Den Långa Vägen

Påsken kom och gick. Jag och hundarna öppnade skogssäsongen. Det gick inte att ta misste på glädjen dom kände när dom fick springa av sig av hjärtats lust. Till och med det gamla rangelbenet Fanny sprang så sanden yrde. När man såg hennes framfart var det svårt att tro att hon för bara dryga 4 månader sen var helt förlamad. När jag ser Fanny idag är jag så tacksam för att jag tog beslutet att operera. För Fanny är lycklig nu. En riktigt glad hund.

Själv önskar jag att jag också skulle kunna säga att jag är glad. Men det är jag inte. Jag är fylld av en själslig oro inför framtiden och den bara växer. En malande ångest som biter sig fast genast när jag vaknar på morgonen. Gör jag rätt eller fel?

I går sa jag upp min lägenhet och det kändes ok just i den stunden. Idag känns det inte lika bra längre. Förändringarna känns lite väl stora och skrämmande. Själv känner jag mig väldigt liten i jämförelse.

"Människan når aldrig nya oceaner, om hon inte vågar lämna land ur sikte"
Ja, det är ju kloka ord. Men när man inte vet hur den nya oceanen ser ut känns det inte lika frestande. Är man beredd på alla stormarna det kan medföra?

"Man vet vad man har men man vet inte vad man får."
Och så blir man kvar i det trygga men tråkiga och snurrar i ekorrhjulet utan att kunna komma loss tills att det är för sent att göra förändringar.

Ja, vilket är sist och slutligen bättre? Jag fortsätter att känna ångesten inför det nya. Allt för många "om" och "men" snurrar i mitt huvud och gör själen rädd och osäker. Om jag bara hade Peter att prata med, fråga om råd.

Åh, vad jag saknar dig Peter!

Jag vaknade tidigt. I stället för att stanna kvar i sängen fick jag plötsligt en massa energi. Skötte en massa ärenden på förmiddagen och på eftermiddgen fönsterhandlade jag. Man blir glad av att fönstershoppa. Så jag inredde min lägenhet med fantasiköp. Det börjar klarna vad jag vill ha och bara flytten närmar sig ska jag handla dom möbler jag behöver. Det är inte billigt men jag har tänkt att det ska bli en ny start och jag ska ta vara på stunder som ger tilfredsställelse. Att inreda min nya lägenhet till mitt hem ger den tillfredsställelse jag just nu behöver.

Efter att ha fönstershoppat åkte jag till graven och gjorde vårstädning. Alla gamla och vissnade höstblommor bort och nya vårblommor och påskblommor istället. Det är lite väl tidigt och frosten kanske tar dom, men det kändes trevligt att pyssla där. Jag kände mig faktiskt lite glad, trots att jag var vid graven.

På kvällen träffade jag Marika och tiden gick så himla snabbt - som vanligt. Det är så lätt att vara i Marikas sällskap. Och jag fortsatte att känna mig glad. Faktistk kände jag att det börjat vända åt det bättre hållet igen. Äntligen.

Det är vår men jag kommer inte riktigt igång. Känner mig lite apatisk och håglös. Hittar inte riktigt vårkänslan eller den glädje den brukar medföra. Ingen uppsluppenhet eller våryra. I stället har jag varit fylld av ett malande obehag inför årsdagen. Allt oftare har förra sommarens händelser kommit upp i medvetandet. Gjort mig smärtsamt påmind om allt vad förra sommaren innebar. Mörk svart sorg, ångest och förtvivlan.

Jag känner fortfarande den djupa sorgen ibland. Men ännu mera känner jag saknaden - den tröstlösa och brinnande längtan efter just hans närvaro. Det är saknaden och avsaknaden av honom som gör mig mest förtvivlad. När det känns som om inget aldrig någonsin kan bli riktigt bra när han inte är här. Varje gång hans ansikte dyker upp i mitt medvetna känner jag det där välbekanta stinget inom mig. "Aldrig mera" blir väldit påtagligt och smärtsamt.

Samtidigt försöker jag planera framåt. Se en ny framtid någonstans. Bygga ett nytt liv och möta nya utmaningar. Jag har medvetet försökt göra stora beslut i mitt liv. I det ingår bland annat att flytta och visst har jag kännt någonslags återhållsam iver i att planera den nya lägenheten och skaffa inredning och annat trevligt. Men rädslan finns där ständigt. Och saknaden finns där jämt. Det bromsar min glädje.

Så jag befinner mig någonstans i mitten. Inte här och inte där utan någonstans som inte går att definiera - ett själsligt ingenmansland.

Din frånvaro har varit extra påtaglig den senaste tiden. Det stora tomrummet efter dig har kännts större än vanligt. Tio månader. Det känns plötsligt mycket längre. Som om jag varit utan dig i en hel oändligeht. Fortfarande kan jag känna det där stinget av ångest när jag tänker att det är för evigt jag ska vara utan dig. Jag har inte vant mig fullt ut ännu. Någon del av mig väntar fortfarande på dig. Mitt hjärta längtar efter dig. Vill fortfarande inte förstå. Aldrig acceptera.

Jag saknar dig, Peter.

Det är vår i luften. På riktigt vår. Med blöt asfalt, värmande sol och svanar på översvämmade åkrar. Det går snabbt nu. Snön smälter med fart. Men var är vårkänslorna?

Äntligen dags för vår examensutställning på Vasa konsthall, Galleri Ibis. Tack till alla som kom på vernissagen, för meddelanden, hälsningar, blommor och presenter. Utställningen är öppen 2.4 - 21.4.2011.