Den Långa Vägen

Min hund Fanny blev sjuk igår. Hon hade diskbråck för två år sen och var tillfälligt förlamad. Hon blev nästan återställd, men klarar inte av för långa promenader. Det blev för mycket av det goda igår, och på kvällen hittade jag henne ihopkurad på sovrumsgolvet. Hon, som aldrig ligger på golvet annars. Jag visste genast att något var fel och när jag lyfte henne och såg hennes blick så skar det i mig som vassa knivar. Hon hade så väldigt ont och jag visste inte hur jag skulle hjälpa henne. Jag masserade hennes rygg försiktigt och till slut somnade hon tätt intill mig i sängen. Hon har ett stort närhetsbehov när hon mår dåligt och hon låg hela natte tryckt mot mig. Jag har inte riktigt kunnat sova för att jag inte har velat flytta på henne om hon hittat en sån ställning som har varit bekväm för henne.

Idag var vi till veterinären och hon konstaterade att det var sviterna från diskbråcket som spökade. Reflexerna i bakdelen var dåliga och känseln nedsatt. Det blev en kur av anti-inflammatorisk värkmedicin i två veckor. Hon fick den första som injektion på plats, och det var otroligt att se hur glädjen i hennes blick återvände när värken började lätta.

Det blev inget billigt kalas - 188 euro. I det ingick mediciner, naturmedel mot torr hud för två hundar i fyra veckor, en 10 kg påse specialfoder för känslig hud, avmaskningsmedel för fyra hundar, en injektion av värkmedicin, undersökning och på köpet ett mycket gott bemötande och en gladare hund. "Hjälp", ropade min plånbok. "Hurra" ropade jag, när jag såg hur Fanny började må bättre. Kunde bara konstatera - smakar det så kostar det. När det gäller hundarnas välmående tittar jag inte på prislappen.

Bara lättnade över att hon mådde bättre gjorde att jag kunde känna nån typ av glädje inom mig. Ett tecken på att jag gått framåt i min process. Det känns väldigt bra. Har mått riktigt hyfsat dom senaste dagarna. Jag var till Stig och Ann-Christin i kväll och kom på mig själv att le väldigt brett och pladdra på som jag brukar. Det kändes på nåt sätt befriande att våga känna något annat än bara sorg och saknad. Dessutom har jag prickat in en liten anteckning i min framtid - jag har bestämt att gå på teater nån gång i september - så nu är framtidens blad inte helt vita längre.

Jag fortsatte att läsa i boken "Vägar i sorg" av Björklund och Gyllensvärd. En bok jag för övrigt varmt rekommenderar. Jag har fått mycket insikt genom att läsa boken. Många saker har jag redan förstått men genom att läsa dom har det gett mig en ny och djupare insikt. Många av dom känslor och processer man genomgår och  som beskrivs i boken har jag märkt att jag själv skrivit om i bloggen.

"Tankar och känslor kan väcka skuld. De kan kännas förbjudna , särskilt vrede och glädje som på något sätt inte hör hemma i föreställnngarna om hur sorgen skall uttryckas. Men alla känslor finns i sorgen och alla känsor måste få finnas där. Det går inte att sätta moraliska aspekter på känslor."

Texten gav mig insikten att jag har rätt att känna allt det jag känner. Det finns inget rätt eller fel mönster i sorgen. Var och en går i sin egen takt. Jag behöver inte ha skuldkänslor för att jag känner glädje eller för att jag inte känner svart sorg hela tiden. Peters plats i mitt hjärta blir inte mindre av att jag mår bra. Däremot blir minnet av honom ljusare och gladare och inte så sorgfullt och tungt när jag förmår mig att ösa ut en del av sorgen och ersätta den med glädje.

Jag var till graven idag och bytte ut dom gamla blommorna mot nya. Det hade lovats frost, sa dom i blombutiken så jag valde såna som skulle tåla lite minusgrader. Fanns ju inte så många att välja på så det blev en vit och två röda ljungar. Dom är ju inte så vackra, lite spretiga och blacka i färgen, men dom gamla höstglödarna som fanns där från i somras har börjat se lite utblommade och smutsiga ut, och dom skulle inte hålla för frosten.

Fick fint besök på eftermiddagen. Min gamla klasskompis Helena stod plötsligt bakom dörren - vi har inte setts på 29 år. Det var en trevlig överraskning. Dessutom fick jag en egenhädigt virkad duk till present - den var som gjord för min byrå. Tack Helena.

Idag har jag funderat mycket runt sorg. Är det samma sak att sörja en människa som dött som att sörja en människa man förlorat genom en skilsmässa eller ett sprucket förhållande? Kan dom jämföras överhuvudtaget? Vilket är värre?

I båda fallen handlar det om en förlust. Någon man förlorat mot sin vilja. Någon man inte får tillbaka i sitt liv och i sin vardag. I båda fallen känner man saknad efter den man förlorat. Det är samma sorgeprocess man skall genomgå, med samma skeden.

Samtidigt är det väldigt olika. I ena fallet är förlusten definitiv. En död blir aldrig levande. Man har inte ens hoppet kvar. Banden bryts av döden och är inget val man gjort. I en skilsmässa handlar det om ett mänskligt val. Den andra finns kvar och man kan vagga sig i ett hopp om att få den tillbaka. Ibland kan det göra att läkningsprocessen upphör - just för att man vägrar släppa hoppet. Smärtan av att se den andra i ett nytt förhållande kan förlänga sorgeprocessen ytterligare.

