Den Långa Vägen

Det kändes bra att få fast mark under fötterna. Åka de dryga 400 kilometrarna mot Vasa. Känna lättnaden och glädjen. Känslan av att här hör jag hemma. Ja, jag kände verkligen att jag kom hem när jag kände den bekanta asfalten under mina fötter.

Visst har jag trivts hela tiden. Varit glad över flytten, känt att det här har varit rätt. Allt det nya har skingrat de dystra tankarna och fött nya minnen. Men den här känslan var ny. HEM!

Lättnad.

I det lilla glädjeruset beslöt jag mig för att gå och handla innan jag for hem. Tog mig tid att bara gå runt bland hyllorna och i lugn och ro söka det jag behövde. Och där, mitt i osthyllan, hälldes ett ämbar med minnen över mig. En liten episod med Peter. Ostsmaker. Skratt. Vi, han och jag, som höll om varandra. Alla minnen och tankar huller om buller.

Och precis där, mitt bland Camembert, Brié, Edamer och Gorgonzola nyktrade jag till från glädjeruset. Plötsligt spiknykter - och den spiken visste var den tog. Den grävde sig djupt i mitt kött och vred om en extra gång. Ja, det gjorde ont. Så till den milda grad att jag blev tårögd och vemodig men kände mig inte det minsta modig. Bara rädd. Att den här sorgen aldrig skall ta slut. Att jag för evigt jagas av minnen som släcker glädjeruset. Minnen som gör mig medveten om tomrummet.

Minnen som jag vägrar släppa för det är ju det enda jag har kvar.

Men jag svalde några gånger extra. Vände Mozarellan ryggen. Gick vidare och lämnade minnena kvar vid osthyllan. För idag ville jag inte gråta. Även om 10 dagar på ett stormande hav kändes både i kropp och själ så ville jag verkligen inte gråta. Nej, idag ville jag bara glädjas över att jag kommit hem. Till min stad. Där jag hör hemma.