Den Långa Vägen

Vilken underbar dag. Vackert väder med sträng kyla och sol. Trevligt besök av Marika, som jag inte sett på länge. Och som grädde på mosen fick jag 3,5 timmars ansikts- och annan behandling hos blivande estenomer. Min dotters kompis behövde ett lämpligt offer när de skulle öva på "mogna kvinnor". Jag var inte sen att säga "JA TACK".

Allt fler sorgesystrar börjar se sig runt. Försikigt kika ut mellan draperierna på ridån för att se vad som finns runtomkring. Lite, lite glänta på dörren till något nytt. Men det är inte så lätt att glänta så mycket på dörren att man skulle våga släppa in någon. De flesta tycker att det är helt otoligt svårt. Speciellt att lära sig att ta emot någon typ av känsloyttringar när det går åt det positiva hållet.

En av mina sorgesystrar skriver att hon känner sig som överkörd av en bulldozer när hon blir uppvaktad, för det väcker rädsla och ångest. Samtidigt som det är just det hon någonstans långt inom sig vill ha. Nån som bryr sig. Uppvaktar. Säger vackra saker. Ger ömhet och kärlek. Det blir bara lite i fel proportioner. Liksom lite överdosering. För mycket och för snabbt.

Det är så lätt att älska på avstånd. Få sitta hemma och längta efter nån och i fantasin få leva ut sin längtan. Ha förväntningar. Fantisera om hur det kunde vara. Spela kärleksballader för sig själv och fnittra lite barnsligt åt sig själv. Men det är långt ifrån det samma som att stå öga mot öga och slå slag i saken. När verkligheten knackar på, hoppar haren fram, och inget är längre enkelt. Då kommer kraven. De outsagda förväntningarna. Ångesten. Rädslan. Osäkerheten. Och så vill man inte alls så mycket som man ville i fantasin för ångesten har ätit upp viljan och kvar finns bara haren... som inte vågar. Som istället vänder ryggen till och sätter benen på ryggen.

Jag väntar med spänning på följetongen. Hur det går med min sorgesyster och hennes dejt. Lyckas hon tämja bulldozern så att han inte kör över henne eller tröttnar någon av dom innan dom hittat gemensamma spelregler. Jag håller i alla fall tummarna fär dom och följer med deras drama - för det finns mycket där jag själv kan lära och få insikt om...

10 dagar bakom och nu börjar friheten hägra. 10 härliga lediga dagar framför mig som kantas av lite annat jobb men det känns bara som fritid. Idag känns det bra. Trots att jag sitter fast i tåget på en station en bit ifrån Helsingfors. Tåget är trasigt och det är ovisst när vi kan fortsätta färden hemåt. Hoppas vi är hemma i tid så jag hinner och rösta.

Ikväll är det presidentval i Finland och det blir valvaka tillsammans med Johan. Jag har varit bombsäker vem jag ska rösta på men så lyssnade jag på en presidentdebatt som fick mig att ändra åsikt. Så valdebatterna har betydelse. Nu är jag bombsäker igen och jag hoppas min röst har betydelse.

Ja, massor av snö. Var in till Helsingfors för att gå till tandläkaren och få min sönderbitna tand lagad. Under den timme jag var ine hos tandläkaren började snöovädret.

På vägen hem stötte vi på två bussar som kört in i varandra och en annan som kört upp på trottoaren och nästan i husväggen. Det höll på att bli ett riktigt trafik kaos. Undrar hur där har sett ut när rusningstrafiken startade på riktigt. Nere vid terminalen kunde man knappt urskilja konkurrenternas båt på motsatta kajen.

Känns rätt skönt att få ta sig inomhus och inte mera behöva ta sig ut i snöyran. Well, well - fredagsavgång från Helsingfors betyder MYCKET arbete och MYCEKT stök. Men det är sista resan och på söndag är det dags att ta sig HEM. Detta ljuva ord :)

För ett tag sen läste jag på en blogg om hur svårt en man kände att det var att hitta ett nytt sätt att leva efter hustruns död. Att komma vidare utan att tappa det som varit. Att inte längre leva som "vi" utan som "jag". Att ta bort ringen. Att förändra.

Det är märkligt hur svårt det kan kännas med dessa små förändringar. I botten obetydliga men i hjärtat desto större. Det är symbolvärdet som väger så tungt. Känslan av att förlora det sista "vi" som man så krampaktigt försöker hålla kvar. Och i grund och botten handlar det kanske om en vägran att helt acceptera... åtminstone i mitt fall.

Själv har jag kvar Peters ring i mitt halsband. Den ligger där och jag snurrar på den ibland. Inte så ofta som förut men allt emellanåt märker jag att min hand trevar efter den och det känns lugnande att snurra ringen mellan mina fingrar eller att bara hålla den i min hand. Känna.

Kvar har jag också hans telefonnummer i telefonen. Jag kan bara inte förmå mig att ta bort den. Jag vet inte ens själv varför jag vill hålla den kvar. Jag har ju inga planer på att ringa honom och jag väntar definitivt inget samtal fån honom. Jag brukar däremot undvika att bläddra fram den. För hans namn väcker minnen och minnen väcker sakand och saknaden får mig ur balans. Men känslan av att ha kvar hans nummer känns ändå bättre än känslan att radera den.

Att frigöra mig från dom symboliska föreningskedjorna känns som att lämna honom bakom mig. Det känner jag mig inte helt redo för ännu. Och då är vi där igen. Att inte kunna acceptera.