Jag tror all sorg är olika - personlig och individuell. Ingen sorg är precis lika fast det handlar om sorgen efter samma person, även om själva sorgeprocessen går i samma fotspår. Det beror på relationen man haft till den man förlorat. Intensiteten i umgänget. Förväntningar på framtiden med personen i fråga.

Jag och Peters dotter Karoline har ibland pratat om hurudan sorgen är efter Peter - min livskamrat och hennes pappa. Hon insåg från första början att vi sörjer olika. Hon och Peter hade inte daglig kontakt medan jag och Peter hade det. Hon byggde inte sin framtid utgående från Peter utan han fanns i bakgrunden som ett stöd, medan jag räknade att Peter skulle vara min framtid. För henne var Peter en mentor, för mig en källa till visdom. Hon sa att hon inte i vardagen märker hans frånvaro så intensivt som jag, eftersom dom inte hade daglig kontakt. För mig försvann en stor del av vardagen - för han var ju en del av den.

Jag hittade inget svar på vilken sorg känns värre. Vad är måttet på sorg?

"Det är verkligen ingen vidare mening med att uppleva intressanta saker som översvämningar, om man inte får vara två om dem. Det är bra mycket trevligare att vara två."

Det citatet hade jag som status på FB när jag träffat Peter. Det var då jag förstod vikten av att vara två. Ensam är inte stark - ensam är bara... ensam.

Jag mötte en man idag, som jag aldrig träffat förut. En lugn och vänlig man. Vi pratade en lång stund och jag kände mig förunderligt tillfreds och - glad. Det känns väldigt länge sen. Och avsaknaden och behovet av att ha någon att pratat med blev plötsligt så uppenbart. Vi pratade ju så mycket med Peter och jag saknar våra samtal. Så nu, när jag hade möjlighet så pratade och pratade jag. Men samtidigt kände jag ett sting av dåligt samvete för att jag tillät mig känna mig glad i en annan mans sällskap. Som om jag var otrogen för att jag lät glädjen gå före sorgen en stund. Har man sorg kan man inte känna glädje eller rent av får man inte - eller? Är det så eller är det bara jag som sätter dom gränserna? Vem planterar dessa tankar i min hjärna? Jag själv? Omgivningen? Kulturen?

Mannen lät mig prata, lät mig gråta - lyssnade. Jag spydde ut min längtan efter Peter. Han förstod min saknad. Han bar själv på sin egen sorg - efter någon som fortfarande finns.

Så där satt vi på ett café - mitt i våra sorgeprocesser - och funderade över livets uppförs- och nedförsbackar. Hittade likheter och olikheter i sorgen. Det kändes bra att dela sorgen med någon en stund - fast vi inte känner varandra. Och ja - jag tänker tillåta mig att känna glädje över det. Men jag kunde inte låta bli att fundera över livets gränslösa ironi. Han heter Peter och är lärare...

Jag var på väg hem. Körde som vanligt lite fort, för jag ville snabbt komma hem. Det var sent -  kolmörkt. Jag pratade i telefon. Plötsligt dök en tanke upp i huvudet från ingenstans, mitt i samtalet - tänk om det kom en älg över vägen. Tänk om jag krockar och dör och kommer till Peter. Tänk om jag inte dör, utan blir bara svårt skadad och ligger förlamad resten av livet. Alla tankarna rusade genom min hjärna på nån sekund - och av ren instinkt lättade jag på gasen och saktade farten. 15-20 sekunder senare sprang en älg över vägen - rakt framför bilen. Hade jag inte lättat på gasen hade jag varit på den punkten där älgen kom...

Jag blev inte rädd. Kände bara någonslags lättnad. Och en konstig känsla av glädje - nån vakar över mig.

Det har hänt tidigare. Att nån konstig tanke plötsligt dykt upp från ingenstans och räddat situationen. För en tid sedan skulle jag åka tåg. Tåget var på inkommande. Jag fick ett plötsligt behov av att kolla om mitt personkort låg i plånboken. Jag visste att det är där - det ligger alltid där. Men nu måste jag bara kolla. När jag öppnade handväskan fanns där ingen plånbok. Jag grävde och sökte, hörde hur tåget närmade sig. Rusade till bilen - sökte men hittade den inte. En tanke dök upp i huvudet - titta under frambänken. Där låg plånboken. Och jag hann till tåget - med både plånbok och personkort i behåll.

Kanske är det slumpen. Kanske det är en instinkt. Ett sjätte sinne kanske? Jag tror det är min skyddsängel som finns med mig - som ser faran och styr mig. Håller mig kvar.

Jag har inte kunnat förstå varför jag har kännt en sån fruktansvärd saknad och en så djup ensamhet sen Peter dog. Jag, som alltid varit något av en ensam varg - har trivts att vara ensam och har sällan haft tråkigt i min ensamhet. I stället har jag kännt någonslags harmoni. Plötsligt känns ensamheten som ett stort tomrum - som något väldigt hotfullt eller som ett djupt hål jag hamnat i. Ensamheten känns bara obekväm och ångestfylld.

