Födelsedagskalas
Min brorsdotter och guddotter, Daniela, fyllde år idag - 16 år - och hade kalas för släkten. Va trevligt det kändes att samlas med människor man känner och känner för. Människor man kan vara sig själv tillsammans med. En bra avslutning på en bra vecka.
Jag är glad att jag har hundarna. Dom ger mig så mycket livskraft. Så mycket glädje. Känns skönt att ha något levande att röra. Få hålla om och krama. Få somna med någons andedräkt mot min hud. Känna deras värme - hjärtat som slår. Dom kan aldrig ersätta en människa, men dom kan vara som ett surrogat. Bätttre än den totala ensamheten...
Kunde trots allt inte stänga av saknaden. Känslan av att sitta ensam bland alla par fick min ensamhet att kännas större. Påtagligare. Tänkte på senaste gång Daniela hade kalas och Peter var med. Ännu en "utan Peter-upplevelse" man var tvungen att genomlida. Men jag kände mig inte gråtfärdig - bara en nedstämdhet mellan varven som trots allt gick att dölja.
Jag har fått en himla lust att förnya allt här hemma. Gardiner, överkast, dynor, dukar och senast mattorna. Som om jag försöker städa bort det gamla. Ändå vill jag inte städa bort Peter - bara det gamla dammet som finns runt mig. Försöker få mitt hem att se ut som mitt hem - inte vårt gamla hem. Samtidigt som jag vill bevara. Motstridiga känslor även i mitt huvud. Därför hänger Peters skjorta kvar på sin galg i sovrummet. Hans glasögon ligger framme där han lämnat dom. Hans nummer finns kvar i min telefon. Alla sms och mail, hans ring i mitt halsband. Vissa saker vill jag inte röra. Jag vill hålla kvar han doft - något av honom som påminner. För att lära mig klara av minnen...
Jag är glad att jag har hundarna. Dom ger mig så mycket livskraft. Så mycket glädje. Känns skönt att ha något levande att röra. Få hålla om och krama. Få somna med någons andedräkt mot min hud. Känna deras värme - hjärtat som slår. Dom kan aldrig ersätta en människa, men dom kan vara som ett surrogat. Bätttre än den totala ensamheten...
Wilma
Det var ju inte direkt såhär jag planerat att mina nya dynor skulle användas...
Fanny - Prinsessan på ärtan
Hemma igen
Vilken uppfriskande vecka. Jag har mått bra både till kropp och själ.
På tisdagen åkte vi ner för att ställa igång vår utställning "Origo" på GalleriZEBRA i Karis. Nästan 500 km och 6,5 timmar i bil. Resan gick förvånansvärt snabbt, trots allt. Efter att ha packat ur tavlor och diverse tillbehör fortsatte jag till Helsingfors för att träffa min "gamla" vän Thommy. Vi lärde känna varandra när han var 12 år och bodde på samma gård som jag för ca 25 år sen. Vi har inte träffats på 2-3 år, så det var mycket att ta igen. Det var så underbart kul. Att få prata riktigt gamla minnen och verkligen skratta så tårarna bokstavligen rann. Vi satt och lyssnade på den musik vi gjort - och konstaterade: det var inte så dumt alls. Det lät riktigt bra, faktiskt. Jag fick också älta Peter, vilket jag inte gjort på länge. Vi hade långa och djupa diskussioner om livet - något jag saknat så mycket sen jag förlorade Peter. Det var mycket vi hann diskutera under dom tre nätter jag övernattade i Helsingfors.
På onsdagen hängde jag bilderna med Thommy och min dotter Ida och på torsdagen var det äntligen dags för vernissage. På dagen hade vi besök av fotostuderande från Yrkessklan i Karis och vi skulle presentera våra bilder. Det blev svårt och jag grät väl mig genom min presentation, men det verkade som om dom förstod vad bilderna handlade om och symboliserade. Inte Riga och öde hus, utan om mina känslor, min saknad och min sorgeprocess. Jag kände att det blev en avslutning på något som Peter och jag börjat. Det kändes också som en kompensation för det jag blivit utestängd från. Det här var min grej, bara för Peter - bara jag för honom. Min egen ritual för att avsluta.
Det kom massor med folk till vernissagen. Tusen tack till alla - ingen nämnd och ingen glömd-som ställt upp för mig både med hjälp, att finnas på plats, genom hälsninger, blommor och nattkvartering. Ni är guldvärda. Det är så skönt att ni finns! Min ryggsäck var fylld med positiv enregi när jag åkte hemåt, och jag kände att även min aura hade ändrat färg till det varmare.
