Den Långa Vägen

Ett uppfriskande regn. Hade önskat mera efter all sol. Känner mig mera hemma med regnet nu. Passar bra in i det känslomässiga stadiet jag befinner mig i. Kanske har tårarna samma uppfriskande verkan på själen bara jag orkar ta mig genom störtregnet först.

Kände doften av Peter i mitt sovrum när jag kom hem. En tydlig doft - har han varit här?

Igår läste jag i boken "Själsfränder". I boken finns 8 kapitel. Jag hoppade direkt till kapitel 7.

Någon som vakar över dig - Att lära sig leva utan sin själsfrände.

"Om du tror att vi har en själ, då tror du att livet är evigt. Vår själ existerar oberoende av vår fysiska gestalt. Själen finns långt innan vi föds till den här världen och fortsätter att finnas långt efter det att vi har lämnat jordelivet. Själen har ett eget liv som inte är beroende av den mänskliga kroppens existens. Till skillnad från hjärtat är den inte ett organ. Själen kan man varken se eller ta på.

Att en person som vi har känt och älskat i detta liv går vidare till andevärlden betyder inte att även bandet mellan oss upphör. Ofta blir det starkare och intensivare. När vi talar om att andar vakar över oss befinner de sig inte bokstavligen "över" oss. Andevärlden svävar inte där uppe i himlen ovanför jorden som en stor sänghimmel. Den finns runt omkring oss. Andevärlden har ingen geografisk placering, den går inte att ta på.

När vi sörjer är det för vår egen skull, för det liv vi måste leva ensamma. Att någon går över till den andra sidan är inget vi bör sörja utan fira. Begravningar, gravar, krematorier - allt detta är till för de levande. Leta inte efter den bortgångne där, för där finns han eller hon inte. Vi har blivit betingade att tro att den vi älskar är i graven. Men det enda som finns där är det skal som blev kvar när anden trädde in i andevärlden.

Vår älskade är alltid hos oss, nära oss, varje dag i livet. Att själen inte längre finns hos oss rent fysiskt spelar ingen roll eftersom den kärlek vi upplevde tillsammans i grund och botten var så mycket mer än den fysiska kärleken. Den kärlek vi kände för vår själfrände var rätt från första början, ett andligt och känslomässigt band - en evig kärlek. Han eller hon har inte tagits ifrån oss utan är hos oss fortfarande, tar hand om oss och vakar över oss"

En kväll, innan begravningen, steg Ellen plötsligt upp från soffan och tassade till sovrummet. Jag hörde hur hon gnällde svagt. Jag gick till sovrummet och Ellen stod på sängen och vädrade med nosen i luften. Hon gnydde samtidigt som hon rörde sig som om hon sökte något. Plötsligt kände jag en behaglig, svag vind svepa runt mig och jag rös till av välbehag. Kände en obeskrivlig, behaglig glädje inom mig och jag märkte att jag stod och log. Lika snabbt som känslan kom var den borta.

Peter visste att det finns en annan dimension i varandet än den vi kan se och bevisa. Han kände på sig saker, liksom jag, och kunde ana saker på förhand. Ibland kunde han säga att han haft obehagliga känningar - ofta i samband med att jag inte mått bra. Min smärta var även hans smärta, liksom tvärtom.

Vad är värst?

Att vara ensam? Saknaden? Att inte kunna dela smärtan eller glädjen med honom? Att inte kunna se en framtid utan Peter? Sorgen? Maktlösheten? Tårarna?

Allt är värst. Bara att öppna ögonen på morgonen är värst. Att ta sig genom dagen. Andas. Finnas till.

Hundrastgården har blivit mitt andningshål. Där hittar jag någonslags ro som jag inte hittar någon annanstans. Där kan jag tillåta mig tankar som gör ont, låta gråten komma. Jag bara går och går. Varv efter varv. Känner lugnet med hundarna - kända och okända. Fyller mig med tystnaden.

 

Ellen och hennes nya kompis, basenjin Lego

 

Innebörden i det som hänt börjar sjunka in allt djupare och det blir allt tyngre att klara av sorgen. Ångesten kommer allt tätare. Allt runtomkiring påminner mig om Peter i någon form. Våra planer för sommaren i Vasa - alla ställen vi skulle besöka. Alla namn dyker upp när jag kör runt i stan. Vet inte vart jag ska fly för att inte bli påmind. Bilder. Namn. Mat. Affärer. Allt, allt, allt...

Idag tänkte jag första gången - Jag klarar inte av dethär. Jag orkar inte gå vidare utan Peter. Jag ser bara en avgrund som breder ut sig framför mig. Vet inte hur jag ska ta mig över den. Hittar ingen väg. Och det gör fortfarande så fruktansvärt ont. Det blir bara värre när det borde bli bättre. När ska det svänga? Måste jag vänta veckor? Månader? År? Jag orkar inte vänta, inte vara sorgsen. Orkar inte gråta mer. Vill helst bara sova bort min ångest. Men jag sover inte - jag håller mig igång.

På jobbet går det lättast. Jag har mycket att göra - hjärnan är fullt sysselsatt och har inte så mycket plats för sörjandet. Men ibland kommer stunder när jag sitter i mitt hörn och gråter. Det är inte så farligt. Jag är oftast ensam i mitt hörn.

Idag efter jobbet var det värst. Fick en sorgattack som inte ville ta slut. Jag satt i bilen och skrek ut min förtvivlan. JAG VILL INTE VARA UTAN DIG, PETER!!! JAG VILL ATT DU KOMMER TILLBAKA!!! JAG KLARAR INTE AV DETHÄR!

Jag tog Ellen och åkte till hundrastgården igen. Där är så fridfullt att gå i skogen. Det var många hundar idag. Mattar och hussar som satt och umgicks medan hundarna fick springa och leka med varandra. Ellen var inte sällskaplig, hon ville bara sitta i famnen eller gå med mig - nära, nära. Så vi började gå vår vanliga runda runt hundrastgården. Ett par hundar kom med som sällskap. Följande varv anslöt sig några till. Till slut hade vi nästan alla hundar med oss och tassade på - runt, runt. Vilken fridfull känsla - jag och alla hundarna.

När jag kom hem hittade jag boken som Barbro hade skickat. Den bok jag tidigare sökt, men som jag inte hittade i en enda bokhandel och bara ett exemplar i hela landets bibliotek - "Själsfänder" av Rita Rogers.

Boken var signerad med följande ord:


Till Lisen

Hoppas att du kan finna tröst
i denna bok och få bekräftat
att det ni hade var något få förunnat

Sköt om dej

Barbro


Ett ödmjukta tack till Barbro som sände mig sitt eget exemplar. Jag slutar aldrig att förvånas över hur mycket vänlighet det finns runt omkring mig.