Jag fick insikt när jag läste boken "Vägar i sorg" av Lars björklund och Göran Gyllenswärd, som jag fick låna av min terapeut. Jag insåg att Peter var den enda fasta relationen jag hade i mitt liv - jag hade vant mig att han finns runt mig dagligen. Antingen fysiskt närvarande eller genom telefonsamtal, mail eller sms. Jag hade byggt upp hela min tillvaro runt Peter. Jag hade ingen annan som fanns där så nära, så inpå huden. Alla mina angelägenheter delade jag med honom, alla glada saker man upplevde - alla problem som dök upp - allt delade vi. Jag levde FÖR Peter. Han VAR mitt liv. Och han betydde ALLT i mitt liv. Och han var också min framtid - den människa jag alltid skulle dela livet med. Jag hade räknat med honom. Tillsammans med Peter hade ensamvargen förbytts till parhästen. Ja, det var trevligt att ha egen tid ibland - men jag hade inget behov längre av att vara ENSAM.

Utdrag ur boken:
"Om dödsfallet innebär en förlust av en viktig relation som alltid skulle finnas där, och förlusten inte ingår i förväntningarna på hur livet skulle gestalta sig , kan reaktionerna bli betydligt starkare med inslag av djup förtvivlan. Reaktionerna kan hålla i sig mycket länge, såret blir djupt, och det första året kan gå till att bara försöka förstå  och inse att förlusten faktiskt är verklig"

När vi var tillsammans umgicks vi sällan med andra. Vi mådde så bra av att vara på tuman hand. Vi mådde bra med varandra, i varandra. Vi bildade inget socialt skyddsnät att falla tillbaka på. Människor vi träffade tillsammans träffade vi enstaka gånger. Vi byggde aldrig upp relationer med andra som jag skulle kunna känna att skulle finnas kvar för mig idag. Vi hann aldrig och hade väl inte heller det behovet - då. Just därför att vi tyckte bäst om att vara på tuman hand. Nu känns ensamhet plötsligt som något väldigt konkret och jag inser hur stor del Peter var i mitt liv - han fyllde alla mina behov. Han fyllde hela mig. Jag hade byggt hela mitt liv runt honom. Nu finns bara tomheten kvar när han är borta. PETER FATTAS MIG!

"Sorg är reaktionen på en förlust av någon som varit viktig för oss. Förlusten kan också beskrivas som den förlorade framtiden, för både den som dött och den efterlevande. Det går inte längre att göra något tillsammans, och det som var tänkt att göras senare i livet går inte att förverkliga. Insikten om förlsuten medför sorg, en saknad och en längtan tillbaka till eller efter det som är förlorat"

Ja, min framtid är totalt tom. Kan inte föreställa mig en enda bild på min framtid. För den exicterar inte längre. För i min framtid fanns Peter som helheten. Pete var min framtid. Den som skulle dela allt. Med honom hade vi börjat bygga upp framtiden - se längre perspektiv. Nu ser jag bara en dag, högst en vecka framåt - jag kan inte förmå mig att se hur min framtid kommer att se ut. Jag fylls bara av ångest när jag tänker på framtiden. För jag förmår mig inte att se mitt liv UTAN Peter. Alla drömmar, planer och mål - dom finns inte längre. Allt rasade samman och krossades. Hur skall jag kunna bygga något av detta kaos och högar av bråte som blev kvar? Det känns som att stå framför ett nedbrunnet hus där bara sotiga balkar ligger kvar - i askan kanske man hittar ett halvt nedbrunnet minne. Men hur bygger man upp ett liv som inte längre finns? Var börjar man?

Före jag träffade Peter hade jag aldrig upplevt vikten av samhörighet- inte på det här intensiva sättet som tillsammans med Peter. Därför kändes inte heller ensamheten som en börda. Men tillsammans med Peter byggdes samhörigheten upp till det allra viktigaste delen av vårt liv och plötsligt blev ensamheten påtaglig när han inte fanns hos mig. Och nu känns den ibland outhärdlig - i min vetskap om att mitt liv kommer att sakna Peter i all framtid. Kan man verkligen vänja sig vid såret?

Igår var det min gråt dag. Idag har det varit ångestdag, men så mycket runt mig att jag knappt hunnit känna efter. Först när jag kom hem slog det till. Så nu sitter vi här, ångesten och jag, och ska snart gå och lägga oss. Vilken tur att man inte behöver gå och lägga sig helt ensam.... Säger hon, vars tårar bildar regnbågar i ögonen när solens strålar dansar i ögonvrån..

En konstig dag. Började så bra med någon trevlig dröm jag bestämt att jag skall komma ihåg. Men den försvann innan jag vaknade. Sen blev det väldigt ledsamt. Har haft en sorgsen känsla hela dagen. Det har kännts som en stor klump i magen och Peter har snurrat i mina tanka hela tiden. Och saknaden har bara vuxit och klumpat ihop sig som stora bollar i halsen som jag försökt svälja och svälja. Men till slut kom dom ut som en flod av tårar och när jag körde hem visste jag inte om sikten var dålig av tårar eller av regnet.



Hur kan saknaden kännas så oändligt stor?

Efter att jag förlorade Peter har jag genom min blogg mött på många motsvarande öden. Unga kvinnor som misst sina män mitt i det blomstrande livet. Fantastiska kärlekshistorier som tagna ur sagor - förhållanden som byggt på en äkta och stark kärlek. Det är dom som ska krossas. Förgöras. Förintas.

Det känns orättvist.

Igår fick jag ett långt, vackert brev av en av dom unga kvinnor som drabbats. Jag grät mig genom hela brevet. Grät för att det var så vackert skrivet. Grät för att jag kände hennes ångest. Grät för att det rev upp mina egna minnen. Grät för att jag kände igen mig i hennes förtvivlan. Den brinnande saknaden efter något som varit så rätt.

