Den Långa Vägen

Natten till den 2.12.10 hittade jag Fanny förlamad i min säng. Framdelen var ok men bakdelen var orörlig. Dagar av oro följde. Vad skulle jag göra? Ångest, oro, tro och hopp, tvivlan och förtvivlan. Var det värt att operera eller skulle det bara medföra onödigt lidande? Skulle hon överhuvudtaget kunna bli bra? Var det kanske redan för sent?

Det är svårt att svänga dygnsrytmen tillbaka när man jobbat 10 dagar natt. Man är klarvaken fast klockan är inne på småtimmarna. I stället förskjuts sömnen och man sover alltför länge på morgonen. Sen sitter man fast i ekorrhjulet.

Natten är bra tid för tankar. Det är mycket man hinner behandla under de sömnlösa timmarna. Jag är förvånad hur mycket Peter har funnits i tankarna den senaste tiden. Samtidigt relaterar jag det julen. Konstigt vilken effekt julen har på känslorna. Men julen är ju en familjehögtid. En tid man ska dela, göra saker tillsammans. Hitta lugnet tillsammans. Gemenskap. Julen är kärlek. Då är det väl inte så konstigt att jag saknar Peter speciellt mycket just nu.


I natt låg jag och funderade över sorgearbete. Hur tung proscess det egentligen är. Och det är inte för intet det kallas för sorgeARBETE. Det är mera än ett heltidsjobb. Det är 24/7. En ständigt pågående känslobearbetning som pågår både i det medvetna och det undermedvetna.

Jag har funderat på hur man vet när sorgeatbetet är klart. När vet man när man har sörjt färdigt? Är sorgeatbetet klart när man inte längre gråter varje dag? När man inte längre känner ångest över att aldrig mera se honom mera? Är det klart när man slutat älta? När man inte längre tänker på honom varje dag?

Men jag saknar honom fortfarande. Och jag kan fortfarande inte ta ordet "acceptera" i min mun. För jag vill inte acceptera att han är borta, att han slets ifrån mig. Jag inser fakta - ja - men accepterar inte. För att acceptera känns som att tycka att det är ok. Och jag kommer aldrig att tycka att det är ok. Är det möjligt att bearbeta och sörja färdigt om man inte accepterar?

Jag har saknat honom så länge. Sörjt honom så länge. När sorgen äntligen har börjat lätta så känns det nästan skamligt. Förbjudet. Kärlekslöst. Har jag rätt att sluta sörja? Var min kärlek inte stark nog om sorgen plötsligt tar slut? Och ibland har jag svårt att skilja mellan saknad och sorg. Ibland känns det som om dom går hand i hand och är nästan samma sak. Och ändå olika.

Ja, det är mycket man hinner fundera över när man är sömnlös. Många känslor man hinner behandla och många problem man hittar lösningar på. Många frågetecken som blir hängande i luften, några man hinner räta ut.

Natten är en bra tid för tankar.

Det kändes bra att få fast mark under fötterna. Åka de dryga 400 kilometrarna mot Vasa. Känna lättnaden och glädjen. Känslan av att här hör jag hemma. Ja, jag kände verkligen att jag kom hem när jag kände den bekanta asfalten under mina fötter.

Visst har jag trivts hela tiden. Varit glad över flytten, känt att det här har varit rätt. Allt det nya har skingrat de dystra tankarna och fött nya minnen. Men den här känslan var ny. HEM!

Lättnad.

I det lilla glädjeruset beslöt jag mig för att gå och handla innan jag for hem. Tog mig tid att bara gå runt bland hyllorna och i lugn och ro söka det jag behövde. Och där, mitt i osthyllan, hälldes ett ämbar med minnen över mig. En liten episod med Peter. Ostsmaker. Skratt. Vi, han och jag, som höll om varandra. Alla minnen och tankar huller om buller.

Och precis där, mitt bland Camembert, Brié, Edamer och Gorgonzola nyktrade jag till från glädjeruset. Plötsligt spiknykter - och den spiken visste var den tog. Den grävde sig djupt i mitt kött och vred om en extra gång. Ja, det gjorde ont. Så till den milda grad att jag blev tårögd och vemodig men kände mig inte det minsta modig. Bara rädd. Att den här sorgen aldrig skall ta slut. Att jag för evigt jagas av minnen som släcker glädjeruset. Minnen som gör mig medveten om tomrummet.

Minnen som jag vägrar släppa för det är ju det enda jag har kvar.

Men jag svalde några gånger extra. Vände Mozarellan ryggen. Gick vidare och lämnade minnena kvar vid osthyllan. För idag ville jag inte gråta. Även om 10 dagar på ett stormande hav kändes både i kropp och själ så ville jag verkligen inte gråta. Nej, idag ville jag bara glädjas över att jag kommit hem. Till min stad. Där jag hör hemma.

Den finns djupt inom mig. Den där välbekanta känslan av en djup och långvarig längtan. Ibland kommer den upp till ytan och jag blir medevetn om hur mycket jag fortfarande saknar honom. Hur stort tomrummet fortfarande är. Ett stort svart hål som ibland gräver sig djupt in i mig och river upp dom gamla såren. Julen närmar sig. Den andra utan honom. Men det känns fortfarande. Mycket. På nåt sätt ensamt. Vämodigt. Men mest av allt tomt. För mitt liv känns fortfarande tomt utan honom. Det var en stor bit av mig och mitt liv han tog med sig. Bitar som var han. Vårt liv. Vi. Det är svårt att ersätta. Är det ens möjligt?

Jag får vara hemma över julen och jag är överlycklig. Ännu för ett par dagar sedan var det öppet om ansökan gått genom, men tack vare min arbetskompis som lovat ställa upp, så har min ledighet beviljats. Tack, tack, tack!!! Då blir det julpynt, julmat, julsånger och lite klappar i alla fall. Och jag får vara tillsammans med min dotter. Bästa julpresenten jag kunde tänka mig. Nu är det bara att hålla tummarna att det är snö på marken på julafton.

Jag har funderat mycket på framtiden den senaste tiden. Vad vill jag? Vart är jag på väg? Vad är jag beredd att offra för att komma dit jag vill? Jag träffade Anu för ett tag sedan och hon såg stora förändringar i mitt liv. Det är bara mig det är fast i om dessa förändringar kommer att förverkligas. Det är jag som måste ta beslut. Jag som måste våga. Bara jag tar steget så kommer det att betala sig. Men hur vågar jag?