Den Långa Vägen

Känner mig olustig. Irriterad och arg. Det är nu jag står här. På kanten till den stora framtiden jag inte velat kännas vid på hela året. Inte velat tänka på, för den har kännts så hotfull och stor - och avlägsen. Så öppen och så ensam. Och så väldigt utan Peter.

Det gjorde den inte då. För länge sen, när Peter levde. När Peter skrattade och planerade, fylld av drömmar och framtidstro. Och jag skrattade med honom och vi skrattade med varandra och vi skrattade åt varandra. Och framtiden var någonting ljust, roligt och något man längtade till. Något vi trodde på. Förberedde. Såg fram emot. Vi. Tillsammans. För alltid. På riktigt. Det var ju i just den här framtiden vi skulle börja uppfylla drömmen vi hade - nu, i denhär stora framtiden, när min skola var över och en ny frihet började. Så mycket planer. Så mycket framtidsglädje. Så mycket "Sen, när vi..."

Så länge sen.

Nu har jag kommit i fatt den framtid vi hade då. Som plötsligt är här och nu. Mitt framför mig. Men var är glädjen idag? Var är lyckoruset inför det "nya" livet? Entusiasmen? Drömmarna och framtidstron? Jag står här på kanten och allt känns bara som om en oändlig avgrund som breder ut sig framför mig. Jag vet att jag måste ta steget och hoppa in i det okända. Men det känns som om jag hoppar ut i tomma intet. Jag hoppar utan fallskärm och utan skyddsnät. Och utan Peter. Framför allt utan Peter. Och det finns ingen som tar emot mig när jag faller. Ingen som säger "Det blir nog bra..." Ingen som stryker mig över håret när motgångarna radar upp sig. Ingen som säger "Men jag finns här, alltid..."

Och jag ska ensam försöka ta mig förbi alla dom grusade planerna som gömmer sig i varje skugga av dom krossade drömmarna. Var ska jag söka glädjen i det? När allting bara känns så stort och oöverkomligt. Och jag är bara förbannad och arg och ledsen och besviken - osäker och obeslutsam.

Ibland saknar jag ord för att riktigt förklara den där känslan man har av saknad blandad med oro. Inte direkt en ångest känsla, mera som en molande saknadsvärk som breder ut sig i kroppen. Den där vemodskänslan som ibland känns som sorg, ibland som längtan. Men som trots allt är odefinierbar. Den bara hänger över en som ett osynligt svart moln. För jag är fortfarande rädd för framtiden utan Peter. Känner mig så halv och så obeslutsam. Samtidigt som jag står och väger för och emot utan att veta vad som blir bäst. Det är nu jag velat få bekräftelse, få höra att jag tänker rätt. Att han kommer att finnas där oberoende. Men han finns inte här. Oberoende. Och jag förbannar mitt öde och känner mig gammal, trött och förbrukad.

Out of order. Ur bruk. Sönder. Ratad.

Jag har aldrig varit rädd för att bli gammal och ensam. Inte varit rädd för att inte duga. Inte före nu. När jag är ensam. Inte känner mig duglig. Såna saker spelade ingen roll när jag hade Peter. För honom var jag alltid duglig. För honom var jag värdens finaste Lisen. Även såna dagar när jag själv hatade mig och kände mig trött och gammal och ful. Det var dom dagarna han visade sin uppskattning. Det var såna dagar jag var världens bästa Lisen. Och han var MIN människa. Och jag fick älska. Och jag fick känna mig trygg. Vågade planera. Se framåt. För HAN fanns med i allt.

Nu är jag ur bruk. Och så vettlöst rädd för framtiden. Livrädd.

Jag saknar DIG, Peter.

Det är när man står vid vägskälen och skall göra beslut som jag saknar honom mest. Jag vill rådfråga honom. Veta hans åsikt. Få hans stöd i stora frågor som gäller framtiden. Men han finns inte här och jag känner beslutsångest. Vet inte vilken väg jag ska välja. Den invanda, tråkiga och trygga eller den efterlängtade men osäkra vägen?

Ångest!

Har kommit in i en jobbigare period. Känns som allmän motvind. Inget blir riktigt som man har tänkt sig. Den ena motgången avlöser den andra och det har lett till mera tårar och mera tankar och mer saknad. Det är just i såna stunder man känner hans frånvaro. Det var nu jad hade frågat honom om råd. Det var nu han hade stöttat och uppmuntrat. Det var nu jag hade hittat trösten i hans famn om kvällarna.

En skrattfylld lördagskväll på Oravais revy - Tack å förlåt. Roland Engström behövde bara visa sig så blev man full i skratt. Men alla gjorde bra ifrån sig. Rekommenderas.

Det vill bara inte ge sig. Nionde veckan rullar på och hostan blir bara värre. Därtill feber, ont i halsen, infektion i luftvägarna, sjuka lungor, näsan fullständigt täppt näsa pluss att det rinner som ur en kran. Därtill en enorm trötthet... Vad mera kan man begära när man kommer hem på lediga veckan. Jag blir så less. Tycker det börjar räcka till nu.

Jag fick bilder från Stockholm Furniture Fair mässan. Form-08 hade sina möbler på mässan och i deras monter fanns två väggar tapetserad med en av mina bilder från Riga utställningen. Har bara sett väggarna uppställda i skolan tidigare. Första gången jag ser den på rätt plats. Fint. Intressant.

Jag brukar inte bry mig så mycket om drömmar och vad dom betyder, men idag googlade jag drömtydning och blixt och fick följande förslag på vad det kan betyda, beroende på var jag läste.

De positiva vindarna fortsätter att blåsa trots ryggar, axlar och magar. Fanny mår efter omständigheterna väl. Haltar ibland på vänstra bakbenet, men ångan är uppe igen och man får hindra henne från att hoppa. Ett tecken på att hon inte har så ont. Min axel är på bättringsvägen. Inga problem så länge jag inte lyfter den för högt. Hoppas att den ska vara tillräckligt bra att jag kan åka på jobb på fredagen.  Alla tjejer har haft magarna i oskick så nu blir det inga läckerheter innan jag vet vad som orsakar problemet. Men för övrigt mår vi bra.

Jag har varit i den skorgfria zonen i flera dagar. Har fått känna hur det känns att LEVA. Jag hade nästan glömt bort hur det känns att vakna på morgonen och inte ha en klump i magen av sorg. Knuten har börjat lösa upp sig och jag känner förnöjsamhet när jag vaknar på morgonen. En helt underbar känsla som jag hoppas kommer att hålla i sig. Saknaden följer mig som en skugga, men det är inte längre bara mörker där jag går. Dagen har börjat gry och det finns dagar när jag känner att jag orkar bära saknaden utan att knäna viker sig.

Jag mår helt enkelt bra just nu.