Upphängningen 27.10
Thommy hjälper med att mäta
Ida var med som smakråd och hjäpreda
Resultatet
Just innan vernissagens börjar
Mycket besökare
Jag tillsammans med en del av mina nära och kära
Saknad
"I miss those blue eyes
How you kiss me at night
I miss the way we sleep
Like there's no sunrise
Like the taste of your smile
I miss the way we breathe"
Inever told you/Colbie Caillat
Utrensning
Min sömn försvann. Har legat hela natten och vänt och vridit mig, tittat på tv och på nytt vänt och vridit mig. Ingen sömn ville infinna sig. Sista gången jag tittade på klockan var den 7.23. Efter det har jag slumrat till. Kanske har en timmes tupplur i går på eftermiddage, Teater och kaffe på kvällen samt en otroligt starkt lysande fullmåne något med saken att göra. Men så infinner sig plötsligt John Blund mitt på dagen och kastar sitt sömnpulver. Undrar var han var i natt, den filuren.
I augusti var jag och fotograferade Wasa Teaters säsongutbud för ett reportage i Vbl. Jag fastnade speciellt för en pjäs. Så igår var jag med min svägerska Ann-Christin och tittade på Sofi Oksanens "Utrensning". En dramatisk och tänkvärd pjäs som handlade om en ung och en gammal Aliide, hennes svek, skuld och skam gentemot systern, kärleken till samme man och viljan att överleva i skuggan av den ryska ockupationen av Estland. Många starka scener och ett bra skådespeleri. En berättelse i olika tidsplan som skickligt vävdes samman och visade hur olika samhällssystem kan brutalisera människan.
Själv fick jag också en själslig utrensning. Inte av pjäsen, men av dom samtal vi hade med Ann-Christin under bilfärden och medan vi väntade. Jag insåg att osynlighet kan vara något konkret. Att inte släppa in på livet, att avskärma sig och att inte möta blicken. Idag handlar det inte så mycket om hur "dom" ska bemöta mig utan hur jag ska bemöta "dom". För jag känner mig inte trygg i själva varandet i vissa sammanhang och bland vissa människor. Jag är inte rädd utan osäker - för jag vet inte var jag står. Jag är inte tillräckligt stark för att stå med rak blick och rak rygg och vara den jag är idag. För jag vet inte riktigt vem jag är ännu. Har inte anpassat mig till min nya roll. Och jag vet inte riktigt vilken roll jag blivit tilldelad.
Själv fick jag också en själslig utrensning. Inte av pjäsen, men av dom samtal vi hade med Ann-Christin under bilfärden och medan vi väntade. Jag insåg att osynlighet kan vara något konkret. Att inte släppa in på livet, att avskärma sig och att inte möta blicken. Idag handlar det inte så mycket om hur "dom" ska bemöta mig utan hur jag ska bemöta "dom". För jag känner mig inte trygg i själva varandet i vissa sammanhang och bland vissa människor. Jag är inte rädd utan osäker - för jag vet inte var jag står. Jag är inte tillräckligt stark för att stå med rak blick och rak rygg och vara den jag är idag. För jag vet inte riktigt vem jag är ännu. Har inte anpassat mig till min nya roll. Och jag vet inte riktigt vilken roll jag blivit tilldelad.
Igår insåg jag att utställningen blivit en kompensation för allt det där. Den har blivit mitt sätt att ta farväl. Avsluta någonting vi påbörjade - inte bara en fotoserie utan hela vårt gemensamma liv.
Utrensning, Wasa Teater, 26.8.2010
Sorgeprocessen, fas x
Det är konstigt hur många tankar som kommer i huvudet när man är på terapin. Hur många insikter man får bara genom att sitta där i rummet. Min terapeut säger inte så mycket - hon LYSSNAR. Men det hon säger får mina egna tankar att spinna vidare och själv hitta insikter. Får mig att analysera och fundera. Tankar jag inte tänker lika klart i min ensamhet.
Idag pratade vi mycket om hur jag förändrats under min sorgeprocess. Min utveckling i sorgearbetet. Och jag märker ju en tydlig skillnad när jag ser tillbaka på sommaren.
Jag är för tillfället inne i en period när jag kan andas och leva utan att varje andetag gör ont. Sorgen har förbytts till någonslags motvillig acceptans. Ja, sorgen finns kvar men den har bytt skepnad. Den är inte lika vass i kanterna mera. Dom vassaste kanterna har slipats ut och sorgen skär inte längre in som rakblad i min själ och mitt hjärta blöder inte varje dag. Det har börjat bildas en skorpa på såren, men ännu blöder det ibland. Dagar när man bara vill skrika ut sin förtvivlan, ilskan och besvikelsen att livet blev såhär.
