Jag är inte speciellt förtjust i massträffar. Där folk skall samlas i grupp innanför ramen av någon händelse. Bröllop, dop, begravningar - klassträffar. Det är främst för att jag känner mig obekväm bland okända människor eller människor jag inte normalt umgås med. Eller människor jag inte har något gemensamt med. På jobbets vägnar har jag inga problem att prata och umgås med idel okända människor, för där har jag ju en given roll. I massträffar är jag bara en i mängden och jag vet inte vilken roll jag tilldelats av olika människor. Detta bör inte missförstås - problemet är inte att jag är en i mängden utan att jag inte vet min roll i sammanhanget. Känner den där pinsamma tystnaden som upstår när man rabblat de obligatoriska fraserna. Åh, vad kul att se dig. Det var länge sen. Vad sysslar du med? Jaha. Har du barn? Gift? Ok. Och sen rabllar man själv de samma svaren och sen uppstår den pinsamma tystnaden. Vad säger man sen?
I går hade vi klassträff. Det har gått 30 år sedan vi gick ut nian. Under årens lopp har det ordnats några träffar. Själv har jag deltagit i 5-års träffen. Efter det har jag inte deltagit eftersom ingen inbjudan nått fram. Jag bodde ju inte i byggden och FB är ett för nytt påhitt. Nu var det alltså 25 år sedan senaste gång. Jag velade och velade. Kände inte riktigt för att gå men samtidigt var jag nyfiken. Och av någon outgrundlig anledning kände jag någonslags ångest djupt i maggropen. Ville jag verkligen utsätta mig för den där pinsamma känslan. Ville jag köra två gånger en timme när jag skulle upp tidigt följande morgon?
Men som vanligt tvingade jag mig att åka. Tog mig i kragen och beslöt att kvällen får bli precis som den blir. Och den blev oförskämt trevlig. Nästan 50% av klassen fanns på plats. Det mest fantastiska var att alla i vår årskurs fortfarande var i livet. Inte ett enda dödsfall. Det var många jag kom ihåg och kände igen. En del kände jag till utseendet men namnen hade jag glömt. Ett fåtal har jag umgåtts med de senaste åren. Men det var verkligen en riktigt gemytlig träff. Jag hade tänkt sticka mig in och äta med dom andra. Byta några ord med dom jag kände mig bekant med och sen återvända hem till min trygga vrå. Men jag kom mig inte därifrån före småtimmarna. Klockan närmade sig 00.30 innan jag slitit mig från samtalen. Och jag tyckte uppriktigt att det var synd att åka hem så tidigt. Men jag var helt enkelt tvungen.
Vad hade hänt på 30 år? Vi var en aning äldre, hade bra mycket mera erfarenhet och - förhoppningsvis - var vi lite klokare. Nån kilo hade vi satt på oss, så som man bör när man kommit i den här ansenliga åldern. Några rynkor rikare var vi väl alla. Men jag måste säga att vi var ett riktigt ungdomligt gäng "tanter och farbröder". Några hann man prata med men många hälsade man bara på. Tiden var så kort och så mycket att ta igen. Inte en enda gång fick jag den pinsamma känslan. Inte en enda gång tänkte jag att jag gjort fel val som kom på årsfesten. Tvärt om. Jag är väldigt glad att jag gick på festen. Väldigt glad.
Årgång 78-81
Jag, Marika och Mayvor
Samvaro innan maten
Helena till vänster ordnade festen och avtackas med blommor av Nette
Maten lät sig väl smaka
Benita, Carola, Maria, Mia och Camilla
Carola, Gunilla, Maria, Lisbet, Mia och Camilla
Jeppo-gänget var skralt representerat, endast Marina, jag och Björn
Någon försöker få ordning på klassen för fotografering
