På gränsen till skede tre
Den första snön har kommit. Små högar av hagel liknande korn låg på gräsmattan idag. Det var råkyla i luften och nattens stormar hade satt sina spår i träden. Träden börjar vara nästan utan löv på öppna ställen, där stormen kommit till. Vi är på gränsen till vinter.
Jag har tagit mig genom den första sommaren utan Peter. Den första hösten är redan på god väg. Igår, när jag låg och lyssnade på stormen som ven och rev i takplåtarna, kände jag dendär ofattbara längtan efter att få krypa ner hos Peter. Mörker och kyla ute - värme, Peters famn, ett brinnande ljus här inne. Det är så jag hade velat ha det. I stället låg jag ensam och lyssnade. Försökte komma ihåg hur hans hand kände. Märkte att jag har börjat glömma detaljer. Hur kändes Peters hand i min? Jag kommer ihåg att den var liten, varm och mjuk - men hur kändes den? Jag kan inte längre känna känslan i min hand, bara som konkreta minnesbilder. Liten - Varm - Mjuk.
Jag vill inte glömma men jag måste. För att läka. För att kunna anpassa mig så är jag tvungen. MEN JAG VILL INTE. Jag vill komma ihåg varenda minsta lilla mikroskopiska detlaj, men minnet vägrar. Det är så människan fungerar - man glömmer så man inte minns vad man skall sakna. Men medvetenheten klamrar sig fast med våld tills man är tvungen att släppa greppet. Låta minnena blekna och själen läka. Men först ska jag genom alla skeden. Snart är det vinter. Jag står redan på gränsen till det tredje skedet. Efter den långa vintern är det bara våren kvar och så är cirkeln sluten...
Den första snön 12.10.2010
Kommentarer
Trackback
