väntar med spänning på följetongen. Hur det går med min sorgesyster och hennes dejt. Lyckas hon tämja bulldozern så att han inte kör över henne eller tröttnar någon av dom innan dom hittat gemensamma spelregler. Jag håller i alla fall tummarna fär dom och följer med deras drama - för det finns mycket där jag själv kan lära och få insikt om...

10 dagar bakom och nu börjar friheten hägra. 10 härliga lediga dagar framför mig som kantas av lite annat jobb men det känns bara som fritid. Idag känns det bra. Trots att jag sitter fast i tåget på en station en bit ifrån Helsingfors. Tåget är trasigt och det är ovisst när vi kan fortsätta färden hemåt. Hoppas vi är hemma i tid så jag hinner och rösta.

Ikväll är det presidentval i Finland och det blir valvaka tillsammans med Johan. Jag har varit bombsäker vem jag ska rösta på men så lyssnade jag på en presidentdebatt som fick mig att ändra åsikt. Så valdebatterna har betydelse. Nu är jag bombsäker igen och jag hoppas min röst har betydelse.

Ja, massor av snö. Var in till Helsingfors för att gå till tandläkaren och få min sönderbitna tand lagad. Under den timme jag var ine hos tandläkaren började snöovädret.

På vägen hem stötte vi på två bussar som kört in i varandra och en annan som kört upp på trottoaren och nästan i husväggen. Det höll på att bli ett riktigt trafik kaos. Undrar hur där har sett ut när rusningstrafiken startade på riktigt. Nere vid terminalen kunde man knappt urskilja konkurrenternas båt på motsatta kajen.

Känns rätt skönt att få ta sig inomhus och inte mera behöva ta sig ut i snöyran. Well, well - fredagsavgång från Helsingfors betyder MYCKET arbete och MYCEKT stök. Men det är sista resan och på söndag är det dags att ta sig HEM. Detta ljuva ord :)