Saknaden finns kvar som en ständigt malande värk. "Sorge-gråten" har förbytts mot en "saknad-gråt". Saknad efter något som inte längre går att bygga upp och återskapa. Saknaden av "då", allt vi hade som aldrig går att få tillbaka. Längtan efter det man älskade så högt.
Saknaden finns kvar som en ständigt malande värk. "Sorge-gråten" har förbytts mot en "saknad-gråt". Saknad efter något som inte längre går att bygga upp och återskapa. Saknaden av "då", allt vi hade som aldrig går att få tillbaka. Längtan efter det man älskade så högt.
Framtiden som inte fanns har börjat få en svag skepnad. Bladen är inte längre helt vita. Idag kan jag se längre fram än en timme i taget. Jag kan planera för saker i framtiden, även om den "stora" framtiden fortfarande är för öm för att kunna kännas vid. Det var där vi skulle vara tilsammans. Den där framtiden som finns långt borta, som man inte planerat men som man räknat med att dela. Den framtiden har suddats ut och den vill jag inte tänka på. Inte ännu. Jag nöjer mig med att kika bakom knuten och titta in i framtiden som sträcker sig några veckor fram. Men det är mera än för några månader sen. Mycket mera.
"Då"-framtiden...
Din dag
Idag. Din födelsedag och fyra månader sen begravningen. Mycket har hunnit hända. Solens strålar har kallnat. Kylan tränger in i märg och ben. Löven har ramlat av och blommorna vissnat. Chocken har avagit. Det är bara saknaden som består.
Den här dagen har varit din dag, Peter. Ljusen har brunnit hela dagen. Hemma och på din grav. Du har funnits i mina tankar - värmt min själ som en sommarvind. Bilden av dig har följt mig. Dina ögon - blåa som himlen, djupa som havet - har vakat över mig. Inom mig har jag hört ditt klingande skratt, porlande som en otämjd bäck. Känt din andedräkt i mitt hår. Dina händer som smekt min rygg. Och jag har vetat att du finns här. Med mig. Runt mig. När du finns i min tanke, finns du närvarande. Ständigt. Bestående.
Peters födelsedag
För mig var du en ljusgestalt
i nattens tid upprunnen,
vid morgonen försvunnen.
Jag minns dig som en stjärna,
en saga, en sång.
Gustaf Fröding
Till min ängel
Vad säger man?
Jag väntade kaffebesök. Handlade lite extra gott. För engångs skull hade jag dukat färdigt, det brukar jag inte göra. Det var ju onödigt, för det blev aldrig något besök. Inget återbud heller. Det var bara tyst. Och jag kände samma besvikelse som på lördagen för två veckor sen när jag väntade på samtalet...
Vet inte vad jag ska säga. Har väl egentligen inte så mycket att komma med just nu. Sänder bara en varm tanke till Peter och känner saknaden.
Vet inte vad jag ska säga. Har väl egentligen inte så mycket att komma med just nu. Sänder bara en varm tanke till Peter och känner saknaden.
Det finns inte mycket kvar nu
- en ring i ett halsband
din doft som jag fortfarande anar
i en skjorta på en galg
Tystnad
Kärlek
Längtan
Ensamhetens tysta timme
~Lisen~
Lördag
Det var en gång ett litet knytt som bodde
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
alldeles ensam i ett ensamt hus.
Han var nog långt mer ensam än han trodde
på kvällen när han tände alla ljus
och kröp inunder täcket i sin bädd
och gnällde för sig själv, för han var rädd.
Därute gick hemulerna med stora tunga steg
långt borta hördes mårrans tjut på nattens mörka väg
och dörrar stängdes överallt och alla lampor brann
hos alla stackars skrämda kryp som tröstade varann.
Men vem ska trösta knyttet med att säga ungefär:
på natten blir det hemska mycket värre än det är.
Tove Jansson
Tystnad och ensamhet. Stor saknad.
På gränsen till skede tre
Den första snön har kommit. Små högar av hagel liknande korn låg på gräsmattan idag. Det var råkyla i luften och nattens stormar hade satt sina spår i träden. Träden börjar vara nästan utan löv på öppna ställen, där stormen kommit till. Vi är på gränsen till vinter.
