Efter sol kommer regn

Ett uppfriskande regn. Hade önskat mera efter all sol. Känner mig mera hemma med regnet nu. Passar bra in i det känslomässiga stadiet jag befinner mig i. Kanske har tårarna samma uppfriskande verkan på själen bara jag orkar ta mig genom störtregnet först.

Kände doften av Peter i mitt sovrum när jag kom hem. En tydlig doft - har han varit här?

Igår läste jag i boken "Själsfränder". I boken finns 8 kapitel. Jag hoppade direkt till kapitel 7.
Någon som vakar över dig - Att lära sig leva utan sin själsfrände.
"Om du tror att vi har en själ, då tror du att livet är evigt. Vår själ existerar oberoende av vår fysiska gestalt. Själen finns långt innan vi föds till den här världen och fortsätter att finnas långt efter det att vi har lämnat jordelivet. Själen har ett eget liv som inte är beroende av den mänskliga kroppens existens. Till skillnad från hjärtat är den inte ett organ. Själen kan man varken se eller ta på.

Att en person som vi har känt och älskat i detta liv går vidare till andevärlden betyder inte att även bandet mellan oss upphör. Ofta blir det starkare och intensivare. När vi talar om att andar vakar över oss befinner de sig inte bokstavligen "över" oss. Andevärlden svävar inte där uppe i himlen ovanför jorden som en stor sänghimmel. Den finns runt omkring oss. Andevärlden har ingen geografisk placering, den går inte att ta på.

När vi sörjer är det för vår egen skull, för det liv vi måste leva ensamma. Att någon går över till den andra sidan är inget vi bör sörja utan fira. Begravningar, gravar, krematorier - allt detta är till för de levande. Leta inte efter den bortgångne där, för där finns han eller hon inte. Vi har blivit betingade att tro att den vi älskar är i graven. Men det enda som finns där är det skal som blev kvar när anden trädde in i andevärlden.

Vår älskade är alltid hos oss, nära oss, varje dag i livet. Att själen inte längre finns hos oss rent fysiskt spelar ingen roll eftersom den kärlek vi upplevde tillsammans i grund och botten var så mycket mer än den fysiska kärleken. Den kärlek vi kände för vår själfrände var rätt från första början, ett andligt och känslomässigt band - en evig kärlek. Han eller hon har inte tagits ifrån oss utan är hos oss fortfarande, tar hand om oss och vakar över oss"

En kväll, innan begravningen, steg Ellen plötsligt upp från soffan och tassade till sovrummet. Jag hörde hur hon gnällde svagt. Jag gick till sovrummet och Ellen stod på sängen och vädrade med nosen i luften. Hon gnydde samtidigt som hon rörde sig som om hon sökte något. Plötsligt kände jag en behaglig, svag vind svepa runt mig och jag rös till av välbehag. Kände en obeskrivlig, behaglig glädje inom mig och jag märkte att jag stod och log. Lika snabbt som känslan kom var den borta.

Peter visste att det finns en annan dimension i varandet än den vi kan se och bevisa. Han kände på sig saker, liksom jag, och kunde ana saker på förhand. Ibland kunde han säga att han haft obehagliga känningar - ofta i samband med att jag inte mått bra. Min smärta var även hans smärta, liksom tvärtom.

Vad är värst?

Att vara ensam? Saknaden? Att inte kunna dela smärtan eller glädjen med honom? Att inte kunna se en framtid utan Peter? Sorgen? Maktlösheten? Tårarna?

Allt är värst. Bara att öppna ögonen på morgonen är värst. Att ta sig genom dagen. Andas. Finnas till.

Hundrastgården har blivit mitt andningshål. Där hittar jag någonslags ro som jag inte hittar någon annanstans. Där kan jag tillåta mig tankar som gör ont, låta gråten komma. Jag bara går och går. Varv efter varv. Känner lugnet med hundarna - kända och okända. Fyller mig med tystnaden.




 

Ellen och hennes nya kompis, basenjin Lego

 





Kommentarer
Postat av: Emma

Är inne här och läser ibland, bara så du vet. Även om jag inte varje gång lämnar någon kommentar. Det gör så ont att läsa det du skriver, men av nån anledning möts jag också väldigt många vackra tankar i dina funderingar.

2010-07-01 @ 10:09:18
Postat av: Maria

Hundar är mycket känsligare än oss vad gäller andevärlden, de är inte avstängda som vi oftast är. Min hund har mött flera energier under sitt liv, hon har inte alltid gillat det hon mött, men jag har blivit varse om att det varit nåt på gång. Jag tror också på att när jordelivet är slut är inte livet slut utan det fortsätter ut i det oändliga. Men det är ju ingen tröst för nån som mist en person att veta att han finns där med dig även om han inte syns, tyvärr. Det är skönt att du hittat en oas, hundrastgården, där du kan vara den du är och inte behöva göra dig till för nån. Jag trivs med hundar när jag behöver känna mig trygg, har alltid suttit och "pratat" med dem, de ger en mer än man förstår.

2010-07-04 @ 09:51:47
Postat av: Mette

Du skriver så fint. Jag förlorade min kära Janne i oktober 2009 och saknaden är stor. tack för att jag får ta del av dina tankar. Ta väl hand om dig och dina.

Mette

2010-07-09 @ 08:26:25
URL: http://www.metteshemsida.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0