Jag fick ett samtal från min båtkollega och vän sedan 16 år tillbaka, Jürgen. Jag blev så glad - även om jag grät. Han ville höra hur jag hade det. Berättade att han skjutit fram samtalet gång på gång för att han inte visste hur han skulle bemöta mig. Visste inte vad han skulle säga. Men det blev så enkelt. Han frågade hur jag mådde...

Jag kan förstå att det kan vara svårt att möta någon med sorg. Vad kan man säga? Vad passar sig inte? Vad borde man säga?

Du behöver inte förstå hur jag känner det - för det gör du inte - men det räcker att bara finnas till. Orden är inte så viktiga. Det är närvaron, empatin - viljan.

Det värsta som kan hända när man möter mig är att jag förmodligen gråter en skvätt - men jag smittar inte. Jag är inte sjuk - jag är bara sorgsen. Jag saknar Peter. Är förkrossad över att han är borta. Har ångest över att jag inte vet hur jag ska klara mig genom sorgen - hur jag ska ta mig genom hela den långa vägen. Men sorg är ingen sjukdom, bara ett tillstånd.

Gå inte lovar runt mig - Möt mig.

Vänd inte huvudet åt ett annat håll - Möt min blick.

I stället för att undra - Fråga.

Låtsas inte som om inget har hänt - för det har det.

Ingen behöver undvika mig bara för att jag är sogsen. Jag går inte sönder av att man frågar. Jag kan prata om det som hänt. Jag kan också prata om andra saker. Det är tillåtet. Liksom det är okay att vara sig själv. Jag tycker inte heller det är olämligt att skratta i min närhet. Det är tillåtet att känna glädje över livet, även i mitt sällskap.

När jag läste den sorgliga statistiken efter midsommarfirandet går mina tankar till de anhöriga, vars nära och kära fått sätta livet till denna helg. Jag kan föreställa mig deras ångest och sorg, men kan jag förstå? Kan jag sätta mig in i deras situation även om jag själv går genom samma sak? Hur många ansikten har sorgen? Kan jag säga att jag vet hur dom känner? Jag tror inte det. Alla känner olika. Men vi har alla någonting gemensamt - alla skall vi vakna upp dagen efter...

Jag kommer ihåg första morgonen - dagen efter. Jag övernattade hos min bror Stig och hans familj. Hade kommit från sjukhuset i Tammerfos på småtimmarna. Suttit med Stig och Ann-Kristine och pratat på natten. Gått genom dagens händelser. Gick i säng - sov. Eller sov jag? Jag blundade i alla fall, föll i någonslags dvala där jag turvis var vaken och turvis drömde eller var i ett tillstånd där mitt emellan. Kommer ihåg att jag tydligt hörde när Peter kom in i rummet, hans försiktiga steg. Jag gjorde plats bredvid mig och blev plötsligt klarvaken när jag hörde mig säga "Kom hit, Peter. Lägg dig här bredvid mig". Ingen fanns där.

Alla tankar irrad runt  som ett virrvarr i huvudet - ingen röd tråd. Såg Peters ansikte om och om igen. Ångest.

Min första tanke när jag vaknat var att ringa till hans jobb för att berätta den fruktansvärda nyheten. Lärarnas sommarlov hade börjat, men jag visste att dom skulle ha skolningsdagar. Peter skulle också delta. Jag tänkte att dom kanske ville samlas och tillsammans möta katastrofen, när dom endå var på plats allihopa. Kanske dom ville hålla en tyst minut. Men klockan var bara 6. Kunde inte ringa så tidigt.

Kunde inte få någonting gjort innan jag meddelat. Det blev prioritering nummer ett. Ring Anna-Lena - Peter hade pratat så mycket om henne. Han sa att vi liknade varandra. Han sa att han tänkte på mig när han pratade med henne. "När du kommer till Optima och äta lunch nån gång så ska jag presentera dig för Anna-Lena, så får du se", sa han. Vi kom aldrig så långt - men jag har fått träffa Anna-Lena.

Tiden sniglade sig fram och jag ringde slutligen upp henne, men fick inget svar. Vem skulle jag då ringa? Hittade inte Kajs nummer. Jag kände ju ingen annan där. Hade bara hört alla dessa namn nämnas i olika situationer - Peter pratade ofta om jobbet. Hittade ett nummer på nätet - ringde rektorn. Informerade.

Tomhet. Ångest. Vad skulle nu hända? Jag ville veta vad som hänt! Vem kunde ha gjort detta? Vem hade så brutalt tagit min Peter ifrån mig? Vem är detta monster ? Jag ville få något konkret att rikta all min ilska och förtvivlan mot. I den stunden kändes det som det rätta alternativet. Att hitta en skylldig. Få någon att hata. Men ingen visste vad som hänt. Ingen kan säga om det var en olyckshändelse, en sjukdomsattack som gjorde att han föll och slog huvudet - eller var det något annat... Ingen hade sett någonting.

Ringde upp den polis jag fått samtalet från dagen innan. Vi träffades, det var hans lediga dag men han tog sig tid. Vi pratade över en timme - eller var det mera? Jag pratade och pratade, frågade, undrade, spekulerade. Han noterade, frågade. Samtidigt fick jag samtal från polisen i Jakobstad. Jag skulle in på förhör. Vi kom överens om att jag kommer samma dag.

Anna-Lena ringde. Beklagade sorgen. Berättade att dom hade informerat om det skedda till alla samlade lärare. Chock. Mycket gråt. En tyst minut. Flaggan på halvstång. Hon undrade om jag hade ett fotografi att låna till minnesstunden, som skulle ordans för personal och elever följande kväll. Jag lovade söka en bild och hämta in den senast följande dag.

Försökte äta, men fick inte ner en bit. Tuggorna samlades i munnen, fastnade halvvägs i halsen. Ingen hunger. Jag mådde illa - i själen. Magen var som en knuten näve, käkarna spända - kände hur jag omedvetet bet ihop tänderna. Spänningshuvudvärk.

Jag gick på högvarv. Vad skulle ordnas? Jag måste tänka på begravningen. Mycket jag skulle hinna nu. Ljus till platsen där Peter hade hittats. Kanske en blomma? Brukar man sätta kort? Var har jag bilderna? Jag vet att dom finns på någon hårddisk för jag hade gjort kopior på vintern. Jag ska fråga Peter om han vet... Nej, jag kan inte fråga Peter. Peter är död. Peter är ju DÖD.

Vill inte tänka. Måste komma ihåg allt som ska göras. Måste komma ihåg att ta med påsen med Peters personliga saker han haft på sig när han hittades, som vi fått från sjukhuset dagen innan. Var ska Peter begravas? Måste fråga Karoline. Måste ringa till andra jobbet - kan inte komma till båten nu. När var det Ida skulle komma? Vad är klockan? Måste hinna med allt. Måste skynda mig nu. Så mycket... Var ska jag börja?

Bilder till minnesstunden. Måste hitta bilderna.

