Den Långa Vägen

Jag har haft ett relativt bra veckoslut. På lördagen var jag med Stig och Ann-Christin och deras familj, först hemma hos dom och sen for vi ut till stugan. Alla hundarna var med, förutom Wilma, som fortfarande är på sommarläger hos uppfödaren. Alla tre njöt av tillvaron. Dom simmade flera gånger och man märkte att dom hade skönt när dom fick springa fritt hela dagen.

Jag hade en bra dag. Lugnt och fridfullt. Vi njöt av solen, simmade, var ut med båten en sväng och satt länge och pratade. Ro för själen. En vilodag från sorgen. Laddning av batterierna.

På söndagen fick jag vakna utan att genast bli straffad med ångestkänslor för att föregående dag varit bra. Så har mönstret varit hittills. Nu tvingade jag mig genast upp ur sängen. Tvingade mig att börja städa för jag hade hela hushållet upp och nervänt efter flytten. Orkade inte längre se all oreda. Var fullt sysselsatt så jag behövde inte tänka. Fortsatte med att göra bilder. Lyckades hålla tankarna borta. Sen kom Peters dotter Karoline ut en sväng och vi pratade minnen. Hon hade med sig en tavla som Peter målat när han var 11 år. Ett fönster - vad annat. Peter var fascinerad av fönster. Den var verkligen FIN. Man kunde inte tro att den var målad av en 11-åring. Men jag visste att Peter hade en konstnärlig ådra. Det såg man på hans sätt att fotografera. Han hittade vinklarna och tog vara på ljuset. Han var duktig.

Efter Karolines besök skulle jag förbereda mig för att åka på en match-show, där olika hundraser presenterades. Jag hade blivit tilfrågad om jag kunde komma och representera Kinesisk nakenhund. I ett svagt ögonblick lovade jag. Hade i baktankarna att kanske det skulle vara bra att gå ut bland folk - men tji fick jag. När det började närma sig anföll ångesten. Hur skulle jag kunna gå dit, bland alla människor? Jag skulle känna mig uttittad. Vilken fånig tanke egentligen. Och hur roligt är det att vara tvungen att gå dit helt ensam? Det var ju en typisk tillställning för familjen. Söndags göra-tillsammans-med-familjen-grej. Det lär ta en stund innan jag får uppleva det igen. Om en någonsin. Men samtidigt som jag kände det motbjudande att åka så kände jag att jag måste gå för att jag lovat.

Hade tänkt ta med alla hundarna, men visste att jag inte skulle kunna ha med alla på uppvisningen. Och jag hade ju ingen Peter som kunde sitta och hålla dom andra medan jag presenterade Agnes. Min hundvakt kunde jag inte heller ta hjälp av, eftersom han är en han och inte en hon. Det skulle bara bli en massa skvaller om vi visade oss tillsammans - även om han bara är hundvakt. "Knappt hinner hon få Peter i graven så springer hon redan runt på stan med en ny..." Det har varit tillräckligt skvaller redan i sommar fast jag inte ens varit i samma stad. Bara för att en man går runt med mina hundar så måste det ju betyda att vi har en relation. För människor "vet" ju så mycket. Ja. fy fasen. Man borde ju inte bry sig. Men det gör man. Och låter sig påverkas, dessutom. Börjar ändra på ett normalt beteende till ett onormalt bara för att ingen skall ha något att skvallra om. Det är ju egentligen löjligt.

Slutresultatet blev att jag åkte ensam med Agnes. Dom andra två fick stanna hemma och missa det roliga. Agnes var exemplarisk. Inget tjattrande och skällande på andra hundar, eftersom mamma Fanny inte var med och drog igång morr-och-skäll-konsterten. Konstigt hur deras beteende ändras i flock.

Men - det bästa veckoslutet hittils, sen Peter dog. Bara ett bakslag. Det är också en början...