Idag är det terapidag. Jag ser fram emot det. Senast gick vi genom dom känslor jag hade när jag fick vet att det hänt. Vi gick genom hela händelseförloppet och jag tvingades återuppleva det. Chocken. Hoppet. Tvivaln. Förtvivlan. Och slutligen den svarta avgrunden man ramlade handlöst ner i när man insåg vad som hänt.

Nej, livet är inte rättvist. Livet känns elakt, orättvist och ibland meningslöst. Men livet har också gett mig Peter. Livet har gett mig min dyrgrip till dotter. Mina syskon... Så livet är inte BARA orättvist. Men livet är definitivt oberäkneligt  - man vet aldrig vad som väntar bakom hörnet.

Fick ett otroligt behov av att gå till graven ikväll. Så jag tog Ellen i bilen och for ut. Bara för att få sitta där en stund och för att tända ett ljus. Konstigt att det känns så bra att få tända ett ljus på Peters grav. Peter tyckte om ljus. Blommorna har hållit förvånansvärt bra, till och med dom som legat i hjärtekoppen fast den varit fylld av vatten efter allt regn. Allt var lite smutsigt, eftersom regnet piskat upp sanden, men jag rengjorde så gott det gick. Hjärtat av stenar fanns kvar, har hållit hela sommaren trots att regnet ibland piskat riktigt hårt.

Har varit i exil över natten. Orkade inte med allt marknadsfolk på min gård - har blivit en aning folkskygg. Gick en kort runda med Stig och Ann-Christin och tittade. Indianerna som spelade var det enda som väckte lite glädje i mig. Ena indianen påminde om Peter och jag blev samtidigt väldigt sorgsen. Men deras musik gav god energi och jag lyssnade en liten stund extra innan jag gick in till mig och vänta att Stig och Ann-Christin var klara. Sen for vi hem till dom, där jag fick övernatta.

Jag har sovit lugnt två nätter. Utan ångest. Varken på natten eller på morgonen när jag vaknat. Har kännt mig mera utvilad nu än tidigare. På dagen har ångesten återkommit men jag har sett att det har skett en förändring på den fronten.

Gråten har dock tilltagit. Speciellt när jag är ensam har jag gråtit mycket. Men inte så hjärtskärande  - mera en stilla sorgsen gråt - av saknad. Ibland av ilska och förtvivlan för att jag inser att jag aldrig får se Peter mera. Det sjunker allt djupare in i mitt medvetna - ännu har jag inte accepterat det. Kan jag någonsin göra det? Det är en förutsättning för att läka står det i mina biblar - att man accepterar fakta. Ja, kanske är det så. Men den dagen jag accepterar känns det som om jag tycker att det är ok - och jag kommer aldrig att tycka att det är ok.

Jag är förbannad. På ett orättvist liv som tog honom ifrån mig - DET VAR MIN PETER. När jag äntligen hittat den rätta i mitt liv - efter alla år av sökande. Just när livet började kännas rätt. Just när pusselbitarna föll på plats - då slås allt i små mikroskopiska atomdelar och allt försvinner. Utan att lämna en skymt av framtid. Bar toma vita blad... Som att gå i en spiral - man snurrar runt, runt och det känns bara trångare och trångare. Finns det längre plats för mig?

Jag fick se en skymt av Peter i natt. I en dröm såg jag honom på avstånd. Nån stod och viftade med händerna och där bakom handen såg jag plötsligt Peter - hans glada ansikte. Men bara en skymt på avstånd - snabbt. Men jag såg honom. Det kändes bra att vakna med Peter kvar på näthinnan.

I dag är det två månader sen jag stod vid din grav med min hjärtebukett. Vita och röda blommor. Kommer du ihåg, Peter? Kärlek och renhet. För mig kommer rött och vitt att alltid ha ett symbolikvärde - din och min färg. Din och min kärlek - Peter. Varm, djup och ren. Jag satte bilden av din kärleksbukett till mig på skrivbordet på datorn - för att se den varje dag. Mötas av budskapet när jag sätter mig vid datorn.

"Jag blev så himla glad för att du kom. Och speciellt glad över att budskapet med blommornas färger gick rakt fram. Nu ska jag läsa din lilla bok. God natt min älskade" Så skrev du på kvällen i ditt godnatt sms när du gett blommorna. Och buketten vårdades ömt. Dom blommorna var fina länge. Du var så fin, Peter. 








Jag älskar dig, min ängel.

 

 

Okänd författare

Sover dåligt. Oroligt. Har jämt mardrömmar nu. Konstiga drömmar som jag glömmer så fort jag öppnar ögonen, men som gör att det hänger ett moln av ångest över mig när jag vaknar. Peter var med i en av drömmarna, men jag såg honom inte. Kände bara att han var där. Blir så frustrerad när jag inte får se honom. Jag vill drömma om honom. Fina drömmar.

Idag har det varit något av en "rensa tankarna" dag. Hade stora planer för vad jag skulle göra - steg upp från morgonen. Men gjorde inget av det jag tänkt - däremot en massa annat. Det mesta gjorde jag inne i huvudet - tänkte och funderade. Skrev några långa brev. Editerade några bilder från veckoslutet. Tänkte på Peter - mycket!