Men jag tror att jag känner när jag är klar att bryta dom sista banden. När just de specifika symbolerna inte längre har någon funktion utan har tappat sitt känslomässiga värde eller tagits över av nya. Då är det dags... Då är jag kanske redo att även acceptera.

Då var den här, trodde jag. Kikade ut genom fönstret och såg solen och den gnistrande snön. Slängde en blick på termometaren som visade -9C. Slängde ur mig ett litet "hurra" och gillade det jag såg. Ja, den var äntligen här. Vintern.




Kom tillbaka solen...

Natten till den 2.12.10 hittade jag Fanny förlamad i min säng. Framdelen var ok men bakdelen var orörlig. Dagar av oro följde. Vad skulle jag göra? Ångest, oro, tro och hopp, tvivlan och förtvivlan. Var det värt att operera eller skulle det bara medföra onödigt lidande? Skulle hon överhuvudtaget kunna bli bra? Var det kanske redan för sent?

Det är svårt att svänga dygnsrytmen tillbaka när man jobbat 10 dagar natt. Man är klarvaken fast klockan är inne på småtimmarna. I stället förskjuts sömnen och man sover alltför länge på morgonen. Sen sitter man fast i ekorrhjulet.

Natten är bra tid för tankar. Det är mycket man hinner behandla under de sömnlösa timmarna. Jag är förvånad hur mycket Peter har funnits i tankarna den senaste tiden. Samtidigt relaterar jag det julen. Konstigt vilken effekt julen har på känslorna. Men julen är ju en familjehögtid. En tid man ska dela, göra saker tillsammans. Hitta lugnet tillsammans. Gemenskap. Julen är kärlek. Då är det väl inte så konstigt att jag saknar Peter speciellt mycket just nu.


I natt låg jag och funderade över sorgearbete. Hur tung proscess det egentligen är. Och det är inte för intet det kallas för sorgeARBETE. Det är mera än ett heltidsjobb. Det är 24/7. En ständigt pågående känslobearbetning som pågår både i det medvetna och det undermedvetna.

Jag har funderat på hur man vet när sorgeatbetet är klart. När vet man när man har sörjt färdigt? Är sorgeatbetet klart när man inte längre gråter varje dag? När man inte längre känner ångest över att aldrig mera se honom mera? Är det klart när man slutat älta? När man inte längre tänker på honom varje dag?

Men jag saknar honom fortfarande. Och jag kan fortfarande inte ta ordet "acceptera" i min mun. För jag vill inte acceptera att han är borta, att han slets ifrån mig. Jag inser fakta - ja - men accepterar inte. För att acceptera känns som att tycka att det är ok. Och jag kommer aldrig att tycka att det är ok. Är det möjligt att bearbeta och sörja färdigt om man inte accepterar?

Jag har saknat honom så länge. Sörjt honom så länge. När sorgen äntligen har börjat lätta så känns det nästan skamligt. Förbjudet. Kärlekslöst. Har jag rätt att sluta sörja? Var min kärlek inte stark nog om sorgen plötsligt tar slut? Och ibland har jag svårt att skilja mellan saknad och sorg. Ibland känns det som om dom går hand i hand och är nästan samma sak. Och ändå olika.

Ja, det är mycket man hinner fundera över när man är sömnlös. Många känslor man hinner behandla och många problem man hittar lösningar på. Många frågetecken som blir hängande i luften, några man hinner räta ut.

Natten är en bra tid för tankar.

Det kändes bra att få fast mark under fötterna. Åka de dryga 400 kilometrarna mot Vasa. Känna lättnaden och glädjen. Känslan av att här hör jag hemma. Ja, jag kände verkligen att jag kom hem när jag kände den bekanta asfalten under mina fötter.

Visst har jag trivts hela tiden. Varit glad över flytten, känt att det här har varit rätt. Allt det nya har skingrat de dystra tankarna och fött nya minnen. Men den här känslan var ny. HEM!

Lättnad.

I det lilla glädjeruset beslöt jag mig för att gå och handla innan jag for hem. Tog mig tid att bara gå runt bland hyllorna och i lugn och ro söka det jag behövde. Och där, mitt i osthyllan, hälldes ett ämbar med minnen över mig. En liten episod med Peter. Ostsmaker. Skratt. Vi, han och jag, som höll om varandra. Alla minnen och tankar huller om buller.

Och precis där, mitt bland Camembert, Brié, Edamer och Gorgonzola nyktrade jag till från glädjeruset. Plötsligt spiknykter - och den spiken visste var den tog. Den grävde sig djupt i mitt kött och vred om en extra gång. Ja, det gjorde ont. Så till den milda grad att jag blev tårögd och vemodig men kände mig inte det minsta modig. Bara rädd. Att den här sorgen aldrig skall ta slut. Att jag för evigt jagas av minnen som släcker glädjeruset. Minnen som gör mig medveten om tomrummet.

Minnen som jag vägrar släppa för det är ju det enda jag har kvar.

Men jag svalde några gånger extra. Vände Mozarellan ryggen. Gick vidare och lämnade minnena kvar vid osthyllan. För idag ville jag inte gråta. Även om 10 dagar på ett stormande hav kändes både i kropp och själ så ville jag verkligen inte gråta. Nej, idag ville jag bara glädjas över att jag kommit hem. Till min stad. Där jag hör hemma.