Den Långa Vägen

Det är märkligt hur man kan gå runt och känna på sig saker men inte kunna definiera vad det handlar om. Man bara känner den där gnagande oron. Jag har haft mina känningar sen lördagen - igår fick det sin förklaring. Jag krockade bilen. Ingen kom till skada - annat än att min självkänsla som fick en törn, bilen nån buckla och lackeringen skrapad pluss ett hål i min budget.

Det är väldigt sällan känningarna inte för något dåligt med sig - ännu mer sällan att man kan förutsäga vad dom beror på. Jag hade väntat mig något helt annat. Hade trott det gällde andra saker. Men känningarna försvann så jag har väl fått min förklaring.

Jag började på allvar titta på utställningsbilderna igår. Insåg att det inte bara handlar om att titta på bilderna. Välja bilder. Editera bilder. Dom skall också ställas ut. Jag ska göra min statement. Kunna vid behov berätta om bilderna. Hur ska det gå till? Bara tanken fick den där klumpen i halsen att växa. Det var tillräcklig orsak för att få igång den lokala regnskuren av tårar. Det behövs inte mycket.

Men kanske tiden jag arbetar med bilderna bygger upp förmågan och styrkan att klara av det. Jag ställde mig ju upp på begravningen också och höll mitt tal - något jag aldrig hade trott skulle vara möjligt. Inte utan att bryta ihop i alla fall. Det gjorde jag ju inte - bröt ihop. Inte just då.

Jag har saknat Peter extra mycket dom senaste dagarna. Ensamheten har varit väldigt påtaglig och jag har känt mig väldigt, väldigt liten.