Jag har haft ett relativt bra veckoslut. På lördagen var jag med Stig och Ann-Christin och deras familj, först hemma hos dom och sen for vi ut till stugan. Alla hundarna var med, förutom Wilma, som fortfarande är på sommarläger hos uppfödaren. Alla tre njöt av tillvaron. Dom simmade flera gånger och man märkte att dom hade skönt när dom fick springa fritt hela dagen.

Jag hade en bra dag. Lugnt och fridfullt. Vi njöt av solen, simmade, var ut med båten en sväng och satt länge och pratade. Ro för själen. En vilodag från sorgen. Laddning av batterierna.

På söndagen fick jag vakna utan att genast bli straffad med ångestkänslor för att föregående dag varit bra. Så har mönstret varit hittills. Nu tvingade jag mig genast upp ur sängen. Tvingade mig att börja städa för jag hade hela hushållet upp och nervänt efter flytten. Orkade inte längre se all oreda. Var fullt sysselsatt så jag behövde inte tänka. Fortsatte med att göra bilder. Lyckades hålla tankarna borta. Sen kom Peters dotter Karoline ut en sväng och vi pratade minnen. Hon hade med sig en tavla som Peter målat när han var 11 år. Ett fönster - vad annat. Peter var fascinerad av fönster. Den var verkligen FIN. Man kunde inte tro att den var målad av en 11-åring. Men jag visste att Peter hade en konstnärlig ådra. Det såg man på hans sätt att fotografera. Han hittade vinklarna och tog vara på ljuset. Han var duktig.

Efter Karolines besök skulle jag förbereda mig för att åka på en match-show, där olika hundraser presenterades. Jag hade blivit tilfrågad om jag kunde komma och representera Kinesisk nakenhund. I ett svagt ögonblick lovade jag. Hade i baktankarna att kanske det skulle vara bra att gå ut bland folk - men tji fick jag. När det började närma sig anföll ångesten. Hur skulle jag kunna gå dit, bland alla människor? Jag skulle känna mig uttittad. Vilken fånig tanke egentligen. Och hur roligt är det att vara tvungen att gå dit helt ensam? Det var ju en typisk tillställning för familjen. Söndags göra-tillsammans-med-familjen-grej. Det lär ta en stund innan jag får uppleva det igen. Om en någonsin. Men samtidigt som jag kände det motbjudande att åka så kände jag att jag måste gå för att jag lovat.

Hade tänkt ta med alla hundarna, men visste att jag inte skulle kunna ha med alla på uppvisningen. Och jag hade ju ingen Peter som kunde sitta och hålla dom andra medan jag presenterade Agnes. Min hundvakt kunde jag inte heller ta hjälp av, eftersom han är en han och inte en hon. Det skulle bara bli en massa skvaller om vi visade oss tillsammans - även om han bara är hundvakt. "Knappt hinner hon få Peter i graven så springer hon redan runt på stan med en ny..." Det har varit tillräckligt skvaller redan i sommar fast jag inte ens varit i samma stad. Bara för att en man går runt med mina hundar så måste det ju betyda att vi har en relation. För människor "vet" ju så mycket. Ja. fy fasen. Man borde ju inte bry sig. Men det gör man. Och låter sig påverkas, dessutom. Börjar ändra på ett normalt beteende till ett onormalt bara för att ingen skall ha något att skvallra om. Det är ju egentligen löjligt.

Slutresultatet blev att jag åkte ensam med Agnes. Dom andra två fick stanna hemma och missa det roliga. Agnes var exemplarisk. Inget tjattrande och skällande på andra hundar, eftersom mamma Fanny inte var med och drog igång morr-och-skäll-konsterten. Konstigt hur deras beteende ändras i flock.

Men - det bästa veckoslutet hittils, sen Peter dog. Bara ett bakslag. Det är också en början...

Det är skrämmande hur jag känner igen mig. Den där skulden jag går och bär på. Varför ringde jag inte Peter den där natten? Varför sände jag bara sms? Varför skrev jag att jag måste gå och lägga mig nu för att orka upp på jobb följande morgon - för att markera att vi tar det i morgon. VARFÖR??? VARFÖR???

Eva Cassidy/Cyndi Lauper

Nykarleby, 18.4.2010

 

Jag har trott att jag har varit stark. Trott att jag skulle klara mig genom sorgearbetet på egen hand. Knagla mig fram en dag i taget tills en förändring skulle ske. Har väntat på undret. Men jag har definitivt överskattat min förmåga. Idag tog jag äntligen tag i problemet. Promenerade in på mentalvårdsbyrån och sa att jag behöver få prata med någon. Fick en jour tid och är nu inne i systemet. Känner att det är en nödvändig väg att gå - hade dessutom turen att få just den personen jag hoppats på. Jag tror fortfarande på ödet...

"Det kommer att ta tid" sa terapeuten. Tid är vad alla pratar om. Tid är det magiska ordet. Tiden är det jag kämpar om. Kämpar mot? Kämpar för? Eller kämpar jag bara allmänt emot? Jag vet inte själv längre.

Var in på biblioteket. Sökte böcker om sorgearbete. Lånade en hel hög. Försöker gripa varje halmstrå som finns till buds nu, måste få någonslags ändring på det här. Kan inte och klarar inte av att gå runt och vara sorgsen hela tiden. Det tär alltför mycket på krafterna. Suger all energi. Måste spara på krafterna så jag klarar av det jag måste.