Åkte till min lägenhet i Nykarleby. Kände ångest. Ville inte gå in där och få alla minnen kastade mot ansiktet. Men jag måste. Jag skulle ju hämta bilder. Fick träffa Agnes och Fanny, mina hundar, som är på sommarläger med min granne. Välsignade hundar. Sökte bilder och hittade en färdig kopia av Peters favoritbild som jag tog förra sommaren på kampingen i Ekenäs - han tyckte den hade så vackra färger. Peter är brunbränd och glad. Han var lycklig den sommaren.

Åkte vidare. Polisen nästa. Har jag påsen?
Jag satt och försökte få ordning på tankarna. Glömde dagar. Blandade ihop olika datum, tider. Måste kontrollera med textmeddelanden för att komma ihåg. Min hjärna orkade inte hålla kvar allt i minnet. Den började strejka, satte sig på tvären, ville inte samarbeta.

Satt och såg på polisens händer när hon skev ner min redogörelse. Hörde knapprandet från tangentbordet. Mådde illa. Fick inte luft, kändes som om jag höll på att få syrebrist och sakta kvävdes. Behövde få luft - MÅSTE få luft... Balkongdörren öppnades, jag fick sticka ut huvudet. Såg bilarna som körde förbi, människor ute på gården. Undrade om dom visste?

Jag fick ett glas vatten och förhöret fortsatte. Jag visste inte vad jag berättat för vilken av poliserna. Försökte minnas så gott jag kunde. Jag redogjorde hur jag jobbade, när jag kommit hem, när vi pratat senast, vad vi pratat om, våra textmeddelanden den sista natten. Frågor, frågor, frågor...

Hon frågade om Peter någonsin varit aggressiv mot mig. MIN PETER! Aggressiv? Mot mig? Han, som knappt klarade av att munhuggas - istället gick han bort. Konflikträdd, ville inte bråka. Skulle han vara aggressiv? Skulle dessa varliga, ömma händer slå mig? ALDRIG! Inte min Peter. Jag kände mig stött att dom ens frågade. Det var MIN PETER vi pratade om här. Inget monster.

Men jag förstod att hon gjorde sitt jobb och det hörde till rutinerna.

Hade jag kommit ihåg att berätta allt? Kunde inte tänka längre, ville bort. Jag var så trött. Såg en nyckelknippe på bordet - undrade om det var mina nycklar. Måste vara mina... Undrar vad dom ska göra med påsen?

Förhöret var slut. Jag fick gå. Körde till den plats där Peter hade hittats. Var inte riktigt säker för gatskylten fattades på ena gatan. Det var säkert här. Just på denhär platsen Peter legat med skallen spräckt. Hade han lidit? Visste han om vad som hänt? Hur länge låg han här? Hade han klarat sig om någon hade hittat honom tidigare? VAD VAR DET SOM HADE HÄNT??? VARFÖR LÅG MIN PETER PÅ EN GATA I JAKOBSTAD MED SKALLEN I BITAR??? Ingen kunde berätta - ge svar. Jag ville bort. Kände en sån fruktansvärd ångest.

Jag åkte till tågstationen för att hämta Ida. Hon kom från Ekenäs, ville finnas här. Min älskade Ida. Pratade med Karoline medan jag väntade. Vi grät.

Ida kom. Vi åkte till min bror. Jag ville inte vara i min lägenhet. Det var där vi hade varit mesta delen av tiden. Där jag hade alla mina minnen. Ville inte vara där - inte nu!

Försökte äta igen - fick ner två tuggor med köttfärslimpa och en burk med barnmat. Det gick bra bara jag inte behövde tugga. Kunde inte sitta stilla, måste vara i rörelse - hela tiden göra något. Pratade i telefon, gjorde en sida till Peters minne på Facebook - 600 medlemmar på två timmar. Pratade i telefon igen. Timmarna gick. Vart hade dagen tagit vägen. Planerade för följande dag. Måste hålla mig i rörelse - måste få så mycket gjort. Skall föröka få bort så mycket som möjligt tills Peter kommer. Nej, Peter kommer inte. Peter kommer inte idag. Inte i morgon. Peter kommer aldrig mera...

Jag vill hoppa av. Jag vill inte vara med längre...

I dag var det dags. Jag har skjutit fram editeringen av begravningsbilderna så länge jag kunnat. Jag har ju vetat att det ligger framför mig och har blivit påmind genom alla som undrat när dom kommer. Det var lika bra att ta tjuren vid hornen och sätta igång. Men det var som att rota i ett öppet sår, känna hur kniven borrade sig in i köttet - det gjorde så fruktansvärt ont. Jag ville inte bli påmind om att han är borta - ville inte se kistan - eller det stora hålet i marken där han skulle ligga. Ville inte åter igen få den mardrömslika verkligheten kastad över mig - Peter finns inte mer. Jag ville inte... När ska jag vakna ur denhär mardrömmen?

Men jag editerade, bild för bild - med en känsla av panik och ångest - ville bara snabbt bli klar så jag kom undan tortyren. Jag gjorde ett fruktansvärt dåligt jobb även om jag ville att det skulle bli vackra bilder - men jag karade inte av det. Klarade inte av att bli påmind.

Jag blev tvungen att ta en paus. Stod inte ut. Tog Ellen till den lummiga hundrastgården - gick varv efter varv runt hela hundrastgården. Ville skrika ut min sorg, min saknad - min ilska över det som hänt. Ville spy ut allt det onda som rev i min själ, åt upp mig inifrån, ringlade sig som taggtråd runt mitt hjärta. Men jag var tyst - gick runt och runt och runt... tårar. Varifrån kommer alla dessa tårar? När skall dom ta slut?

Peter fick en fin begravning - den såg precis ut som Peter. Mycket sång men bara en psalm - "Den blomstertid nu kommer". Den psalm han själv sjungit vid skolavslutningen en dryg vecka tidigar. Begravningen var enkel, men varm och personlig. Kanske annorlunda - men Peter var annorlunda. Han såg på livet från ett mycket vidare perspektiv än många andra, hans andlighet och livsfilosofi bands inte till någon speciell religion. Han var öppen för alla religioner, alla livsåskådningar  även om han hittade det som passade in bäst i hans egen lifsfilosofi i de buddistiska läroran. Som han själv uttryckte det - han var buddist på sitt eget sätt.

Han hade lärt sig mycket, fått ut mycket av dom veckor han levde med Dalai Lamas munkar i McLoad Ganj i Dharamsala, nära Himalaya. Deras sätt att leva i så enkla förhållanden, utan ägodelar, hade gjort ett stort intryck på Peter - och även satt igång en process hos Peter att hitta lyckan i det enkla. Varför skulle man då binda hans begravning, hans sista färd, till inrotade traditioner? Det var inte många bibeltexter jag kände att passade in. Den enda jag kunde tänka mig och som jag ville att prästen skulle läsa var lovsången till kärleken, som man vanligen läser vid bröllop. Det var en text jag visste Peter skulle ha tyckt om och den passade in i hans sätt att tänka:

Om jag talar både människors och änglars språk men saknar kärlek, är jag bara ekande brons, en skrällande cymbal. Och om jag har profetisk gåva och känner alla hemligheterna och har hela kunskapen, och om jag har all tro så att jag kan flytta berg, men saknar kärlek, är jag ingenting. Och om jag delat ut allt jag äger och om jag låter bränna mig på bål, men saknar kärlek, har jag ingenting vunnit.