Jag har tagit mig genom den första sommaren utan Peter. Den första hösten är redan på god väg. Igår, när jag låg och lyssnade på stormen som ven och rev i takplåtarna, kände jag dendär ofattbara längtan efter att få krypa ner hos Peter. Mörker och kyla ute - värme, Peters famn, ett brinnande ljus här inne. Det är så jag hade velat ha det. I stället låg jag ensam och lyssnade. Försökte komma ihåg hur hans hand kände. Märkte att jag har börjat glömma detaljer. Hur kändes Peters hand i min? Jag kommer ihåg att den var liten, varm och mjuk - men hur kändes den? Jag kan inte längre känna känslan i min hand, bara som konkreta minnesbilder. Liten - Varm - Mjuk.
Jag vill inte glömma men jag måste. För att läka. För att kunna anpassa mig så är jag tvungen. MEN JAG VILL INTE. Jag vill komma ihåg varenda minsta lilla mikroskopiska detlaj, men minnet vägrar. Det är så människan fungerar - man glömmer så man inte minns vad man skall sakna. Men medvetenheten klamrar sig fast med våld tills man är tvungen att släppa greppet. Låta minnena blekna och själen läka. Men först ska jag genom alla skeden. Snart är det vinter. Jag står redan på gränsen till det tredje skedet. Efter den långa vintern är det bara våren kvar och så är cirkeln sluten...
Den första snön 12.10.2010
Ut ur dalen
Jag läste i Malins blogg om hennes funderingar över tiden. Jag undrar samma sak. Vart försvann sommaren? Ibland kan jag bara inte förstå hur tiden har kunnat glida iväg trots att själva varandet känts meningslöst. Tiden framför känns oändlig lång medan tiden från Peters död till nu känns så kort - och på något sätt som om den inte existerat på riktigt. Det känns mera som en film man någon gång sett men inte engagerat sig i så mycket. Man kommer bara ihåg fragment härifrån och därifrån. Lite som att ha tittat på sitt eget liv från åskådarbänken. Väldigt mycket har jag blockerat. Glömt och gömt för att jag inte orkar ta till mig allt.
Jag känner hur vardagen går i vågor. Från att ha haft en sämre period är jag nu inne i en fas av stiltje. Är på besök i den sorgfria-zonen, när själen vilar. Har inte gråtit lika mycket dom senaste två dagarna. Har heller inte kännt någon riktig glädje, men jag nöjer mig med att slippa gråten. Periodvis har jag upplevt vardaglig förnöjsamhet som i den här fasen av sorgearbetet nästan kan jämföras med någonslags glädje - trots allt. Som när jag går i svampskogen, fotograferar eller som idag när jag gjorde dom första testkopiorna på utställningsbilderna.
Ibland blir inte färgerna och kontrasten som man tänkt sig och som det ser ut på datorskärmen - men nu motsvarade papperskopian det jag sett på skärmen. Jag var lättad och nöjd. Jag kommer att ställa ut 7 bilder av vilka 1 bild är tagen av Peter. Mest glad blev jag över hans bild - den såg ut precis som jag hade tänkt att den skulle. Hans bild var den finaste. Den käraste. Och för mig den allra viktigaste. Vad jag önskar att Peter fått se sin bild färdig.
Det känns skönt att utställningsförberedelserna är såhär långt för det har varit en tung resa. Tungt att rota bland minnen och att gång på gång tvingas möta verkligheten. Men jag känner att jag hittat det bästa sättet att förena bildernas innehåll, minnen och känslor för att motsvara det som bilderna idag står för.
Jag var och tände nya ljus på graven. Det var kyligt - kände hur den kalla viden kröp genom märg och ben. Graven såg också höstlik ut med alla löv som blandats med blommorna. Men jag lät dom vara kvar. Idag får det vara höst.
Så liten plats en människa tar på jorden.
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
Inger Arvidsson
Mindre än ett träd i skogen.
Så stort tomrum hon lämnar efter sig.
En hel värld kan inte fylla det.
Så litet en människas hjärta är.
Inte större än en fågel.
Rymmer ändå hela världen
och tomma rymder större än hela världen
ändlösa tomma rymdskogar av tystnad sång.
Inger Arvidsson
Peters bild från Riga
Grattis pappa
I dag skulle pappa ha fyllt 73 år. Det är 23 år sedan han lämnade oss, men saknaden finns fortfarande kvar. Inte som en daglig saknad - mera som en avsaknad av en viktig länk och del i livet som bara en pappa kan fylla. Det finns så många saker jag hade velat fråga. Så många råd jag hade behövt få. Jag har många gånger funderat på hur livet hade varit om pappa hade funnits kvar.
Jag har haft en bra dag idag. Först en eftermiddag hos Stig och Ann-Christin med god mat och skogspromenad med svamp plockning och fotografering och på kvällen besöka av min nuvarande klasskamrat Tuire. En bra avslutning på en tung vecka.