Jag tänkte på förra sommaren och ungefär denhär tiden ifjol när Peter och jag packade ihop husvagnen och förtältet på campingen i Ekenäs och Peter for iväg till Jakobstad för att börja jobba. Jag stannade kvar några veckor för att praktiken fortsatte. Jag minns den ledsamhet och tomhet jag kände när han for. När jag bara såg baklyktorna av bilen när han sakta körde iväg, själv stod jag på gården och vinkade. Minns att jag tänkte att "såhär skulle det kännas att vara utan Peter..." Men jag hade ingen aning om hur det skulle kännas.

Jag har försökt börja lära mig att leva på nytt. Ta små, små steg för att vänja mig vid ensamheten. Idag besökte jag ett café vi brukade gå på. Gick in där på en kaffe bara för att göra det ensam en gång - utan Peter. Det kändes ledsamt och alla minnen kom till ytan när vi tidigare suttit där tillsammans. Men jag överlevde. Jag föll inte död ner på golvet. Fick inget sammanbrott. Skrek inte hejdlöst ut min ångest. Jag grät inte ens. Jag drack min kopp kaffe och läste tidningen - sen gick jag. Men en stor tomhet fyllde mig. Jag blev plötsligt medveten om hur många platser och upplevelser jag ännu är tvungen att genomgå innan jag gått varvet runt och upplevt allt en gång ensam.

I natt hade jag en dröm. Jag minns bara fragment av själva händelsen i drömmen - hade så gärna velat komma ihåg den för den gav positiv energi. Det fanns goda människor med i drömmen. Det enda jag kommer ihåg - och det kommer jag ihåg väldigt starkt - är en mening som blev sagd: "Det kommer nog att bli bra".

Jag vill tro på det. Det kommer nog att bli bra.

För jag vill tro...

Jag var till läkare för ett par dagar sen. Till en person fylld med mänsklighet, empati och värme. Har aldrig tidigare stött på en läkare som så till 100% och in i minsta detalj har tänkt på mitt bästa - verkligen utgått från vad jag mår bra av. Kanske det är varadag för andra - för mig som varit van med rederiets läkare dom senaste 16 åren har lärt mig att läkarna aldrig står på din sida. Det är någon helt annan som dom tjänar.

Jag hade en normal tid - 20 min. Den sista för dagen. När jag kom ut märkte jag att jag suttit där en timme. Han visade ingen brådska, pratade, lyssnade - inget tillägg fanns heller i räkningen. Vi pratade om det som hänt. Om sorgearbetet. Om vad som var bra för mig just nu - vad jag skulle undvika. Hur jag skulle gå framåt. Mitt problem med sömnen. Humörssvängningarna. Skillnaden mellan sorgearbete och depression. Behovet och nyttan av samtalsterapi eller sorghanteringsgrupper.

Men domen föll. "Du ska räkna med att ditt sorgeabete kommer att vara länge. Det kommer att lätta med tiden, och du lär dig leva med sorgen och saknaden. Med tiden märker du att det blir allt längre mellan djupdykningarna. Men det kan ta minst ett år... Du skall uppleva alla årstider ensam en gång innan det lättar helt.!" ETT ÅR!!!! Hur ska jag stå ut med det här ett helt år???

Bara tanken i sig ger mig ångest. Jag har två månader bakom mig - tio kvar???

Jag är väl medveten om att det tar tid. Men förstår inte varför jag inte har börjat känna någon lättnad. Gråten finns fortfarande i halsen - har svårt att prata om Peter utan att gråta. Ilskan är på ytan hela tiden. Nån slags apati har börjat smyga sig på. Allt som inte är ETT MÅSTE blir ogjort. Vilket i sin tur har förvandlats till mardrömmar. Drömmer ständigt om saker som är ogjorda... i drömmarna försöker och försöker jag, om och om igen, göra klart olika saker. Ångesten växer när jag aldrig blir klar, hur hårt jag än jobbar... Jag står hela tiden på ruta ett. När jag vaknar finns känslan kvar och jag känner allt som blivit på hälft som stora stenar i min ryggsäck.

Ett år. Hur ser mitt liv ut om ett år? Tiden känns oändligt lång...

"När ljuset stilla falnat
till höstens första kväll
och solens varma strålar
försvann till kyligt regn.
Då vandrar mina tankar
från sommar sol och hav
till årets första höstregn
där nu stormen gripit tag.
Vem har målat alla färger
varje årstid bjuder upp.
Vem förvandlar sol och värme
till kylig vinterdag.
Alla underbara blommor
troget vaknar upp var vår.
Du vem som gett oss livet
ett tack för att du finns.

När skogens gröna fägring
förvandlat sig till guld
och stormen den har piskat
sista bladet ner till mull.
Naturen då sig bäddar
i ett täcke vitt av snö
för att än en gång till våren
vakna upp när det blir tö."

Har känt att jag varit väldigt tungrodd nu. Det enda som egentligen har gett mig ro i själen är när jag fotograferar. Det är min terapi nummer ett och samtidigt min viktigaste livlina. Utan den skulle jag väl inte komma ur sängen på morgonen - varför skulle jag?

Ja, en orsak till varför är, när jag får träffa min andra stora klippa i livet - min livboj - Min kära dotter Ida. Vi har spenderat hela dagen tillsammans. Något som jag behövde nu - en verklig bra medicin. Vi hade långa och givande samtal. Hon är förståndig den flickan. Det borde ju alltid vara mamma som är stödet för sin dotter men idag var det nog tvärtom.