Kärleken är tålig och mild, kärleken avundas inte, den skryter inte, den är inte uppblåst, den uppför sig inte illa, den söker inte sitt, den brusar inte upp, den tillräknar inte det onda. Den gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen. Den fördrar allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting. Kärleken upphör aldrig. Men profetiorna skall upphöra och tungomålstalen skall tystna och kunskapen skall förgå. Ty vi förstår till en del och profeterar till en del, men när det fullkomliga kommer, skall det förgå som är till en del.

Nu består tron, hoppet och kärleken, dessa tre, men störst av dem är kärleken. (1 Kor 13)

 

Jag fick ett samtal idag. Av en ödessyster. Vi känner inte varandra från förut. Hon hade läst min blogg och kännt igen sig i min berättelse och tog därför kontakt. Vi har gått samma väg, haft samma erfarenheter, har båda fått möta våra själsfränder - och förlorat dom.

Vi pratade länge, kände igen varandras historia. Tänk om Peter och Mikael fått träffa varandra - vilket möte det hade blivit. Dom var så likadana - eller var dom? Eller var det våra upplevelser av den sanna kärleken som var likadan?

Jag kände igen så mycket i hennes berättelse - hur hela livet förändrades när dom möttes. Hur värderingarna förändrades - hur alla yttre faktorer totalt tappade sin betydelse. Känslan av att ha hittat hem - att ha hittat svaret på den gåtfulla längtan man burit på. Den befriande känsla av att man fick låta maskerna falla och man fick tillåtelse att vara sig själv. Intensiteten - men också alla rädslorna man hade att brottas med.

Vi pratade om döden. Den svarta sorgen efter bortgången, den starka saknaden - skuldkänslorna. Varför ringde jag inte just den kvällen, tänk om det samtalet hade ändrat på allt. Tänk om han då hade stannat upp en stund - inte varit på just den platsen vid just den tidpunkten. Varför var det på lördagen och inte söndagen vi pratade 2,5 timme i telefon? Tänk om...

Hade det gjort någon skillnad? Hade ödet haft överseende och låtit honom komma undan? Hade ödet gett honom ett bonuskort med extra tid om jag hade ringt i stället för att jag sände textmeddelande? Eller hade Peter redan använt sitt bonuskort? Tagit ut all den extra tid han kunnat få... Eller var det kanske lördagens samtal som räddat honom och gett honom en dag till? Eller var det så enkelt att ödet var förutbestämt - hans dagar tog slut just den svarta dagen?

Vi pratade också om alla minnen vi hade. Hur högtider saknade betydelse för vi gjorde vardagen till en liten fest. Små episoder ur vardagen som etsat sig i minnet - och jag kände att jag log. Första gången sedan Peter dog kunde jag känna någonslags glädje över allt det vackra jag har fått med honom - inte bara sorg över att jag förlorat honom. Det kändes befriande.

Som min kloka ödessyster sa; saknaden kommer inte att försvinna men du kommer att lära dig att leva med den.

Midsommarafton och min födelsedag. Varken det ena eller det andra har någon betydelse.

Tankarna går till förra sommaren. Vår sommar i Ekenäs. Husvagnen som skulle bogseras. Yttertältet som skulle monteras - så lätt det var att samarbeta. Sommarnätterna på Villa Snäcksund med nattliga bad. Grillkvällarna nere vid stranden. Morgonmålen med havsutsikt. Utflykterna. Kampingen. Peter som var så glad - solbränd och fin. Inget fattades mig. Det var vår första sommar - och skulle bli vår sista. Det är tur att man inte vet sitt öde. Hur hade jag kunnat känna den glädjen och lyckan om jag vetat...?

Idag är det midsommarafton och jag har firat födelsedagen i stillhet med att tända ett ljus för Peter. Stillsamma tankar vid hans fotografi. Ensam med Ellen. Det är så jag ville ha det. Ensamhet, eftertanke och ro.

Jag saknar dig, Peter.                         

Sorg och saknad är starka känslor. Det är lätt att glömma bort att det fortfarande exicterar ett liv bakom alla tårar. Värden fortsätter att snurra, timmarna förvandlas till dagar och natten byts till dag. Människorna runt omkring fortsätter att leva sina liv, det kommer en midsommar i år som alla andra år, människor föds och människor dör. Inget runt omkring stannar upp, även om det känns som om det egna livet har dragit på handbromsen och tvärstannat - mitt i farten.

Någon pratade om bitterhet. Jag började fundera. Är det bitterhet jag känner?

Jag fick vandra en kort tid vid Peters sida. Jag fick känna en kärlek som jag inte visste fanns. Jag fick leva den bästa tiden av mitt liv sida vid sida med en man jag visste var min själsfrände. Något som är få förunnade. Vad har jag att vara bitter över?

Jag är sorgsen, arg, förtvivlad och känner mig maktlös. Tycker inte att livet är rättvist som tagit Peter ifrån mig. Jag vet att allt som sker har en mening, men kan inte hitta lösningen på meningen med att först hitta och sen förlora den människa jag har sökt i hela mitt liv. Jag känner en ordlös saknad, en längtan som bränner i mitt bröst. Men bitter? Nej, jag känner ingen bitterhet.

I dom tyngsta stunderna och i den djupaste sorgen, när allt känts som ett stort mörker och livet känts mera som en börda än som en gåva - då har jag ställt mig frågan: vad har jag att leva för?

Jag har hittat många orsaker.

Jag har världens underbaraste dotter - Ida, 18 år. En ung, vacker kvinna med ett hjärta av guld. Jag har ibland undrat hur det kan finnas så mycket utrymme för empati i en enda människa. Alltid ett vänligt ord, en varm omtanke om andra och andras väl i fokus - ibland på hennes egen bekostnad. Ida är inte bara min dotter, hon är också min bästa vän. I dom smärtsammaste stunderna har hon funnits till hands, alltid med ett tröstande ord. Hon har aldrig sagt ett fult ord åt mig, alltid behandlat mig med kärlek och respekt. Ida är min stora glädje, stolthet och min starka klippa. Någonting gott har jag gjort i livet eftersom jag förtjänat att bli mamma till denna unika varelse. Ida, jag älskar dig och är så lycklig att du finns.

Jag har mina syskon som jag älskar.

Min fina storebror Stig - riddaren som alltid fäktat för sin lillasyster. Som igen en gång fanns till, öppnade sitt hem för mig när jag behövde någon att ty mig till efter den fruktansvärda händelsen. Hans fru Ann-Kristine som tog ledigt från jobbet för att vara hemma med mig "dagen efter". Dom ställer alltid upp - i vått och torrt.

