Livskvalitet
Hur skönt är det inte att vakna och se att det blir en härlig, solig dag. Att se morgonens först solstrimmor smyga sig in mellan persiennerna. Att få en morgonpuss av en gosig hund och dessutom få sitta en stund med dottern, innan hon åker iväg till skolan - det kallar jag för livskvalitet.
Jag tog god tid på mig. Tänkte inte en enda stressig tanke. Bestämde mig för att inte ha ett enda måste på hela dagen. Den här dagen var till för att avnjutas med lugn och ro, frisk luft och glädje. På med varma kläder på både mig och hundarna och sen bar det av på promenad.
Luften kändes så ren. Solen var så klar och varm och jag kände att det faktiskt kommer en vår i år också.
I dag - en dag med förgylld kant.
Vilken härlig morgon
Tjejpromenad med guldkant
Vem spanar man in?
Det är ju självaste Amor
En aning trögt
De senaste dagarna har det varit hundar som har varit på agendan. Alla hjärtans dag gick i fotograferingens tecken. Hundfotografering med och utan familjemedlemmar hos stadens djuraffär. En provisorisk studio nere i källaren bland all hundmat och andra tillbehör. En trevlig liten happening som drog en hel del folk OCH ett par katter minsann. Så följande dag satt jag med en hel hög med foton som skulle editeras. Kul, men tungt i längden att bara sitta still. Det blev totalt ca 10 timmar editering.
Idag beslöt jag mig för att med Ellen och åka ut på stan och ta lite bilder. Det var -10 på morgonen men på eftermiddagen hade det sjunkit till -5. Inte mycket, men det kändes minsann i kinderna. Det blåste lite och gjorde att det kändes mycket kallare.
Ellen var väl påklädd men inte ens det hjälpte, för fötterna började frysa. När vi steg ur bilen för andra gången och begav oss ut i snön så satte hon bromsen på och vägrade att flytta på sig. Hon ställde sig att stå med en sån min att jag inte kunde annat än skratta. Jag försökte locka och bara fortsätta, men det struntade hon i. Hon vände på tassen och stack till bilen. Så var det med det. Är man drottning så är man.
Lite trögt känns det. Som om inte kroppen riktigt vill det jag vill. Är lite trött både till kropp och till själ. Men det tar sig...
Ellen stötte på Poju på promenaden och sattem minsann honom på plats
Ett kollage av Vändags-bilderna
Visst är jag lycklig
Jag har börjat känna den allt oftare - känslan av lycka. Det är lycka i dom små sakerna. Att se solens strålar som gnistrar i snön. Att bli mottagen som en drottning när man kommer hem - av fyra överlyckliga hundar som tävlar om ens gunst. Att titta på min dotter, som verkar ha hittat sig själv. Att ha en vän som bryr sig om mig och hur jag mår. Den underbart härliga känslan när man kommer hem till den egna lägenheten och omges av lugn och ro.
Ja, jag är lycklig. Nästan varje dag. Inte hela tiden, men känslan finns där under ytan. Saknaden bär jag med mig men sorgen har börjat blekna. Den känns inte längre så vass och så ond. Kroppen har börjat glömma och själen minns inte längre detaljerna.
Ibland kan jag ändå fortfarande känna den där känslan i maggropen. Fjärilarna i magen när jag såg honom stå där i dörröppningen - leende och glad. Hans hand i min. Hans blick när han såg på mig med kärlek. Då minns jag det vackra och fylls av det välbekanta vämodet. Men den varar bara några sekunder. För han finns ju här. Runtomkring mig. Inom mig. I mina andetag. Jag känner att han har släppt taget. Låter mig flyga fritt, men han finns vid min sida.
Vi fick vår tid.
Nu lever jag min. Och ja, jag kan känna lycka igen.
Tåget som försvann
Öde och elände. Här sitter man motvilligt och stirrar på väggarna på tågstationen i Seinäjoki. Om allt gått som smort hade jag vid dethär laget fått stiga av tåget i Vasa och krypa ner i min egen säng. Men så är inte fallet. I stället sitter jag här och är smått irriterad. Ibland är det inte lönt att vara så himla artig och vänlig, det skulle lönas att armbåga sig fram så skulle man komma dit man vill. Jag ska förklara varför.
Vårt tåg från Helsingfors var försenat och vi hade inte så lång tid på oss för byte. Det var rätt många som skulle ut och framför mig hade jag några äldre damer som jag tänkte behvöde mera tid än jag att komma ut och byta tåg. Jag släppte dem före mig och några till, eftersom jag visste att jag skulle böka med mitt bagage och täppa till flödet. Och jag tänkte att tåg brukar ju vanligtvis vänta lite om något förbindelsetåg varit försenat.
Jag hade en stor väska, en liten väska pluss en ryggsäck. Jag hade ont i magen och orkade inte bära mina väskor i tunneltrappan så jag tog hissen, som var jätte långsam. När jag äntligen dök upp på andra sidan perrongen så ser jag hur tåget glider ut från stationen. Så där stod jag med mina väskor. Och i fönstret såg jag de två damerna som jag släppte före mig i kön.
Nåväl, jag gjorde dagens goda gärning. Annara kanske de två damerna hade sett mitt nylle i fönstret när tåget stack iväg och tänkt att om bara den förbaskade jäntan inte trängt sig före så hade vi hunnit med tåget.
Nåväl, jag gjorde dagens goda gärning. Annara kanske de två damerna hade sett mitt nylle i fönstret när tåget stack iväg och tänkt att om bara den förbaskade jäntan inte trängt sig före så hade vi hunnit med tåget.
Sånt är livet....
I Seinäjoki