När jag ser Ida känns det som om solen gått upp och skiner från en klarblå himmel.

Jag älskar dig Ida.

Idag var det dags att reflektera över känslor. Hur starkt vissa människor känner. Hur andra saknar känslostormarna.

Jag har flera gånger fått höra att jag är en person som känner väldigt starkt. Många avundas den starka glädjen, den starka kärleken jag känner. När lycka verkligen är LYCKA. Man har sagt att hela jag "lyser" när jag är glad. "Åh, om jag också skulle kunna känna sådär", har man suckat.

Jag förstår fullständigt att ingen ännu varit avundsjuk på när jag varit ner i min dal. När ångesten bitit sig fast. När sorgen har famnat mig och det har kännts som att bli kramad av taggtråd. Att ingen varit intresserad av att byta med mig då. Det skulle jag inte heller göra, om jag kunde komma undan.

Att vara mera jämn i känslorna är säkert ett mycket lättare alternativ. Man har inga känslostormar åt någotdera håll, men man kan ändå KÄNNA. Man kan ändå älska. Man kan ändå glädjas. Det är bara toppen som sakans. I motsats behöver man inte heller känna den bottenlösa ångesten - det riktigt svarta. Som min en väninna, som själv hör till den jämna kategorin, uttryckte det - det känns ganska tryggt, men ibland lite tråkigt.

Ja, kanske ligger det något i det. Att man missar något när man inte kan känna vågtoppen eller dalens botten. Att livet kan kännas lite, lite fattigare. Någon kanske upplever det som en rikedom att INTE behöva gå ner i dalen. Och den delen kan jag hålla med om. Men vågtopparna vill jag inte vara utan. Det är själva varandets guldkorn. Det som känns som meningen med livet. Livets rikedom. Därifrån får jag min energi att klara dalarna. Tyvärr går dom hand i hand och jag kan inte bara välja den ena.

Idag, när jag vaknade första morgonen i min gamla lägenhet - tillbaka i verkligheten - kändes det först helt tomt. Jag kände just ingenting. En svag ångest i maggropen. Men samtidigt en känsla av vardag. Som om jag inte varit borta härifrån alls. Två månader går så snabbt.

Sen gick mina tankar till min bror Stig. Han och Ann-Christin hjälpte mig med flytten igår. Hämtade mitt pick och pack och här stod allt inburet när jag kom hem. Stig och Ann-Christin - min allra största och stabilaste klippa. Hur tryggt det är att veta att dom finns. Så många gånger dom har varit min hjälp i nöden. Inte bara funnits till i praktiska saker - även funnits till när livet känts tungt. Hjälpt mig att ta mig uppför backarna när jag har upplevt det som omöjligt att orka ta ett enda steg till. Matat mig både fysiskt och psykiskt. Känner en så otroligt stark kärlek till dom. Tillit. Tillhörighet. Trygghet. Utan dom hade det varit svårt att klara sig. Svårt att få huvudet ovanför vattenytan. Två av dom viktigaste människorna i mitt liv.

Jag blir så varm inombords när jag tänker på dom. Känner en sån djup tacksamhet för att dom finns. En bra sak med flytten - att det geografiska avståndet krympte.

Idag tog vi farväl - den lilla dunbollen och jag. Våra vägar skiljs nu. Jag kommer aldrig att få veta om dess vingar bar. Men jag lever i tron att den klarar sig. Att den snart flyger fritt och får ett nytt liv. Inte längre instägd på en kal balkong. Inte längre fånge.

Jag vet. Hjärnan förstår. Men hjärtat vägrar fortfarande att acceptera. Att du är borta - för alltid. Hur kan mitt hjärta fortarande slå? Mina lungor fyllas med luft? Mitt blod rinna i mina ådror? Mina ögon se? Min mun forma ord? Min hjärna fyllas med tankar? Hur kan världen fortfarande snurra - nu, när du inte längre är här...

Hur kan det fortfarande göra så ohyggligt ont?

I dag är det två månader sen du tog med dig min andra halva och gick över till den andra sidan. Den halvan var din - jag kan leva som halv - men avsaknaden av dig har jag svårt att bära. Kan inte förstå hur jag har stått ut dessa veckor utan dig. Hur skall jag klara resten av livet...

Jag vill inte vara utan dig - vakna utan dig - leva utan dig.

JAG VILL INTE!

Jag behöver inte tre önskningar - jag har bara en: Kom tillbaka, min älskade Peter!

Du, du gav mitt liv en mening,
i drömmen lever du kvar.
Du, du är en ljuv förening,
av alla drömmar jag har.

Var finns den som jag älskade så,
var är min lycka nu?
Och kunde jag blunda och önska att få,
min önskan vore du…

Ur "Du gav mitt liv en mening"/Herreys

 

En av dom morgnar när ångesten sitter på sängkanten och anfaller direkt från morgonen. En av dom morgnarna när jag inte vill vakna. När jag vill ligga kvar i dvalan. Fortsätta att rymma från verkligheten. Men istället gjorde jag en djupdykning i ångesten svarta virvlar. Hade hemska drömmar.