Mina andra syskon: Benita, Attina, Nina Michaela, Tove och Nina - dom finns alltid där, alla på sina egna sätt.

Gunborg och Harry - tack.

Mina "nya" barn genom Peter. Alla långa samtal med Karoline - vart har tiden försvunnit? Vad jag är glad att hon finns. William - min enda "son". Jag har alltid sett fram emot helgerna med William - en godhjärtad och känslig ung pojke som alltid varit så snäll mot mig. Väntar på att jag snart skall få ha honom i Vasa några dagar. Erika, som funnits i våra diskussioner, även om hon inte själv varit närvarande. Men hon finns i högsta grad.

Mina vänner - nya och gamla - vilken kraft jag har fått. Okända fantastiska människor, som skrivit, tröstat, uppmuntrat och stöttat. Gamla vänner som finns till hands när nöden är som störst.

Värdens bästa sommarjobb på Vasabladet. Jag får göra det jag brinner för - fotografera. Jag har blivit mottagen som en fullvärdig medarbetare från första dagen. Har kännt mig välkommen. Jobbet har hjälpt mig att få vila tankarna från sorgen, gett mig en möjlighet att läka en liten stund. För mig har det varit mera terapi än jobb. Ett andningshål som syresatt min tillvaro. Och alla mina nya fina arbetskamrater - en källa till glädje.

Mina hundar Fanny, Ellen, Wilma och Agnes. Bara Ellen är hos mig i Vasa - men med sin stora personlighet fyller hon hela rummet och utan henne skulle livet vara mycket sorgsnare. När hon sätter sina tassar runt min hals, sitt huvud mot mitt bröst och sticker nosen i halsgropen kan jag känna hennes kärlek. Med sin glädje, tillgivenhet och närhet ger hon mig en tröst som bara Ellen kan förmedla.

Ja, jag har mycket att leva för. Mycket att känna glädje över. Oändligt mycket mera att vara tacksam över.  Ibland får glädjen och tacksamheten bara ingen plats när sorgen och saknaden tar över, men allt har sin tid. Varje stund skall levas. Varje tår skall fällas. Varje sorg skall sörjas. Livet skall levas, för jag har så mycket...

Det är bara Peter som fattas mig.

Samma vecka Peter gick bort hade jag inbokat en fotografering i Helsingfors till slutet av veckan, ett projekt jag gör tillsammans med en 13-årig flicka - Ilona (Essiv form av finskans "glädje". Ilona = som glädje). Fotograferingen skulle ske på Barnkliniken K10 - Avdelning för cancer- och blodsjukdomar. Ilona var inne några dagar för sin sytostatikabehandling och vi skulle fortsätta fotoprojektet som vi startade ett par veckor tidigare och som så småningom kommer att bli en bok. Hon hade skrivit många mail under veckan och hon var så förväntansfull. Men jag var så trött. Chocken hade inte hunnit lägga sig och jag visste inte hur jag skulle orka ta mig till Helsingfors. Att ta sig genom dessa 500 km kände som en oöverkomlig uppgift. Men hur skulle jag säga åt denna förväntansfulla 13-åring att det blir inhiberat? Det var inget alternativ. Så jag bestämde mig för att åka trots allt - en resa jag inte ångrat en sekund.

Att umgås med denna 13-åriga flicka och hennes familj är som att ta steget till en värld där sorg inte exicterar. När man kommer in i rummet där dom finns är rummet så fyllt av glädje att ingen sorg får plats. Jag fick förmånen att dela två dagar med denna underbara familj, just när jag behövde glädjen som allra mest. Målet med besöket var att fotografera, men det blev mera att bara umgås - vi spelade spel, pratade eller bara satt tysta - och tog några bilder ibland. Det var så lätt att bara få vara. Vilken befriande känsla.

På samma resa träffade jag min barndomsvän Mayvor som jag inte träffat sedan gymnasiet. Hon erbjöd mig en sovplat och jag fick bo hos henne och hennes härliga familj under dom dagar jag var i Helsingfors. Hur lätt det var att umgås även om vi inte träffat varandra på 30 år. Som om åren där emellan aldrig exicterat. Vi hade mycket att ta igen i form av erfarenheter vi haft. Ja, det blev stunder av gråt och det blev att ventilera det som hänt - men det blev också mycket annat. Äkta vänskap!

När jag skulle åka hem kände jag att jag hade behov av att sitta ensam. Jag ville skriva mitt minnestal till Peter - sitta i lugn och ro och få tänka ifred. Det var så mycket jag hade inom mig, så mycket jag ville ha sagt. Jag beställde en arbetshytt - trodde jag skulle få ha den för mig själv. Egoistiska tanke. När jag steg på tåget fanns det redan två personer i hytten. En äldre kvinna och en ca 35-årig man. Samtidigt med mig klev också en yngre kvinna in i hytten. Jag tog fram min dator, meddelade dom övriga att jag antagligen kommer att sitta och gråta - jag har nyss förlorat min älskade - men ingen behöver ta illa vid sig. Ingen behöver ta någon större notis om mig.

Plötsligt stannade allt i kupén. Den äldre kvinnan slutade med sitt korsord, mannen lämnade sin dator och den yngre kvinnan, som förberedde sig för en tentamen följande dag, slutade läsa. Allas blickar riktade sig mot mig, men på ett mycket vänligt sätt. Det fanns värme och en empati i luften som man nästan handgripligen kunde känna. Fyra helt okända människor för varandra satt inklämda i ett litet utrymme - och plötsligt fanns en gemenskap och en vänskap som inte alltid är lätt att hitta ens bland dom människor man känner. En slags äkthet jag har svårt att beskriva. Vi satt i nästan fyra timmar och pratade - om allt det man aldrig skall prata med okända om. Död, politik, religion, ekonomi - men också om kärlek, förhållanden och inte minst om andevärden. Ett fyra timmar långt möte som kom och gick - men som innehöll så mycket mera än bara kallprat med grannen i stolen bredvid.

Tre dagar och tre möten som betytt mycket för mig. Jag fick energi att orka ta mig genom den hetsiga veckan innan begravningen - med allt som skulle ordnas. Och jag fick kraft att orka genom begravningen. Människor som fanns på rätt plats vid rätt tidpunkt. Eller är allting redan förutbestämt? Var dessa människor sända för att jag skulle träffa dom just då, när jag behövde dom som mest?

Så lite det behövs för att finnas till, för att göra skillnad. Att dela med sig av lite empati, medkänsla - det är allt. Ibland räcker det att bara finnas till.

Tack till alla er, kända och okända, som har delat med er och funnits till. I nöden prövas vännen.

7.6.2010. Måndag.
En helt vanlig dag. Jag åkte på jobb, satt på morgonmöte. Åkte ut på min första fotograferng för dagen. Solen sken - en fin dag. Den andra fotograferingen var en bit bort. Måste åka en knapp timme med bil. Jag och Andréa var nästan framme - vi satt och planerade hurudana bilder vi ville ha. Vi skrattade, skämtade.

