Den Långa Vägen

I dag har det gått ett halvt år sen jag tog farväl av dig. Sex månader sedan vi skulle vända blad och börja på något nytt. 184 dagar sen du togs ifrån mig. Ja, Peter, det blev något väldigt nytt för mig. Men inte så som vi hade tänkt. Istället blev det något vi aldrig kunnat ana, förbereda oss för. För livet tog en vändning som man mest av allt hade fruktat.

Mycket har hunnit hända. Jag har blivit tvungen att lära mig att leva utan dig. Lärt mig att leva med den ständiga saknaden som en osynlig följeslagare. Leva utan ditt glada skratt, dina armar runt mig och din kroppsliga närvaro. Utan din kärlek, dina blå ögon och din doft. Jag saknar dig i mitt hjärta. Saknar dig i mitt liv och min vardag. Känner den stora tomheten efter dig som får mig att känna mig så ensam. Men jag har lärt mig att leva, även om jag ännu bara tagit stapplande steg i min nya framtid - i den framtid där du inte finns närvarande annat än som en djup kärlek inom mig och som minnen som värmer och tröstar mig. Du finns närvarande som en känsla, en förnimmelse. Som en fläkt av din andedräkt mot min hud. En själslig närvaro som ger mig ro.

Snart är det jul men jag känner ingenting. Ingen glädje eller förväntan. Ingen mysig julstämning med pynt, funderingar över julmat och jularrangemang. Ingen  "Hosianna" eller "Sylvias julvisa". Inget smussalnde med klappar och paket. Ifjol var det en väldigt speciell jul vi såg fram emot. Det var länge sen julen haft en sån stor betydelse i våra liv. Julen hade plötsligt fått tillbaka den magiska stämningen. Plötsligt hade julgemenskap och familj fått tillbaka sin betydelse. Vårt liv andades kärlek.

För exakt ett år sen väckte du mig med ditt sms: "God morgon! Jag saknar dig så. Och älskar dig!" Att få vakna till dina små hälsningar var den bästa starten på dagen - utöver dom dagar jag fick vakna upp tillsammans med dig. Jag blev så varm inom mig. Munnen kunde inte låta bli att le. Hjärtat kändes sprängfyllt av kärlek. Den kärleken finns fortfarande kvar.

Jag älskar dig fortfarande lika starkt, Peter. En kärlek som aldrig kommer att försvinna. Kanske kommer den att ändra skepnad med åren, men du kommer alltid att ha ett eget rum i mitt hjärta som bara är till för dig. Hur skulle jag någonsin kunna sluta älska dig? ♥ ♥

Vår lilla stad