Den Långa Vägen

Jag satt på tåget till Helsingfors och gick till reaturangvagnen för att ta mig en kopp kaffe. Strax bakom mig satt en gammal farbror som pratade i telefon. Jag kunde inte undvika att höra hans samtal, eftersom han pratade på som om ingen annan funnits i närheten. Och jag blev beklämd av att höra hans samtal.

 

Tydligen pratade han med sin vän(inna). Han hade missat tåget för att hans ben inte hann med att föra honom till den sista vagnen. Nu satt han på följande tåg men om han var på väg hem eller till vännen blev aldrig klart. Men det var en ledsen och konfunderad man som satt i telefonen. Han konstaterade att det ju var väldigt svårt att få tag på henne eftersom hon jämt hade problem med telefonlinjerna och inte kunde svara. Och sen var det ju det där med släkten. Han hade ju också sin släkt som var besvärlig. Så frågade han hennet: kan du svara mig ärligt, är det din släkt som är emot vår vänskap? Jag vet inte vad hans vän svarade, men mannen konstaterade att han hade fått mer än tillräckligt svar för att inse fakta. Men han förstod inte varför, för dom sällskapade ju inte, dom var ju bara vänner. Sen åkte tåget iväg och telefonlinjen bröts. Kvar satt den gamle mannen med en tyst telefonlur och ett sorgset ansikte.

 

Är det verkligen såhär att bli gammal? Har man då tappat förmågan att själv bedöma hur man vill leva sitt liv? Är det då som släkten skall ta över och styra in en på rätt spår igen - rakt in i ensamheten. Hälla ett ämbar med skam över en för att man skall förstå att sånt inte är till för gamlingar längre. Istället för att glädjas över att gamla pappa/mamma har hittat nån dom kan ty sig till på äldre dagar. Få känna gemenskap och trygghet med.

 

Det är beklämmande. Och sorgset. Och avskyvärt. Och jag kan ju inte låta bli att undra om det är arvet som spökar i bakgrunden. Rädslan att "någon"lurpassar och bara väntar på att få sätta vantarna på gamla pappas/mammas besparingar. Eller är det skammen över att de äldre fortfarande har behov av närhet och beröring. Är det så att barnen/släkten tycker att det är genant att en gammal människa visar känslor. Såna känslor. Är inte kärlek till för alla? Har man en "bäst före" datum som bestämmer när man inte längre har rätt att känna? 

 

Är det såhär så vill jag inte bli gammal. 

 

 

Är det såhär jag ska se mig själv om 10-20 år?

 

 

Idag hade jag ett av de bästa fotograferinsuppdragen på hela sommaren. Jag fick åka ut till Wanha Markki där konstnärparet Liisa och Heikki Laaksonen upprätthåller ett ålderdomshem för djur. Dit är gamla djur välkomna att njuta av sina sista år. Stället bedrivs av de medel som besökarna hämtar in. Av en minimal avgift för besökaren samt av försäljning av allehanda härliga produkter, allt från vykort till tvålar och småsaker. Och självklart kaffe med dopp.

 

På Wanha Markki vilar själen. Hela stället andas lugn och harmoni. Här finns både kaniner, höns, kalkoner, kattor, hund, ponnyer, getter och får som lever sida vid sida. Här går djuren lösa bland besökarna och barnen får fritt klappa alla djuren som låter sig klappas. När djuren tröttnar går dom bara iväg.

 

Har du vägarna förbi Ylistaro så kör inte förbi Wanha Markki utan gör en avstickare för att bekanta dig med stället. För det är verkligen värt ett besök.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I dag bara satt den där. Trasten. På min stolsrygg på terrassen. Inte gammal, kanske hade den just lärt sig att flyga. Men kavat och samtidigt lite uppnosig. Jag tittade på den i smyg. Gömde mig för att inte skrämma bort den, för det var en trevlig känsla att ha den här. Och när den kraksade fram sin sång så kändes den lite gemytlig i sin lite hackande och fräsande tonart. Som om den harklat fram sången i stället för att sjunga.

 

Försiktigt öppnade jag spjälgardinen, lät den titta in. Och modigt satt den kvar - trots att vi tittade varandra rakt i ögonen. Blicken var klar och stadig. Men jag märkte att oron spred sig när den insåg att jag fanns där. Alltför nära. Alltför inpå. Hastigt nickade den några gånger, svägde sig om och släppte en avskedspresent på min sittdyna. Lyfte och flög iväg.

 

Och kvar stod jag. Lite glad för det korta besöket men lite besviken för att det inte varade längre. 

 

 

 

 

 

Min sötnos fyllde år idag. Den tjusiga damen blev 6 år och firade dagen på resande fot. Det blev både skogspromenad, rått kött och bilutflykt med de övriga tjejerna. I natt är det självklart födelsedagsbarnets tur att, dagen till ära, sova under mattes täcke.

 

 

Jag är feg. Rädd att öppna mig för känslor. För att släppa in någon innanför mina murar. Jag hör knackningen men jag försöker att inte lyssna. För jag hittar på en massa (bra) ursäkter varför jag ska sätta dövörat till. Inte lyssna. Inte reagera. Och ändå gör jag det. Men i smyg. För innert inne hoppas jag att murarna skall börja rasa och låsen brytas upp och ny luft strömma in.

 

För mitt hjärta börjar vara unket och oanvänt. Ställvis fläckad av sorgen. Upprivet och sårigt. Men bitvis oanvänt och längtansfyllt. Flödande av längtan att åter våga älska. Många av änkorna runt omkring mig har gått vidare. Men jag står och stampar på stället. Eller backande tillbaka i rädsla för att inte klara av att ge. Ta. Älska. Börja på nytt.

 

Kan ett brustet hjärta älska. Eller rinner kärleken fortfarande ut genom såren och kan sorgen som samlats i ärren tillåta hjärtat att älska. Vågar ett harhjärt fortfarande ta steget mot livet...

 

Ett vackert besök i kvällstimmen