Min ödessyster
Jag fick ett samtal idag. Av en ödessyster. Vi känner inte varandra från förut. Hon hade läst min blogg och kännt igen sig i min berättelse och tog därför kontakt. Vi har gått samma väg, haft samma erfarenheter, har båda fått möta våra själsfränder - och förlorat dom.
Vi pratade länge, kände igen varandras historia. Tänk om Peter och Mikael fått träffa varandra - vilket möte det hade blivit. Dom var så likadana - eller var dom? Eller var det våra upplevelser av den sanna kärleken som var likadan?
Jag kände igen så mycket i hennes berättelse - hur hela livet förändrades när dom möttes. Hur värderingarna förändrades - hur alla yttre faktorer totalt tappade sin betydelse. Känslan av att ha hittat hem - att ha hittat svaret på den gåtfulla längtan man burit på. Den befriande känsla av att man fick låta maskerna falla och man fick tillåtelse att vara sig själv. Intensiteten - men också alla rädslorna man hade att brottas med.
Vi pratade om döden. Den svarta sorgen efter bortgången, den starka saknaden - skuldkänslorna. Varför ringde jag inte just den kvällen, tänk om det samtalet hade ändrat på allt. Tänk om han då hade stannat upp en stund - inte varit på just den platsen vid just den tidpunkten. Varför var det på lördagen och inte söndagen vi pratade 2,5 timme i telefon? Tänk om...
Hade det gjort någon skillnad? Hade ödet haft överseende och låtit honom komma undan? Hade ödet gett honom ett bonuskort med extra tid om jag hade ringt i stället för att jag sände textmeddelande? Eller hade Peter redan använt sitt bonuskort? Tagit ut all den extra tid han kunnat få... Eller var det kanske lördagens samtal som räddat honom och gett honom en dag till? Eller var det så enkelt att ödet var förutbestämt - hans dagar tog slut just den svarta dagen?
Vi pratade också om alla minnen vi hade. Hur högtider saknade betydelse för vi gjorde vardagen till en liten fest. Små episoder ur vardagen som etsat sig i minnet - och jag kände att jag log. Första gången sedan Peter dog kunde jag känna någonslags glädje över allt det vackra jag har fått med honom - inte bara sorg över att jag förlorat honom. Det kändes befriande.
Som min kloka ödessyster sa; saknaden kommer inte att försvinna men du kommer att lära dig att leva med den.
Vi pratade länge, kände igen varandras historia. Tänk om Peter och Mikael fått träffa varandra - vilket möte det hade blivit. Dom var så likadana - eller var dom? Eller var det våra upplevelser av den sanna kärleken som var likadan?
Jag kände igen så mycket i hennes berättelse - hur hela livet förändrades när dom möttes. Hur värderingarna förändrades - hur alla yttre faktorer totalt tappade sin betydelse. Känslan av att ha hittat hem - att ha hittat svaret på den gåtfulla längtan man burit på. Den befriande känsla av att man fick låta maskerna falla och man fick tillåtelse att vara sig själv. Intensiteten - men också alla rädslorna man hade att brottas med.
Vi pratade om döden. Den svarta sorgen efter bortgången, den starka saknaden - skuldkänslorna. Varför ringde jag inte just den kvällen, tänk om det samtalet hade ändrat på allt. Tänk om han då hade stannat upp en stund - inte varit på just den platsen vid just den tidpunkten. Varför var det på lördagen och inte söndagen vi pratade 2,5 timme i telefon? Tänk om...
Hade det gjort någon skillnad? Hade ödet haft överseende och låtit honom komma undan? Hade ödet gett honom ett bonuskort med extra tid om jag hade ringt i stället för att jag sände textmeddelande? Eller hade Peter redan använt sitt bonuskort? Tagit ut all den extra tid han kunnat få... Eller var det kanske lördagens samtal som räddat honom och gett honom en dag till? Eller var det så enkelt att ödet var förutbestämt - hans dagar tog slut just den svarta dagen?
Vi pratade också om alla minnen vi hade. Hur högtider saknade betydelse för vi gjorde vardagen till en liten fest. Små episoder ur vardagen som etsat sig i minnet - och jag kände att jag log. Första gången sedan Peter dog kunde jag känna någonslags glädje över allt det vackra jag har fått med honom - inte bara sorg över att jag förlorat honom. Det kändes befriande.
Som min kloka ödessyster sa; saknaden kommer inte att försvinna men du kommer att lära dig att leva med den.
Kommentarer
Trackback