Min oas
Fysiska besvär
En molande värk har satt sig i den nedre delen av magen. Går med lite stegring hela tiden. Fryser. Det har pågått över en vecka nu. Jag besökte HVC på tisdagen. Undersöktes av en läkare som inte jobbat som allmänläkare på tio år (enligt hans egen utsago), inte kände till sömnhormonet melatonin och skrev ut en antibiotika som inte funnits på marknaden på flera år. Men han bemötte mig i alla fall med den respekt som en läkare förväntas göra. Mina problem kvarstår dock och har blivit snäppet värre. Värken kommer i vågor, och ibland får jag vika mig för att det gör så ont. Har svårt att sitta för då trycker det på magen och det gör ont hela tiden.
Jag har mycket datorjobb som väntar, men kan inte riktigt sitta vid datorn nu och det gör mig frustrerad. Ligger i stället i sängen med laptopen riggad ovanför magen, men det är bara skrivjobb jag kan göra i denhär ställningen och med denhär datorn. All editering får vänta. Hoppas att det vänder snart åt det bättre hållet. I annat fall får jag ta ett nytt besök till HVC.
Jag har mycket datorjobb som väntar, men kan inte riktigt sitta vid datorn nu och det gör mig frustrerad. Ligger i stället i sängen med laptopen riggad ovanför magen, men det är bara skrivjobb jag kan göra i denhär ställningen och med denhär datorn. All editering får vänta. Hoppas att det vänder snart åt det bättre hållet. I annat fall får jag ta ett nytt besök till HVC.
Ökenvandring
Jag är frustrerad. Kan inte peka på vad. Det är mera summan av allting. Maktlösheten man känner. "Utan Peter-ensamheten" som ingen annan förstår. Känslan av att vara annorlunda. Någonslags utanförskap som inte beror på människorna runt mig utan på någonslags osynligt skal som man omger sig med. En mantel jag är tvingad att bära. Energifält som bara några få kommer genom. Dom som gör det neutraliserar mig. Får mig att känna mig tillfreds och vanlig för en stund.
För ibland är största problemet att jag själv inte riktigt vet hur jag vill ha det. Ena stunden vill jag, följande inte. Känner att jag inte vandrar på samma mark som alla andra. Jag har inte valt min väg och har ingen karta som berättar vart jag är på väg. Känner den där obekväma känslan av att inte riktigt hitta rätt - irritation för att ingen förstår att jag själv inte heller förstår. Frustration över att jag förstår att ingen kan förstå och så känns allt bara - ledsamt och förvirrande. Känslan av att Peter var den personen i hela världen som förstod mig bättre än någon annan någonsin kunde blir väldigt uppenbar.
Ibland finns den verkliga känslan av utanförskap, något vi pratade om på terapin igår. Om känslan av att vandra ensam i öknen och söka oaser.
Terapin i sig är en oas. Jag känner att det är min fristad där jag får blotta hela min repertoar av Peter-saknad som jag inte längre delar med andra. Där är det tillåtet att vara irrationell, att prata om Peter, om hur ont det gör och där får man röra sig bakom kulisserna - det är därfär jag går dit.
Jag hittade en oas till igår. Min klasskompis från högstadiet och gymnasiet kom och hälsade på. Vi har inte setts sen gymnasiet, förutom på begravningen. Vi satt många timmar och pratade om allt från gamla minnen och spådamer till vykort och socialskyddet i Spanien, där hon nuförtiden bor. Vi pratade om att vara österbottning, om bubblor och hur det är att vara annorlunda. Men vi pratade inte om Peter. Inte om det som hände. Och det kändes på något sätt också skönt. Att också ha en fristad från gråten, där man får prata och ventilera andra saker. Slippa känna efter hela tiden. Bara sitta och dricka en pulverkaffe och prata. Tack Britti för den givande eftermiddagen. Det kändes bra.
För ibland är största problemet att jag själv inte riktigt vet hur jag vill ha det. Ena stunden vill jag, följande inte. Känner att jag inte vandrar på samma mark som alla andra. Jag har inte valt min väg och har ingen karta som berättar vart jag är på väg. Känner den där obekväma känslan av att inte riktigt hitta rätt - irritation för att ingen förstår att jag själv inte heller förstår. Frustration över att jag förstår att ingen kan förstå och så känns allt bara - ledsamt och förvirrande. Känslan av att Peter var den personen i hela världen som förstod mig bättre än någon annan någonsin kunde blir väldigt uppenbar.
Ibland finns den verkliga känslan av utanförskap, något vi pratade om på terapin igår. Om känslan av att vandra ensam i öknen och söka oaser.