Jag väntade på kvällen för i kväll skulle jag prata med Peter.

Telefonen ringde. "Dethär är från polisen i Jakobstad... vi har dåliga nyheter"

"Peter har hittats svårt skadad på en gata i Jakobstad....",
...."svår skallskada".....
"...Tammerfors sjukhus..."
"...ja, det skulle nog vara bra att du åkte dit så fort som möjligt....!

Fragment av meningar. Ord som kändes som iskalla nålar. Skallskada? Vad då skallskada? Jag hade ju varit i kontakt med Peter den natten. Hans sista sms kom 00.40. Fel Peter. Inte min Peter. Det var fel person.

Panik. Ångest. Hopp!
Hopp om att allt var ett skämt. Hopp om att dom tagit fel på person. Hopp om att allt skulle ordna sig. Hopp om att jag snart skulle vakna ur denna fruktansvärda mardröm. Hitta Peter bredvid mig och lugnt få somna om igen....
HOPP!

Tvivlan, förtvivlan. Tänk om??

Jag ringde sjukhuset i Tammerfors. Fick det slängt rakt i ansiktet. Det var MIN Peter. Och det fanns INGET HOPP. Inte ens ett litet, litet... Ångestens kalla hand som knöt sig runt strupen. Min enda tanke var att få komma till Peter så snabbt jag bara kunde. Få sitta ensam vid hans sida en liten stund, hålla hans hand i min. Få ta farväl.

En avbruten fotografering. Tillbaka till redaktionen. Allt var redan ordnat där - jag fick åka iväg genast. Andréa tog min hund Ellen. Jag rafsade ihop lite kläder - jag visste inte hur länge jag skulle stanna i Tammerfors.

En bilfärd jag bara har svaga minnen av. Jag pratade i telefon. Vägen mellan Vasa och Tammerfors kändes oändligt lång men försvann i dimman. Hur kan tre timmar försvinna? Alla tankar som snurrade, alla minnesbilder som kom upp - tankar på vad som har hänt. Ett virrvarr av fragment från vår tid. Frågor. Vad har hänt?

Väl framme vid sjukhusets intensivavdlening fick jag vänta i ett tomt mellanrum. Inte en männsika. Ingen information. Vad väntade jag på? Varför stod jag här? Varför fick jag inte komma in? Jag vet inte hur länge jag stod där - 5 min? 15? 30? Ångesten växte - den stund jag väntade ensam kändes som fyra resor till Tammerfors. Jag ville inte vänta. Jag ville bara komma in till Peter. Sitta hos honom. Känna hans närhet - varje sekund jag väntade var borta från den tiden. Varje sekund, som var mera värd än världens rikedomar.

En läkare kom. Han berättade om Peters situation. Han hade konstaterats hjärndöd samtidigt som jag kom fram. Alla tester och kliniska prov visade ett säkert resultat. Det fanns inte längre någon funktion i hans hjärna. Säkert resultat? Kan man lita på det? Tänk om ett under sker? Tänk om maskinerna har visat fel? Tänk om??? Låt mig komma till Peter nu.

Läkarnas obligatoriska fråga om organdonation... Hur skall man svara på en sån fråga, i det ögonblicket? Ja, riv honom i bitar, ta vad ni vill ha, plocka ut allt. Det är min Peter ni pratar om - min Peter ni vill skära i. Jag kunde inte svar någonting. Jag sa att vi åtekommer när hans dotter kommer.

Äntligen fick jag gå in.

Där låg han inskuffad i ett hörn i ett rum tillsammans med en annan patient. Slangar från munnen och näsan. En apparat som höll honom vid liv. Ljudet av pumparna. Klapprandet av fötter som snabbt rörde sig i korridoren och i rummet. Stönandet från den andra patienten. Nycklar som klirrade. Dörrar som öppnades och slöts. Prat. Hostningar. Där skulle jag ta avsked.

Hans hår var borta. Hans långa, fina och tjocka hår var rakat. Kvar fanns bara en snagg. Peter som hade tyckt om sitt långa hår. Hans egen symbol för frigörelsen - att vara sig själv. Den var borta.

Han var så varm. Hans händer så mjuka. Hans kind så len. Jag ville hålla hans händer för evigt, inte släppa taget en sekund - när jag släppte taget skulle han försvinna.

Jag fick bara några minuter och blev ombedd att vänta utanför. Läkaren skulle undersöka den andra patietenten. Jag kände besvikelse, ilska och maktlöshet. Jag vill inte bli utkörd, vill inte lämna Peter. Låt mig sitta kvar!! Men jag sa ingenting, jag gick ut.

Peters bror med fru samt Peters dotter Karolien anlände. Vi pratade, grät. Karoline och jag gick ut. Satt länge utanför sjukhuset. Vi pratade om alla minnen. Tankar som dök upp. Saknaden. Sorgen. Och organdonationen... Vi hade nästan bestämt oss att ge tillåtelse till donation. Vi tänkte det utifrån Peter, vad vi trodde han hade velat.

När vi äntligen fick komma in igen var det en ny läkardiskussion. Det var nu vi var tvungna att göra beslutet. Då kom Karoline ihåg att dom pratat om donation en gång och Peter hade sagt att han borde skaffa donationskort. Då blev det plötsligt mycket lättare att leva med beslutet. Det var så som Peter hade velat ha det.

Vi fick igen bara en kort stund med Peter. Jag stod vid hans sida, höll honom i handen. Böjde mig över honom och kysste honom på pannan. Samtidigt började tårar sippra ur hans ögon. Jag tittade på Karoline, hon tittade på mig - men vi sa ingenting.

Vi blev åter utkörda - nu började rullorna rulla. Tester, prover, kontroller - vem behövde vad, vilka organ skulle vara lämliga för vem. Det kändes som om Peters kropp blev en handelsvara, ett paket av olika ingredienser som skulle plockas ur paketet och delas ut. Det kändes makabert. Men det kändes trots allt rätt. Peters själ kunde dom inte ta, den hade redan lämnat kroppen. Kvar fanns bara det jordliga - som till slut ändå skulle återgå till mylla. Nu fick han leva vidare i någon annan - ge livet åt någon som annars inte skulle ha haft en chans. Peter gav in i det sista. Det sista han gav var sin kropp.

Vi väntade igen. Peters bror och fru åkte hem. Karoline och jag blev kvar. Vi ville få en sista liten stund med Peter innan vi gav oss iväg. Mellan alla prov och tester fick vi komma in en sista gång - 2 minuter sa dom.

Jag satte Peters hand mot mitt hjärta, min hand mot hans hjärta. Och åter igen började Peters tårar rinna. Vi frågade sjukskötaren varför? Hon kunde inte svara. Men hon förvissade oss om att allt var slut, hjärnan fungerade inte - han hörde inte längre, kände inte längre. Det var bara någon typ av reaktion. Liksom muskelryckningarna som kändes som om han tryckte min hand.