Drömde om Peters nära, en dröm där personen dog i en bilolycka. Jag såg personen ligga blödande i den vita bilen. Tänkte att detta får inte vara sant - detta måste vara en mardröm. Sånt här kan inte ske. Jag måste vakna ur mardrömmen snart - men det gör jag ju inte, för det är sant. Senare såg jag samma person sittande med en hund i gräset i ett dike. Tänkte - Oj, där sitter ju personen och är ju inte alls död. Samtidigt försvann skepnaden av personen och kvar fanns bara hunden.

I en av drömmarna fanns det många personer - män som grät. En av dom kom fram till mig och frågade hur jag mådde. Varför jag gråter? I drömmen vaknade jag plötsligt upp på golvet, bredvid denna man. Undrade varför jag låg där - fullt påklädd och sov på golvet. Varför ligger det en främmande man bredvid mig? Jag vill inte ha någon främling nära mig. Det är bara Peter som får vara nära mig. Jag kände en stark känsla av skam för att personen fanns där, och bakom skammen en längtan efter att få vara någon nära. Var finns du , Peter?

Ännu när jag vaknade kände jag skammen. Ångesten över döden. Rädslan att förlora någon igen.

En dålig början på dagen - den sämsta möjliga.

Chattade länge i går med en god vän som haft många motgångar i livet. Om hans rädsla att våga gå vidare. Hans rädsla att våga börja om. Rädslan och oron för hans barn som varit svårt sjuk.

Jag tänkte på min egen situation. Kommer jag någonsin att vilja gå vidare. Börja om med någon ny människa. Starta allt från noll. Just nu känns det som en utopi. Helt otänkbart att kunna älska igen - någonsin. Fortfarande är kärleken till Peter alltför stark och dominerande för att någon annan skulle kunna få plats. Kommer det någonsin att ändra? Kan man sluta älska någon som gått bort mitt i kärleken? Ingen kommer att kunna ta Peters plats - men kommer det att finnas utrymme i mitt hjärta vid sidan av?

Det jag just nu saknar mest är Peters närhet. Hans fysiska närhet. Hans armar runt omkring mig. Hans händer i mina. Känslan av att han håller om mig - har mig nära. Hur jag passade in i hans famn som en pusselbit. Värmen från hans kropp. Hans doft.

Idag gör det ont.

Ibland känns det som om allt står stilla. Inget händer. Man vaknar på morgonen med samma saknad man lade sig med kvällen innan. Samma ångest sitter på sängkanten och väntar när man slår upp ögonen. Jag försöker genast sysselsätta tankarna med något för att slippa känna efter, men jag är fölföljd av tankarna.

En bröllopsfotografering är till ända. Åter ett vackert par och ett fint bröllop. Det kändes lite lättare denhär gångnen. Inte så starka ångeskänslor som senast. Men vissta var Peter i tankarna - hur skulle jag annars ha kunnat vara där. Mina fingrar sökte sig till halsbandet och ringen många gånger under kvällens lopp. Men gråten kom först på hemvägen. Då tillät jag tårarna. Då släppte spänningen och då skulle dom ut.

Jag läste i Malins blogg - om hennes funderingar om glädje. Kan man någonsin mera känna riktig glädje? Kan man någonsin mera le med hjärtat?

Just nu känner jag att jag är nöjd bara jag klarar mig en dag utan att bryta ihop. Klarar en dag utan att tårarna rinner från morgon till kväll. Bara jag orkar gå vidare ännu en dag.

Ja, jag ler ibland. Jag har till och med skrattat. Men det är inte samma skratt - det finns bara på ytan. Leendet finns bara på läpparna - hjärtat är tomt på glädje. För hjärtat saknar Peter.

Jag har väl aldrig skrattat så mycket och så djupt från hjärtat som tillsammans med Peter. Vi skrattade överallt. Vi kunde få världens fnitteranfall när vi var och handlade. När vi stod i kassakön. När vi satt i bilen. Hemma - mitt i vardagssysslorna. Det var lätt att skratta med Peter - det smittade. Vår gemensamma humor - det behövdes inga förklaringar. Den ena började spinna på någon galenskap, den andra fattade direkt och hängde på. Utomstående fattade ingenting. Vi hade jätteroligt åt våra små inside skämt. Jag saknar våra glädjestunder. Jag saknar våra tysta stunder. Jag saknar våra morgonstunder. Jag saknar våra konflikter - som alltid handlade om att förstå hur den andra tänkte. Vilken rikedom och ny förståelse dessa små konflikter gav - varje gång.

JAG SAKNAR PETER!!


På föregående bröllop i början på juli, höll brudgummens far ett mycket gripande tal. Bland de många kloka orden, fanns dessa goda råd till brudparet. Råd, som vi var och en kunde hålla i tankarna.

o   Var arga - men aldrig samtidigt.

o   Ropa åt varandra, men bara om huset är i brand.

o   Möt varandra i varandras önskemål, om inte annat så för att öva er i självdisciplin.

o   Om ni måste välja vem av er som skall få erkännandet för ett väl gjort arbete - välj er partner.

o   Om ni är tvungna att kritisera - gör det med kärlek.

o   Påminn aldrig om gårdagens fel och brister.

o   Försumma vad som helst - men aldrig varandra.

o   Låt dagen aldrig sluta, utan att ni tackat er partner för åtminstone en sak.

o   Alltid när ni träffas - gör det med öppna armar.

o   Gå aldrig och lägg er osams.

o   Om ni har sårat er partner, be om förlåtelse. Om ni gjort fel - erkänn det.

o   Kom ihåg - för att bråka behövs det två.

Kloka ord, samlade av Erkki Suontaka.