Terapin i sig är en oas. Jag känner att det är min fristad där jag får blotta hela min repertoar av Peter-saknad som jag inte längre delar med andra. Där är det tillåtet att vara irrationell, att prata om Peter, om hur ont det gör och där får man röra sig bakom kulisserna - det är därfär jag går dit.
Jag hittade en oas till igår. Min klasskompis från högstadiet och gymnasiet kom och hälsade på. Vi har inte setts sen gymnasiet, förutom på begravningen. Vi satt många timmar och pratade om allt från gamla minnen och spådamer till vykort och socialskyddet i Spanien, där hon nuförtiden bor. Vi pratade om att vara österbottning, om bubblor och hur det är att vara annorlunda. Men vi pratade inte om Peter. Inte om det som hände. Och det kändes på något sätt också skönt. Att också ha en fristad från gråten, där man får prata och ventilera andra saker. Slippa känna efter hela tiden. Bara sitta och dricka en pulverkaffe och prata. Tack Britti för den givande eftermiddagen. Det kändes bra.
Fyra månader
Ännu en månad har gått. Det känns väldigt länge sen det var tre, nu är det fyra månader sen ditt sista sms - sen den fruktansvärda natten. 123 dagar sen du slutade andas - och jag kan fortfarande inte förstå varför det skulle hända.
Varför måste du gå?
Jag kan fortfarande höra dina steg, Peter. Sakta, sakta... som en sorgsen sång ljuder dom inom mig. Och det är bilden av dig jag ser när jag sluter mina ögon. Känner sorgen, längtan, saknaden som en tyngd över min kropp. En malande värk i min själ. Kryper ihop. Går sönder. Och reser mig igen. Om och om igen.
Jag har gjort Riga bilderna till utställningen. Dom är tillägnade dig. Det är bilder gjorda med saknad och kärlek. I varje bild känner jag din närvaro. I ljuset. Speglingarna. I det återkommande blåa. Och jag kan ännu höra din röst: "Vi är väldigt, väldigt nära nu..."
Varför måste du gå?
Jag kan fortfarande höra dina steg, Peter. Sakta, sakta... som en sorgsen sång ljuder dom inom mig. Och det är bilden av dig jag ser när jag sluter mina ögon. Känner sorgen, längtan, saknaden som en tyngd över min kropp. En malande värk i min själ. Kryper ihop. Går sönder. Och reser mig igen. Om och om igen.
Jag har gjort Riga bilderna till utställningen. Dom är tillägnade dig. Det är bilder gjorda med saknad och kärlek. I varje bild känner jag din närvaro. I ljuset. Speglingarna. I det återkommande blåa. Och jag kan ännu höra din röst: "Vi är väldigt, väldigt nära nu..."
Riga 12.5.2010
Sorgfågel
"Svarta streck över himlen,
vildgässen drar söderut
Äpplena rodnar, oktober är här
Och jag har glömt hur glädjen ser ut
Jag har bosatt mig i längtans land,
allt är bara längtan nu
Svårt stå rak, svårt gå framåt
Det är du och du och du
Och ingen är mig nära här,
ingen är närmast mig
Bara sorgfågelshjärtat bultar nu
Sin längtan efter dig
Skulle önska jag kunde längta
Och att längtan en gång tog slut
Nu är du på andra sidan
Och jag får längta livet ut"
Sorgfågel/Christine Hellqvist
Riga 13.5.2010
Vem är jag
Det ät höst nu - det märks. Kvar finns en och annan solig dag, men luften har förändrats från varm till lite råkall. Naturen håller på att förbereda sig för att klara den kalla vintern och färgprakten börjar vara på topp - som den är just innan löven ramlar av och kvar finns bara allt det gråa.
Jag känner att jag redan tappat mina blad. Känner mig färglös, ful, avskalad och naken. Som ett träd som ingen lägger märke till på grund av sin gråhet. Jag har på något sätt tappat min identitet. Vet inte riktigt vem jag är eller var jag står. Vems värld jag är en del av. För vem exicterar jag och för vem inte. Känns som om man lever i en bubbla varifrån man ser allt, upplever allt men är inte del av någonting. Känner mig bara osynlig och genomskinlig. Finns jag? Vem är jag egentligen?
I allt flera sammanhang känner jag att jag inte längre "tillhör" - räknas med. Ibland märks det väldigt konkret och det är mera än bara en känsla. I såna situatoner känner jag mig som en plaskvåt hundvalp som glömts ut i regnet. För ibland räcker det inte till att göra sitt allra bästa. Och jag orkar inte armbåga mig fram. Inte skratta högst, prata längst eller göra väsen av mig bara för att jag ska synas. När jag känner att jag inte passar in drar jag mig undan i stället. Gör det som jag ska men tränger mig inte på i gemenskapen om jag känner att där inte finns plats.
