Den Långa Vägen

Jag firar Runeberg. Med en ny Runebergstårta och en flaska Pommac. Ensam, men rätt nöjd ändå. Runeberg var min idol när jag var liten. Den första boken jag läste var varken Pippi Långstrump eller Nalle Puh eller någon annan barnbok som var i populär och barnvänlig. Nej, den första boken jag traglade mig genom som 5-åring var J. L. Runebergs Fänrik Ståls Sägner. Ett gammalt exemplar som farmor hade. Pärmen var lös. Sidorna var slitna och söndriga och fyllda av fingermärken och hundöron. Men jag älskade den och jag läste den om och om igen. Visst läste jag Hos Lisa och Lasse också men "Mor ror" och "Far är rar" tråkade snabbt ut mig. Fänriks Ståls Sägner var så mycket intressantare och så spännande. Jag älskar den fortfarande.

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,

Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;

När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned

Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

 

Man viste på Sven Dufva då. Han hade kämpat ut,

Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;

Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,

Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

 

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,

Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;

Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,

Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

 

Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli,

Så talte generalen blott, den visste mer än vi;

Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,

Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm.

 

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,

Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.

Ty visst var tanken, mente man, hos Dufva knapp till mått;

Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.

 

Jag läser Fänrik Ståls Sägner fortfarande.  Sven Dufva är min favoritdikt i boken ännu idag. Nu är det jag som sitter med näsduken i högsta hugg och torkar tårarna. Idag förstår jag hur man kan bli rörd av ord. Då, som 5-åring förstod jag inte varför farmor grät.

Jag var och tände ljusen på Peters grav och stod där och tänkte på Sven Dufva. Peter, som också hette Sven. Och han var min Sven Dufva. Till motsats från Runebergs version, så hade Peter blivit försedd med mera vett än mången annan. Men han var ändå sin egen. Gjorde saker på sitt sätt som ibland kändes aviga och lite tvärtom för att passa in i allas tycke och smak. Men i slutändan blev det ändå alltid rätt. För Peter hade, liksom Sven Dufva, ett gott hjärta.