Men Karoline och jag visste. Hans fanns där. Hans själ fanns där och han visste - Han tog farväl.

Han finns fortfarande hos oss - men inte bland oss.

Det är väl såhär man skall känna om man älskat - priset jag får betala för den lycka jag fick. It's payback time.

Men jag vill inte vara med längre. Jag vill hoppa av - sluta snurra i dethär tomrummet. Stoppa den snurrande avgrunden, låt mig stiga av! Jag vill få tillbaka fotfästet, mitt riktiga liv. Hur ska jag få allt att stanna och återgå till det normala - till den tid Peter fanns här.

JAG VILL INTE KÄNNA DENNA SORG!! Jag vill inte känna denna avgrund av saknad. Jag vill inte! Låt mig känna en stund av ro.

Trött. Så oändligt trött...

Tomheten kan inte fyllas. Jag försöker jobba, frenetiskt hålla tankarna på annat håll - men det är så svårt. Tankarna irrar, jag ser Peter i allt. Små frekvenser ur vårt liv blixtrar förbi, vämodiga tankar om allt vi skulle göra i sommar, jag ser hans leende... Jag känner mig brusten - söndertrasad och halv. Jag vill ha tillbaka min andra halva, min själsfrände.

Min kära vän Carola från skoltiden tipsade mig om en bok: "Själsfränder" av Rita Rogers. Jag fick ett otroligt behov av att hitta boken, men den fanns ingenstans. Så länge jag väntar på att få låna Finlands enda (?) biblioteksexeplar som fanns i Kouvola, sökte jag på nätet. På Minervas hemsida fanns ett utdrag ur boken:

"En själsfrände är någon som du är andligt bunden till. Mellan er finns det band som aldrig kan brista. Ett band av kärlek och förståelse som överbryggar allt. Mellan dig och din själsfrände gäller en orubblig attraktionslag. Det är som om magnetism drog dig mot just den personen, ett kraftfält du aldrig kan fly ifrån. När ni rör vid varandra eller har sex så upplever du en dimension som du aldrig gjort förr.

Den attraktionen som du känner till din själsfrände överträffar allt du tidigare upplevt. Utseende, sexualitet, klass och bakgrund – allt detta förlorar sin betydelse eftersom attraktionen till din själsfrände är djupare och mer meningsfylld. Attraktionen mellan er båda är själarnas attraktion och den är omedelbar.

Ofta går allt väldigt fort när själsfränder möts. I och med känslan av att man redan känner varandra och i och med de intensiva känslorna och känslorna av samhörighet som infinner sig i första mötena så går ofta allt i mycket snabbare tempo än vad andra relationer har gjort. Kanske blir du förvånad över dig själv och ditt beteende och kanske är du lika oförmögen att förklara dina känslor som att förneka dem.

Din själsfrände är någon som älskar dig för att du är du. Ur denna mycket djupa kärlek till dig spirar en förståelse som du aldrig kommer att finna hos någon annan. När du finner din själsfrände blir livet helt och når sin fullbordan. Känslan av att något saknas försvinner så snart du träffar honom eller henne. När du möter din själsfrände så känner du dig hel.

Mellan själsfränder finns ett tyst språk. Det själsliga bandet mellan går så djupt att man tycks kunna kommunicera utan ord. Ibland kan det tyckas att det inte finns något behov av att prata eftersom man känner på sig att man i alla fall vet vad den andre tänker och det känns nästan som om man kan läsa varandras tankar.

En del säger att när de mötte sin själsfrände så var det som om att finna sin andra halva. Till dess att de mötte sin själsfrände så var de medvetna om att något saknades i deras liv."

För mig var Peter allt dethär. Alla yttre faktorer saknade betydelse - bara Peters närvaro fick mig lugn - hel. För första gången hade jag fått känna att inget fattades. Han fyllde alla tomrum jag haft - mötte mig på en själslig plan. Liksom våra händer passade in i varandras, föll också våra själar in som pusselbitar i varandra.

Hur kan man fortsätta sitt liv när man förlorat sin själsfrände? Kan en själsfrände ersättas? Hur ska jag någonsin ens kunna känna tillgivenhet till någon annan människa? Hur ska jag någonsin kunna känna mig hel igen?

Mitt i all saknad ser jag hans händer. Dom var så små och mjuka. Vi satte ofta våra handflator mot varandras, jämförde händerna. Hans hand var inte mycket större än min, bara lite grövre och den passade perfek in i min hand. Vänliga händer, ömma händer - varma händer.

Var vi än gick ville han gå hand i hand. Jag minns hur vi skrattade när vi skulle gå till tvättstugan - inte ens den korta biten kunde våra händer vara ifrån varandra. Jag kan ännu förnimma den varma känslan när jag kände hur hans hand trevade efter min. Även i sömnen sökte hans händer mina, ibland lät han handen bara vila mot min rygg för att känna närheten.

När jag var hos honom på sjukhuset och det var dags att ta farväl för sista gången ville jag inte släppa hans händer. Så länge hans hand var i min var han hos mig, var han kvar. Hur kan man släppa en sån hand? Låta honom gå?

HUR JAG SAKNAR HANS HÄNDER!

Tomhet - en så ofantligt stor tomhet och en saknad som river mig i bitar.

Peter var min värld. Han var min bästa vän, min tvillingsjäl och min andra halva. Han gav mig en kärlek jag aldrig kunnat ana – den är starkare än döden, den var svårare än livet men den var vackrare än ljuset. Peters kärlek var fylld med något som jag aldrig känt förut – med Peter fick jag känna att jag äntligen hittat hem. Mitt sökande var äntligen över.

Vi pratade ofta om ödet - Vår gemensamma tro att allt är förutbestämt. Att varje människa föds med sin mängd dagar och när de runnit ut tar det världsliga livet slut. Då spelar det ingen roll om man står på ett risfällt i Vietnam, sitter bland munkarna i Tibet, vandrar med nomaderna i bergen eller går på en gata i Jakobstad. Allt som sker i livet har en mening - även döden. Ibland kan det göra smärtsamt ont och det kan ta en lång tid innan man inser varför men förr eller senare hittar vi svaret.

Vi träffades första gången i högstadiet. Varken Peter eller jag kommer ihåg hur vår korta tonårsromans började eller slutade – men båda kom vi ihåg det starka band som redan då band oss samman. Då var tiden ännu inte mogen. I nästan 30 år gick vi parallellt i livet utan att våra vägar möttes en enda gång. Men under alla åren fanns vi i varandras tankar som en varm känsla, en stilla undran och en längtan vi inte förstod. Vi levde våra liv på varsitt håll - mötte nya människor, miste många på vägen, samlade livserfarenhet. Skrattade, grät, kämpade, vann men också förlorade. När tiden äntligen var mogen möttes våra vägar igen. Denna gång med en gåva som inte är alla förunnade – gränslös och äkta kärlek. Från den dagen gick vi hand i hand.