Värst är känslan att inte veta varför det blivit så. Var har det gått fel? Har jag en negativa aura som folk känner av? Jag är ju väl medveten om att jag inte är någon lustigkurre just nu. Och om några dagar är det redan fyra månader - dags att sluta älta och sörja? Folk orkar inte med sånt. Men jag fortsätter att älta och sörja, jag fortsätter tills min kropp och själ känner sig mogen för att sluta. Jag har inte lärt mig att stänga av. Jag känner...
I stället för att banka huvudet i väggen gömmer mig inom mina egna trygga väggar, för här behöver jag inte analysera om jag är ensam och varför - för jag vet att jag ÄR ensam. Här förväntar jag mig inte att det skall finnas någon. För Peter finns inte - det var han som skulle finnas här. Nu har jag insett att han inte längre är här och jag förväntar mig inte längre att se honom komma in genom dörren. Med utsträckta armar, skjortan full med pennor och byxfickan full med Läkerol Cactus och det där blixtrande leendet han alltid hade. Nej, jag vet att han inte kommer mera.
Samtidigt är det också här som saknaden känns som mest påtaglig. Den bitande Peter-saknade. Det var här vi har tillbringat den mesta delen av den gemensamma tiden. Det är här det största tomrummet finns.
Jag känner att jag redan tappat mina blad. Känner mig färglös, ful, avskalad och naken. Som ett träd som ingen lägger märke till på grund av sin gråhet. Jag har på något sätt tappat min identitet. Vet inte riktigt vem jag är eller var jag står. Vems värld jag är en del av. För vem exicterar jag och för vem inte. Känns som om man lever i en bubbla varifrån man ser allt, upplever allt men är inte del av någonting. Känner mig bara osynlig och genomskinlig. Finns jag? Vem är jag egentligen?
I allt flera sammanhang känner jag att jag inte längre "tillhör" - räknas med. Ibland märks det väldigt konkret och det är mera än bara en känsla. I såna situatoner känner jag mig som en plaskvåt hundvalp som glömts ut i regnet. För ibland räcker det inte till att göra sitt allra bästa. Och jag orkar inte armbåga mig fram. Inte skratta högst, prata längst eller göra väsen av mig bara för att jag ska synas. När jag känner att jag inte passar in drar jag mig undan i stället. Gör det som jag ska men tränger mig inte på i gemenskapen om jag känner att där inte finns plats.
Värst är känslan att inte veta varför det blivit så. Var har det gått fel? Har jag en negativa aura som folk känner av? Jag är ju väl medveten om att jag inte är någon lustigkurre just nu. Och om några dagar är det redan fyra månader - dags att sluta älta och sörja? Folk orkar inte med sånt. Men jag fortsätter att älta och sörja, jag fortsätter tills min kropp och själ känner sig mogen för att sluta. Jag har inte lärt mig att stänga av. Jag känner...
I stället för att banka huvudet i väggen gömmer mig inom mina egna trygga väggar, för här behöver jag inte analysera om jag är ensam och varför - för jag vet att jag ÄR ensam. Här förväntar jag mig inte att det skall finnas någon. För Peter finns inte - det var han som skulle finnas här. Nu har jag insett att han inte längre är här och jag förväntar mig inte längre att se honom komma in genom dörren. Med utsträckta armar, skjortan full med pennor och byxfickan full med Läkerol Cactus och det där blixtrande leendet han alltid hade. Nej, jag vet att han inte kommer mera.
Samtidigt är det också här som saknaden känns som mest påtaglig. Den bitande Peter-saknade. Det var här vi har tillbringat den mesta delen av den gemensamma tiden. Det är här det största tomrummet finns.
Nykarleby 30.9.2010
Tomhet
Ilska, irritation, besvikelse och allmän nedstämdhet. Vill sparka och slå. Skrika och fräsa. Men istället har jag jobbat frenetiskt på två skolarbeten hela veckoslutet och fått ena klart och det andra nästan klart. På seneftermiddagen en sväng till Karoline och sen till graven, där jag satt och försökte svälja min besvikelse... När Peters hjärta slutade slå, slutade jag att exictera. Tänkte: Peter, jag förstår dig bättre än någonsin. Allting är precis som du sagt.
