Den Långa Vägen

I världen är du bara någon - för någon kan du vara hela världen!

Senare är mycket bättre än förr

När allt är bra så är det så lätt att säga hur man skulle och borde göra. Man tror sig veta hur man skulle handla, men när man väl är där så är allting annorlunda.

Mina hundar har alltid gått i första hand. I stället för att avvakta har jag rusat på telefonen och beställt tid till veterinär vid första lilla krämpa. Ja, kanske har jag lagt ner en och annan onödig peng på veterinärkostnad bara för att försäkra mig. Men för mig har det aldrig känts som bortkastade pengar. Aldrig. Inte en enda gång. För pengar är bara pengar - djurens hälsa har varit mycket mera värt än hur många pengar jag har haft kvar på banken.

Jag har alltid handlat av kärlek till hundarna. Nu står jag inför det största kärleksbeviset - och klarar inte av att göra beslut. Jag vill inte låta Fanny gå. Jag vill vänta och avvakta och se om det blir bättre. Jag vet att vi måste skiljas förr eller senare - men jag vill att det ska vara senare. Mycket, mycket senare. För senare är mycket, mycket bättre än förr när det gäller att skiljas från en kär vän.

Jag satt vid Fannys bur och smekte henne över huvudet. Hon tittade på mig och slickade min hand. En blick av tacksamhet från dom nötbruna ögonen fick mig att känna vanmakt. Hur ska jag kunna släcka livet från dessa ögon? Men hur ska jag kunna möta smärtan från samma ögon utan att känna skam över att jag inte befriar henne från smärtan?

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag önskar att det ska ske ett under. Att ryggen läker och hon börjar gå igen. Att allt blir som förut och ännu bättre. Jag önskar! Jag vill hoppas! Tro, att det finns någon som vill låta Fanny vara kvar här en tid ännu. Avvaktar. Väntar. Försöker rättfärdiga mina beslut. Ser Fannys blick...

 

If it should be that I grow weak

And pain should keep me from my sleep,

Then you must do what must be done,

For this last battle cannot be won.

You will be sad, I understand.

Don't let your grief then stay your hand.

For this day, more than all the rest,

Your love for me must stand the test.

We've had so many happy years.

What is to come can hold no fears.

You'd not want me to suffer so;

The time has come -- please let me go.

Take me where my need they'll tend,

And please stay with me till the end.

Hold me firm and speak to me,

Until my eyes no longer see.

I know in time that you will see

The kindness that you did for me.

Although my tail its last has waved,

From pain and suffering I've been saved.

Please do not grieve -- it must be you

Who had this painful thing to do.

We've been so close, we two, these years;

Don't let your heart hold back its tears.

-Författare okänd-

Fanny med sin älskade dotter Agnes

Ja så delar vi även denna b iten efter den förlust vi redan har...att behöva avgöra när det är dags.
Jag avundas dig inte men vet ungefär hur du har det då jag sitter där själv, granskar och funderar, undrar hur mycket hon visar och inte...jag håller tummarna för er - att det blir bra och att vi får lite mer tid...
Kram

oj, inte nåt trevligt eller lätt beslut att ta. Hoppas jag aldrig behöver vara i den sitsen,även om den dan förstås kommer förr eller senare.
Har Fanny väldiga plågor är ju det humanare att låta henne gå, men i annat fall skulle jag nog avvakta lite.
Kommer inte på nåt mirakelmedel nu just att ta till förutom arnika-ett homeopatmedel som är bra mot all värk i leder, muskler och skelett. Min hund får numera nivelamin, fiskolja och kalcium-magnesiumblandning, allt för att ryggen ska må så bra som möjligt. Sen fick jag ett råd av Antti Heikkilä, en ortoped som tänker lite annorlunda än andra läkare. Han sa att för människor med ryggvärk hjälper det att ta bort alla slags födoämnen av sädesslag. Det ger jag annars heller inte, eftersom jag BARFar, men numera är jag stenhård att ingen ger henne nåt gjort på mjöl osv.

Jag hoppas verkligen att Fannys situation reder upp sig på det sätt som är bäst i denna stund. Styrkekramar!
h. Maria