Jag har ont i halsen. Inte mycket, men det gör ont när jag sväljer. Irritationshostan har fortsatt nu i nästan 6 veckor och sätter igång så fort jag lite rör på mig. Känner mig inte förkyld egentligen, bara irriterad av hackhostan. Att gå runt och låta som om man hade lungsot. Eller som om man var storrökare. Jag som inte ens röker. Passade på att köpa hostmedicin när jag hämtade ut Fannys dundervärktabletter.
Fanny verkar må en aning bättre idag. Har inte ständig värk i alla fall. För hon orkar vifta på svansen och visa intresse för godsaker. Men hon går dåligt och ostadigt. Vänstra benet släpar efter eller så har hon det i luften när hon går. Helst ligger hon i buren och det ska hon göra ett par veckor framöver. Vila, vila och vila. Hennes dotter, Agens, håller henne gärna sällskap.
Jag känner mig på något sätt själsligt uttömd. Inte kroppsligt trött men huvudet vill vila från oljud. En riktigt fredagskänsla. Ska försöka utnyttja veckoslutet till att verkligen ta igen mig. Nästa vecka börjar slutarbetsseminariets andra del vilket betyder skola varje dag. När den veckan är slut är det dags för jobbet igen.
Jag saknar Peter. Jag har fredagskvälls blues. Kan inte fatta att man kan sakna någon så länge och så intensivt. Med en såndär ångestsaknad som känns i hela kroppen. Saknad efter någon som inte finns här. Någon man vet aldrig kommer att finnas här mera. Ändå saknar jag honom. Varjenda eviga dag. Och varje gång jag inser att den här verkligheten kommer att vara för evigt så kommer ångesten. Evigheten känns så oändligt stor. Så oändligt lång. Och i den oändligheten ska jag vandra vidare - utan Peter. Den tanken blir bara för stor att behandla. Även om hjärnan förstått så har hjärtat ännu inte vant sig med verkligheten. Kommer det någonsin att vänja sig? Kommer mitt hjärta någonsin att kunna sluta sakna Peter. Just nu känns det som om det aldrig kommer att förändras.