Det är sådana här dagar jag saknar Peter, som jag kunde öppna mig för utan att behöva gallra. Kunde säga precis hur jag känner, varför och utan att behöva vara rädd att det skulle användas emot mig eller att jag skulle bli kritiserad eller utdömd... så jag pratar med Peter inom mig. Pratar, pratar och pratar, utan att få svar. Men det lättar lite - och kanske han hör mig.
Idag känns saknaden som ett stort, öde och väldigt mörkt tomrum...
Utan dig slits min själ sönder.
Sekundernas utdragna nålsstygn river mig
när jag famlar genom dagarnas töcken.
Inte ett ljud, inte en viskning.
Ingenting utom den enda tanken.
Du.
En ögonblicksglimt av lycka -
stapplande önskan i svart ensammörker
driver mig mot det flämtande ljuset.
Inget omkring mig, inget inom mig.
Allt i ett enda skälvande andetag.
Du.
Johanna Sundberg
Det är sådana här dagar jag saknar Peter, som jag kunde öppna mig för utan att behöva gallra. Kunde säga precis hur jag känner, varför och utan att behöva vara rädd att det skulle användas emot mig eller att jag skulle bli kritiserad eller utdömd... så jag pratar med Peter inom mig. Pratar, pratar och pratar, utan att få svar. Men det lättar lite - och kanske han hör mig.
Idag känns saknaden som ett stort, öde och väldigt mörkt tomrum...
Utan dig slits min själ sönder.
Sekundernas utdragna nålsstygn river mig
när jag famlar genom dagarnas töcken.
Inte ett ljud, inte en viskning.
Ingenting utom den enda tanken.
Du.
En ögonblicksglimt av lycka -
stapplande önskan i svart ensammörker
driver mig mot det flämtande ljuset.
Inget omkring mig, inget inom mig.
Allt i ett enda skälvande andetag.
Du.
Johanna Sundberg
Sällan det slår fel
Det är märkligt hur man kan gå runt och känna på sig saker men inte kunna definiera vad det handlar om. Man bara känner den där gnagande oron. Jag har haft mina känningar sen lördagen - igår fick det sin förklaring. Jag krockade bilen. Ingen kom till skada - annat än att min självkänsla som fick en törn, bilen nån buckla och lackeringen skrapad pluss ett hål i min budget.
Det är väldigt sällan känningarna inte för något dåligt med sig - ännu mer sällan att man kan förutsäga vad dom beror på. Jag hade väntat mig något helt annat. Hade trott det gällde andra saker. Men känningarna försvann så jag har väl fått min förklaring.
Jag började på allvar titta på utställningsbilderna igår. Insåg att det inte bara handlar om att titta på bilderna. Välja bilder. Editera bilder. Dom skall också ställas ut. Jag ska göra min statement. Kunna vid behov berätta om bilderna. Hur ska det gå till? Bara tanken fick den där klumpen i halsen att växa. Det var tillräcklig orsak för att få igång den lokala regnskuren av tårar. Det behövs inte mycket.
Men kanske tiden jag arbetar med bilderna bygger upp förmågan och styrkan att klara av det. Jag ställde mig ju upp på begravningen också och höll mitt tal - något jag aldrig hade trott skulle vara möjligt. Inte utan att bryta ihop i alla fall. Det gjorde jag ju inte - bröt ihop. Inte just då.
Jag har saknat Peter extra mycket dom senaste dagarna. Ensamheten har varit väldigt påtaglig och jag har känt mig väldigt, väldigt liten.
Det är väldigt sällan känningarna inte för något dåligt med sig - ännu mer sällan att man kan förutsäga vad dom beror på. Jag hade väntat mig något helt annat. Hade trott det gällde andra saker. Men känningarna försvann så jag har väl fått min förklaring.
Jag började på allvar titta på utställningsbilderna igår. Insåg att det inte bara handlar om att titta på bilderna. Välja bilder. Editera bilder. Dom skall också ställas ut. Jag ska göra min statement. Kunna vid behov berätta om bilderna. Hur ska det gå till? Bara tanken fick den där klumpen i halsen att växa. Det var tillräcklig orsak för att få igång den lokala regnskuren av tårar. Det behövs inte mycket.
Men kanske tiden jag arbetar med bilderna bygger upp förmågan och styrkan att klara av det. Jag ställde mig ju upp på begravningen också och höll mitt tal - något jag aldrig hade trott skulle vara möjligt. Inte utan att bryta ihop i alla fall. Det gjorde jag ju inte - bröt ihop. Inte just då.
Jag har saknat Peter extra mycket dom senaste dagarna. Ensamheten har varit väldigt påtaglig och jag har känt mig väldigt, väldigt liten.
"Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde."
Tove Jansson
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde."
Tove Jansson
