Den Långa Vägen

7.6.2010. Måndag.
En helt vanlig dag. Jag åkte på jobb, satt på morgonmöte. Åkte ut på min första fotograferng för dagen. Solen sken - en fin dag. Den andra fotograferingen var en bit bort. Måste åka en knapp timme med bil. Jag och Andréa var nästan framme - vi satt och planerade hurudana bilder vi ville ha. Vi skrattade, skämtade.

Jag väntade på kvällen för i kväll skulle jag prata med Peter.

Telefonen ringde. "Dethär är från polisen i Jakobstad... vi har dåliga nyheter"

"Peter har hittats svårt skadad på en gata i Jakobstad....",
...."svår skallskada".....
"...Tammerfors sjukhus..."
"...ja, det skulle nog vara bra att du åkte dit så fort som möjligt....!

Fragment av meningar. Ord som kändes som iskalla nålar. Skallskada? Vad då skallskada? Jag hade ju varit i kontakt med Peter den natten. Hans sista sms kom 00.40. Fel Peter. Inte min Peter. Det var fel person.

Panik. Ångest. Hopp!
Hopp om att allt var ett skämt. Hopp om att dom tagit fel på person. Hopp om att allt skulle ordna sig. Hopp om att jag snart skulle vakna ur denna fruktansvärda mardröm. Hitta Peter bredvid mig och lugnt få somna om igen....
HOPP!

Tvivlan, förtvivlan. Tänk om??

Jag ringde sjukhuset i Tammerfors. Fick det slängt rakt i ansiktet. Det var MIN Peter. Och det fanns INGET HOPP. Inte ens ett litet, litet... Ångestens kalla hand som knöt sig runt strupen. Min enda tanke var att få komma till Peter så snabbt jag bara kunde. Få sitta ensam vid hans sida en liten stund, hålla hans hand i min. Få ta farväl.

En avbruten fotografering. Tillbaka till redaktionen. Allt var redan ordnat där - jag fick åka iväg genast. Andréa tog min hund Ellen. Jag rafsade ihop lite kläder - jag visste inte hur länge jag skulle stanna i Tammerfors.

En bilfärd jag bara har svaga minnen av. Jag pratade i telefon. Vägen mellan Vasa och Tammerfors kändes oändligt lång men försvann i dimman. Hur kan tre timmar försvinna? Alla tankar som snurrade, alla minnesbilder som kom upp - tankar på vad som har hänt. Ett virrvarr av fragment från vår tid. Frågor. Vad har hänt?

Väl framme vid sjukhusets intensivavdlening fick jag vänta i ett tomt mellanrum. Inte en männsika. Ingen information. Vad väntade jag på? Varför stod jag här? Varför fick jag inte komma in? Jag vet inte hur länge jag stod där - 5 min? 15? 30? Ångesten växte - den stund jag väntade ensam kändes som fyra resor till Tammerfors. Jag ville inte vänta. Jag ville bara komma in till Peter. Sitta hos honom. Känna hans närhet - varje sekund jag väntade var borta från den tiden. Varje sekund, som var mera värd än världens rikedomar.

En läkare kom. Han berättade om Peters situation. Han hade konstaterats hjärndöd samtidigt som jag kom fram. Alla tester och kliniska prov visade ett säkert resultat. Det fanns inte längre någon funktion i hans hjärna. Säkert resultat? Kan man lita på det? Tänk om ett under sker? Tänk om maskinerna har visat fel? Tänk om??? Låt mig komma till Peter nu.

Läkarnas obligatoriska fråga om organdonation... Hur skall man svara på en sån fråga, i det ögonblicket? Ja, riv honom i bitar, ta vad ni vill ha, plocka ut allt. Det är min Peter ni pratar om - min Peter ni vill skära i. Jag kunde inte svar någonting. Jag sa att vi åtekommer när hans dotter kommer.

Äntligen fick jag gå in.

Där låg han inskuffad i ett hörn i ett rum tillsammans med en annan patient. Slangar från munnen och näsan. En apparat som höll honom vid liv. Ljudet av pumparna. Klapprandet av fötter som snabbt rörde sig i korridoren och i rummet. Stönandet från den andra patienten. Nycklar som klirrade. Dörrar som öppnades och slöts. Prat. Hostningar. Där skulle jag ta avsked.

Hans hår var borta. Hans långa, fina och tjocka hår var rakat. Kvar fanns bara en snagg. Peter som hade tyckt om sitt långa hår. Hans egen symbol för frigörelsen - att vara sig själv. Den var borta.

Han var så varm. Hans händer så mjuka. Hans kind så len. Jag ville hålla hans händer för evigt, inte släppa taget en sekund - när jag släppte taget skulle han försvinna.

Jag fick bara några minuter och blev ombedd att vänta utanför. Läkaren skulle undersöka den andra patietenten. Jag kände besvikelse, ilska och maktlöshet. Jag vill inte bli utkörd, vill inte lämna Peter. Låt mig sitta kvar!! Men jag sa ingenting, jag gick ut.

Peters bror med fru samt Peters dotter Karolien anlände. Vi pratade, grät. Karoline och jag gick ut. Satt länge utanför sjukhuset. Vi pratade om alla minnen. Tankar som dök upp. Saknaden. Sorgen. Och organdonationen... Vi hade nästan bestämt oss att ge tillåtelse till donation. Vi tänkte det utifrån Peter, vad vi trodde han hade velat.

När vi äntligen fick komma in igen var det en ny läkardiskussion. Det var nu vi var tvungna att göra beslutet. Då kom Karoline ihåg att dom pratat om donation en gång och Peter hade sagt att han borde skaffa donationskort. Då blev det plötsligt mycket lättare att leva med beslutet. Det var så som Peter hade velat ha det.

Vi fick igen bara en kort stund med Peter. Jag stod vid hans sida, höll honom i handen. Böjde mig över honom och kysste honom på pannan. Samtidigt började tårar sippra ur hans ögon. Jag tittade på Karoline, hon tittade på mig - men vi sa ingenting.

Vi blev åter utkörda - nu började rullorna rulla. Tester, prover, kontroller - vem behövde vad, vilka organ skulle vara lämliga för vem. Det kändes som om Peters kropp blev en handelsvara, ett paket av olika ingredienser som skulle plockas ur paketet och delas ut. Det kändes makabert. Men det kändes trots allt rätt. Peters själ kunde dom inte ta, den hade redan lämnat kroppen. Kvar fanns bara det jordliga - som till slut ändå skulle återgå till mylla. Nu fick han leva vidare i någon annan - ge livet åt någon som annars inte skulle ha haft en chans. Peter gav in i det sista. Det sista han gav var sin kropp.

Vi väntade igen. Peters bror och fru åkte hem. Karoline och jag blev kvar. Vi ville få en sista liten stund med Peter innan vi gav oss iväg. Mellan alla prov och tester fick vi komma in en sista gång - 2 minuter sa dom.

Jag satte Peters hand mot mitt hjärta, min hand mot hans hjärta. Och åter igen började Peters tårar rinna. Vi frågade sjukskötaren varför? Hon kunde inte svara. Men hon förvissade oss om att allt var slut, hjärnan fungerade inte - han hörde inte längre, kände inte längre. Det var bara någon typ av reaktion. Liksom muskelryckningarna som kändes som om han tryckte min hand.

Men Karoline och jag visste. Hans fanns där. Hans själ fanns där och han visste - Han tog farväl.

Han finns fortfarande hos oss - men inte bland oss.