Den Långa Vägen

Jag var till läkare för ett par dagar sen. Till en person fylld med mänsklighet, empati och värme. Har aldrig tidigare stött på en läkare som så till 100% och in i minsta detalj har tänkt på mitt bästa - verkligen utgått från vad jag mår bra av. Kanske det är varadag för andra - för mig som varit van med rederiets läkare dom senaste 16 åren har lärt mig att läkarna aldrig står på din sida. Det är någon helt annan som dom tjänar.

Jag hade en normal tid - 20 min. Den sista för dagen. När jag kom ut märkte jag att jag suttit där en timme. Han visade ingen brådska, pratade, lyssnade - inget tillägg fanns heller i räkningen. Vi pratade om det som hänt. Om sorgearbetet. Om vad som var bra för mig just nu - vad jag skulle undvika. Hur jag skulle gå framåt. Mitt problem med sömnen. Humörssvängningarna. Skillnaden mellan sorgearbete och depression. Behovet och nyttan av samtalsterapi eller sorghanteringsgrupper.

Men domen föll. "Du ska räkna med att ditt sorgeabete kommer att vara länge. Det kommer att lätta med tiden, och du lär dig leva med sorgen och saknaden. Med tiden märker du att det blir allt längre mellan djupdykningarna. Men det kan ta minst ett år... Du skall uppleva alla årstider ensam en gång innan det lättar helt.!" ETT ÅR!!!! Hur ska jag stå ut med det här ett helt år???

Bara tanken i sig ger mig ångest. Jag har två månader bakom mig - tio kvar???

Jag är väl medveten om att det tar tid. Men förstår inte varför jag inte har börjat känna någon lättnad. Gråten finns fortfarande i halsen - har svårt att prata om Peter utan att gråta. Ilskan är på ytan hela tiden. Nån slags apati har börjat smyga sig på. Allt som inte är ETT MÅSTE blir ogjort. Vilket i sin tur har förvandlats till mardrömmar. Drömmer ständigt om saker som är ogjorda... i drömmarna försöker och försöker jag, om och om igen, göra klart olika saker. Ångesten växer när jag aldrig blir klar, hur hårt jag än jobbar... Jag står hela tiden på ruta ett. När jag vaknar finns känslan kvar och jag känner allt som blivit på hälft som stora stenar i min ryggsäck.

Ett år. Hur ser mitt liv ut om ett år? Tiden känns oändligt lång...

"När ljuset stilla falnat
till höstens första kväll
och solens varma strålar
försvann till kyligt regn.
Då vandrar mina tankar
från sommar sol och hav
till årets första höstregn
där nu stormen gripit tag.
Vem har målat alla färger
varje årstid bjuder upp.
Vem förvandlar sol och värme
till kylig vinterdag.
Alla underbara blommor
troget vaknar upp var vår.
Du vem som gett oss livet
ett tack för att du finns.

När skogens gröna fägring
förvandlat sig till guld
och stormen den har piskat
sista bladet ner till mull.
Naturen då sig bäddar
i ett täcke vitt av snö
för att än en gång till våren
vakna upp när det blir tö."