Den Långa Vägen

7 dagar bakom mig. Ännu 3 dagar kvar. Smärtgränsen börjar komma emot. Ångesten har börjat dyka upp och tröttheten trycker på innifrån. Inte bara en fysisk trötthet utan en inre trötthet. Min mun orkar inte le lika ofta mera, det börjar kännas ansträngt och motvilligt. Känns mera som en grimas. Irritationen har börjat visa sig. Orkar inte vara så förstående när fulla människor försöker vara lustiga. Energifältet håller på att ändra färg mot kall. Jag orkar inte spela glad när jag inte är det. Jag har fullt upp med att dölja min ilska. Olustkänslan känns påtaglig och jag börjar räkna timmar.

Jag saknar Ilse. All den energi hon gav. Otroligt vilken inverkan människor har på varandra. Hur viktigt det är att få jobba med människor man fungerar ihop med. Ger och får energi av.

Jag saknar Peter nu. HANS sms, HANS telefonsamtal. HANS saknad. Ibland har jag pinat mig med att läsa hans gamla sms, gråtit av längtan. Förbannat mitt öde. Varför skulle det gå såhär? Varför måste han gå och ta all sin kärlek med sig? Lämna mig här i saknaden. Men Peter har det bra. Jag vet att han har det bra. Hans själ har det bra. Det är jag som ska fortsätta den långa vägen ensam...