I maj var vi på fotograferingsresa till Riga. Sista kvällen ville han ta kommandot. Han ville att jag bara skulle följa med och njuta av kvällen, han tog hand om mig på ett sätt han aldrig tidigare gjort. När jag trodde kvällen var över satte han mig i en taxi och förde mig till ett hotell där han ville visa mig den vackra utsikten över Riga. Vi tog hissen till 26:e våningen och Peter var så himla stolt när han visade mig utsikten, för han visste hur mycket jag skulle tycka om det jag såg. Jag har aldrig sett Peter så glad och så avslappnad som den kvällen. När vi satt där sa Peter att det finns ännu en våning. Men dit går inte hissen. Den sista biten måste man kämpa sig upp – och det är dit vi är på väg nu och vi är väldigt nära. Vi har bara en våning kvar till den 27:e himlen. 

För mig var Peter som ett pussel. Jag såg den vackra bilden men bitarna var utspridda. Vi byggde vårt pussel tillsammans, bit för bit. Kantbitarna var lätta att sätta ihop och jag fick ramen. En ram som visade en person som ville så mycket. Peter ville vara äkta, ville vara god – tänka goda tankar och göra goda gärningar och han var en person som i grund och botten ville alla väl. 

Ibland gick byggandet snabbt men ibland ville bitarna inte hitta sina rätta platser. Det var inte alltid lätt att förstå. Det var inte alltid så självklart att Peter bearbetade saker så som man väntat sig. Ibland blev jag arg och förtvivlad när jag inte förstod. Men vi pratade, vi filosoferade – skrev långa brev till varandra och varje dag ramlade någon ny bit på plats och vi började se en skymt av helheten och skymten av något stort. Genom våra långa och djupa diskussioner som varade långt in på nätterna, har jag själv utvecklats som människa. Ibland klagade jag över att diskussionerna ofta utgick från honom – tyckte inte jag fick utrymme. Men när jag ser tillbaka och inser vilken betydelse dessa diskussioner har haft, har jag förstått att det inte var saken vi diskuterade, utan det djup som fanns i diskussionerna som fick mig till insikt i många saker. Genom att spegla livet genom Peter, hans problem och hans erfarenhet har jag fått en ny förståelse, en ny dimension i mitt sätt att tänka. Allt har jag Peter att tacka för. När de sista bitarna har fallit på plats i vårt pussel – då var Peter redan borta.

Peter var en stor personlighet som sällan lämnade någon oberörd – och det är få som inte har någon åsikt om Peter. Var han än rörde sig gjorde han intryck på sin omgivning – både på gott och på ont, för Peter var inte som alla andra. Han hade sitt eget sätt att tänka, sitt eget sätt att lösa problem, han levde sitt liv på sitt eget vis och han gjorde det fullt ut. Peter var inte bara en person utan många och olika människor kommer ihåg honom på olika sätt. Men gemensamt för alla var hans outtröttliga engagemang för det han försatte sig i. Han gav av sig själv med en frenesi som är svår för andra att förstå. Han levde med en rasande fart och fyllde sitt liv till bredden med erfarenheter för att han hade så lite tid – så lite att han inte ens hade tid att vänta när han skulle födas. Redan då hade han bråttom till världen – så bråttom att han var nära att stryka med på kuppen . Men ödet hade flera dagar för hans räkning än så, även om Peter hela tiden vetat och sagt att han aldrig kommer att bli gammal. 

Många kommer ihåg Peter som en person som alltid var på väg. Den Peter jag kände var på väg hem. Han gav så mycket till sin omgivning och var ibland helt tömd på energi när han kom hem och allt han ville var att få lugn och ro. Få vara sig själv – få visa sig svag, visa sin sårbarhet, få släppa greppet och våga falla utan fallskärm. Att våga älska utan rädsla och förbehåll. För Peter sökte en trygghet i livet som varade, en inre ro och balans - för Peter var trött. 

Men han var livrädd för att bli beroende och ibland blev rädslan oöverkomlig och han försökte fly från sig själv. Peter hade ett stort bekräftelsebehov som drev honom och han ville bli älskad. Och jag älskade Peter för många saker. För hans sätt att vara mot mig. För hans innerliga glöd att vara ”på riktigt”. Jag älskade Peter för att han velat se mig som den enkla människa jag är. Att jag inte har behövt spela roller, inte behövt spela sofistikerad bara för att bli accepterad i rätta kretsar. Inte behövt låtsas vara bättre än jag är. Jag har älskat Peter för att han värdesatt det inre, inte det yttre. Jag har älskat honom för att han sett och värdesatt min kärlek, sett att jag velat honom väl.

Peter tyckte om att berätta och hade konsten att brodera ut sin berättelse så att den fångade åhöraren. Och han hade en alldeles egen humor och hans situationskomik var unik. Hans skratt var smittande och när han var på det humöret var det näst intill omöjligt att hålla sig för skratt. Han hade alltid något roligt i bakfickan.

Jag glömmer aldrig när Peter berättade om hur ”mounäs-karana” visar sin uppskattning. Vill man berätta åt en bekant att man tycker att han har en trevlig fru så säger man ju förståss inte att "No ha du na trevlig fru”. Nej, i Monäs säger man ”Hon har it naa feil hondi frun din”. 

Vill man gå ett steg längre och uttrycka sin egen tillgivenhet åt sin egen fru så pratar inte monsäbon om nå kärlek. Då monäsboen e riktigt romantisk då säger han ”Ja har it na emout te ja” och då pratar man om verkligen starka känslor ”å tå ere allvar”, sa Peter.

Peter tyckte om att laga mat och ibland när jag inte orkade äta mera så klappa Peter mig på baken och sa: "Hödo Lisen, nu ska du äta så heimani mett växer".

Sån var min Peter. En mångfacetterad man, en sökare och en mentor. En man som hade mycket att ge och som lämnar ett stort tomrum efter sig. Inte bara för mig utan för sina elever, kolleger, vänner, släktingar och inte minst som pappa. Förutom att jag fick en oförglömlig tid med Peter så fick jag också möjligheten att lära känna hans barn, som alla är stora personligheter – precis som sin far. 

I dag känner jag ett stort svart hål av sorg inom mig, en bottenlös saknad men hjärtat är fyllt av tacksamhet – en tacksamhet för att jag fick del denhär tiden med Peter. Tiden vi fick var kort – men det är inte kvantiteten utan kvaliteten som räknas. Och vi hann få mycket mera minnen och dela så mycket mera kärlek än många får uppleva under hela sitt liv. ”Toko tycke vi om” skulle Peter ha sagt. 

Till sist vill jag dela den sång med er som var min och Peters sång – en sång vi hade tänkt dela med oss vid ett festligare tillfälle men som idag får bli en manifestation och en lovsång för vår tid tillsammans.