Ingenmanslandet
Jag känner fortfarande den djupa sorgen ibland. Men ännu mera känner jag saknaden - den tröstlösa och brinnande längtan efter just hans närvaro. Det är saknaden och avsaknaden av honom som gör mig mest förtvivlad. När det känns som om inget aldrig någonsin kan bli riktigt bra när han inte är här. Varje gång hans ansikte dyker upp i mitt medvetna känner jag det där välbekanta stinget inom mig. "Aldrig mera" blir väldit påtagligt och smärtsamt.
Samtidigt försöker jag planera framåt. Se en ny framtid någonstans. Bygga ett nytt liv och möta nya utmaningar. Jag har medvetet försökt göra stora beslut i mitt liv. I det ingår bland annat att flytta och visst har jag kännt någonslags återhållsam iver i att planera den nya lägenheten och skaffa inredning och annat trevligt. Men rädslan finns där ständigt. Och saknaden finns där jämt. Det bromsar min glädje.
Så jag befinner mig någonstans i mitten. Inte här och inte där utan någonstans som inte går att definiera - ett själsligt ingenmansland.
Jag har ju gått en så kort väg i förhållande till dig och jag känner bara saknad och ensamhet ingeting hjälper.Nu när våren är här är saknaden ännu värre jag kan inte ta till mig allt det vackra.Utanför fönstren blommar vitsippor och blåsippor men jag ser det inte Påsken är här men inte för mig jag bryr mig inte.Jag undrar bara när skall denna hemska ångest släppa sitt stryptag om mitt liv?Du skriver så träffande och det är så lätt att förstå men samtidigt så förstår jag ju att det kommer att ta tid att börja känna livsglädje igen.Han var mitt hela liv liksom din Peter var det för dig och då är det svårt att gå vidare.
Kramar från mig/Leila
Till Leila
Jag kommer ihåg när min doktor sa att jag ska räkna med ett år innan det börjar vända. Känslan av frustration och ännu mera ångest. Hur ska en människa stå ut ett år med ständigt ångest, saknad och längtan? Det har snart gått ett år och här är jag fortfarande. Kan inte sluta förvånas över hur mycket man klarar av i sorgväg.
Sorgen har avtagit. Mörkret är inte längre lika mörkt. Men saknaden har jag svårast att hantera. Den har jag inte ännu lärt mig att leva med. Samtidigt går humöret och känslorna upp och ner, som en berg och dalbana. Periodvis har jag mått riktigt bra. Sen kommer motgångar och allt svänger i ett slag. Men så verkar alla i vår situation ha det.
Jag tror att den kommande årsdagen får mig mest ur balans. Liksom månadsdagarna. Det är märkligt hur en datum kan etsa sig fast i minnet. Hur en dag kan få så många tankar att komma up till ytan. Den 7. kommer alltid att vara min olycksdag. Liksom nyårsafton alltid kommer att vara förknippad med dåliga minnen för dig.
Men jag har ju haft bra dagar emellanåt. Varit inne i den sorgfria zonen och fått vila min själ. Ta vara på alla sådana dagar och stunder du får. Även om det betyder bara en minimal lättnad. Det är därifrån man får kraften att ta sig genom dom dåliga dagarna.
Jag önskar dig kraft och styrka på din vandring och att det snart skall börja vända till det bättre.
Kram, Lisen
Tack snälla du det hjälper med dom tröstens ord du ger mig och jag hoppas verkligen att du har rätt och att det blir bättre.Du vet ju för du har ju gått ett långt stycke och som du säger det går verkligen upp och ner.Jag skall försöka att ta vara på dom stunder som är bra och lära mig att se dom saker som är bra.Min man skull ju inte vilja att jag är så förtvivlad jag vet ju det han sa alltid "Njut av livet" Jag skall försöka.
Kram/Leila
